Skäms men jag orkar inte

För det första låter det ju som att barnet inte mår bra. Så aldeles oavsett vad du gör så måste ju pappan ta tag i en del saker för att barnet ska må bättre. Vad det verkar har det varit en hel del förändringar de senaste årwn för barne. Dessutom verksr mamman må dåligt över separationen och i te kunna stötta barnet i detta. Frågan är då vad pappan har gjort för att stötta och hjälpa barnet i den situationen?

Jag skulle utgå från att min partner inte har inställningen att hans utåtagerande barn "bara är sån" utan agerar för att stötta barnet på olika konstruktiva sätt, Så jag tror att det jag hade gjort som partner hade varit att uppmuntra pappan att stötta sitt barn bättre. Om pappan inte hade förmågan att se det skulle jag kommit med konkreta råd och tips. Om pappan inte hade haft vilja att engagwra sig i sitt barn skulle jag inte ha valt att stanna kvar i relationen alls vare sig som sambo eller särbo.

Om pappan engagerar sig och stöttade och hjälper barnet på ett konstruktivt sätt skulle jag nog agera på det sätt som vi tillsammans kom överens om skulle vara bäst för barnet. Som vuxen skulle jag kunna hantera att befinna mig i ett hem med ett barn med stort uppmärksamhetsbehov varannan helg. Jag tror att jag skulle kunnat förklara läget för mina barn också beroende på ålder. Om barnen förstår varför det andra barnet är utåtagerande tror jag att det är lättare att hantera. Dessutom utgår jag från att en del av lösningen för pappans barn skulle vara att pappa och barn umgicks mer på tu man hand vilket också skulle ge mina barn andrum.

Om jag börja känna hatkänslor för ett barn som jag bor med varannan helg skulle jag omgående sökt hjälp hos terapeut för att få hjälp att hantera mina känslor. Jag utgår också från atr jag skulle varit förberedd på att livet med barn kan vara jäkligt jobbigt ibland ochnatt familjeliv innebär en del utmaningar och att barn kan gå igenom svåra perioder (och då upplevas som jobbiga) Så jag tror inte att det skulle ha kommit som en så stor chock för mig som det tycks ha gjort för dig. Det är ju en stor sak och stort ansvar man tar på sig nör man väljer attt bo med andras barn.

Varför, varför har man så bråttom?

Hur gammal är flickan?

Jag hade inte fortsatt vara sambo eftersom det inte fungerar mellan barnen och mellan dig och barnet

Det var inte det smartaste kanske. Hon är 10 år.

Jag hatar inte henne, var trött imorse efter att inte fått sova inatt så överdrev mina känslor i irritationen, men jag tycker helgerna är sjukt jobbiga det är sant!

Hans ex har träffat en ny, det var då barnet bara fick börja vara varannan helg. Han sitter också i en svår sits då hon inte samarbetar för fem öre, hon svarar inte när han ringer eller svarar ens på sms. Öppnar inte dörren när han ska hämta barnet osv. Jag ska ta tag i och prata med sambon angående mina känslor, har inte velat tunga ner han mer i ångesten bara.

Jag överväger att lämna för vår allas skull, tror inte att terapi skulle hjälpa mot mina känslor men tack för svaren iallafall:)

Har föräldrarna haft samtalshjälp via Familjerätten? Det är ett förslag.

Annars är det Soc som kan stötta föräldrar som inte kanske fullt ut ser sitt barns bästa i alla lägen. Låter som om både mamman och pappan behöver vissa insikter i hur de bäst kan skapa en mer stabil tillvaro för dottern. 

Din del i det hela handlar om att du och mannen tydligt måste kommunicera och vara en enhet i ert hem! Det låter inte som att du riktigt har vågat prata med honom om de här sakerna.

Sen vill du kanske inte höra detta men det ÄR aldrig speciellt smart att man flyttar ihop så där fort, inte ens när man är barnlös men absolut inte när man har barn. Varför valde mannen att i prinicp flytta från en kvinna till en annan? Har du reflekterat över varför han inte kunde bo själv ett tag? Hur vågade du låta honom flytta in med dina barn utan att ni först hade etablerat en rejält relation bara ni två? Ja, du fattar. Jag vill inte vara taskig men det är nog större chans att det går bra i den nya relationen om man tar allt i lite lagom tempo och verkligen pratar igenom allt innan man flyttar ihop. 

Sen om du ska separera eller inte, är ju svårt att uttala sig om bara för en text på ett forum, så där måste du helt själv komma fram till vad som blir bäst. Kanske du behöver prata med någon, terapi, innan du gör ett sånt val? Eller ni går tillsammans? En viktigt fråga är hur dina barn upplever allt det här, inte bara hans dotters upplevelser räknas ju. 

HÄR har vi det klassiska. Jag har skrivit x antal inlägg kring ämnet nyfamilj o vikten av att ge saker o ting TID. Levt nyfamiljsliv i nästan tjugo år med mina, dina o vårt barn. Att flytta ihop för snabbt betyder kort o gott att ingen grund byggts i förhållandet. Det har gått för snabbt för barnen/barnet. Om ens föräldrar separerar är det ett trauma för barnet, när nån hittar en ny ett nytt trauma...för att inte tala om att flytta ihop o få syskon. Tar man denna väg lugnt o ger alla TID, är förutsättningarna dom bästa. Då är grunden "till huset" stadig. Alltför många har för brått o funderar sedan varför allt blev så fel. Det tog 5 ÅR innan vårt gäng var redo för ett gemensamt barn. Två år innan vi flyttade ihop. HÄR för er att begrunda, som funderar på att flytta ihop med en ny 5mån efter att barn genomgått skilsmässa mellan föräldrarna. Ts hjälper ju inte dessa förmaningar nu just då skadan är skedd. Varför tänker så många så egoistiskt i dessa frågor, förstår inte. Men du ts, jag tror du är inne på rätt bana - backa, ta ngt steg tillbaks, bli särbo o ex låt mannen vara på Tunis med sin dotter då där hon är där. I sakta makt kan ni sedan börja ses med barnen osv. Ge er alla TID. Kanske ni kan rädda er ännu. O för guds skull.....inga gemensamma barn innan ni knutit upp knuten ni orsakat. Lycka till.

Håller helt med dig! Vi berättade inte ens för våra barn att vi var ihop förrän efter ett år!

Allt för att ge barnen tid, sen träffades vi lite försiktigt med barnen, tog en fika, åkte på lekland osv. Tror det tog 1.5 år innan jag sov hos honom första gången med hans barn där. För honom var separationen nyare, för mina barn hade vi varit själva i 4 år.

Sen har dessutom jag oxh exet en superbra relation! Vi fikar hos varandra, fixar kalas, och pratar och kramas vid lämning. Vilket barnen ser och det tror jag är jätteviktigt.

Så TS skynda låååååångsamt!

Gå till bup med barnet. rätt tydligt att det inte mår bra. sluta se ned på barnet att den är sån och är bara jobbig. Hjälp till istället.

Det är inte flickan som det är fel på.

Varför hade ni så sjukt bråttom? Förlåt att jag är brutalt ärlig nu; men inte hade ni era barn i åtanke då iallafall. Tänkte du inte på hur dina barn skulle må och reagera på att plötsligt ha en man och hans barn vid frukostbordet?

Flickan har varit med om två livsomvälvande händelser direkt efter varandra: först skilsmässan och sen kastas huvudstupa in i ny familjekonstellation med en okänd kvinna och dennas barn.

Ni behöver mycket stöttning och rådgivning i detta. Mannen och hans ex behöver hjälp och vägledning i hur de ska vara kring flickan och hur de ska kommunicera med varandra. Kontakta socialtjänsten för råd. Kommunen brukar ha föräldrautbildningar också.

Om du ska flytta ut eller ej vet jag inte.

Inga barn är jobbiga av naturen. Hon mår förmodligen dåligt över situationen.

Hann du och hon lära känna varandra under avslappnade former innan ni flyttade ihop?

Det undrar jag med.