Skolan bryr sig inte

Jag ser inget problem med utredning. Har pojken inga problem visar det ju sig, och då kan inte mamman"skylla" på det längre. Och har han adhd blir det lättare att få resurser till honom, tex extra stöd i skolan.

Ofta kommer man fram till saker som kan vara bra även om man inte kommer fram till en diagnos, tex att barnet har bristande impulskontroll, och då kan man jobba med det. (Naturligtvis kan han inte slåss även om någon sagt något dumt till honom. För sin egen skull måste han få hjälp att hitta andra sätt att hantera det. )

Men vad menar pappan att det finns för skäl till att INTE göra en utredning då? Vad är han så rädd för? Som någon skrev så kan man ju komma fram till att pojken inte har ADHD men att han ändå behöver stöd och kanske få gå och prata med någon. Pojken kanske mår bättre om han får prata med en vuxen som inte är inblandad i hans liv på det sätt som du och hans föräldrar är. En förälder som inte går med på något sådant verkar ha något att dölja.

Jag förstår fortfarande inte problemet med en utredning. Pappan vill ha bevis för vad skolan gjort - en utredning av ADHD är väl en av de saker som skolan kan ha som åtgärd, men då vill pappan inte gå med på det. Att byta skola och få en nystart kan vara en annan utmärkt idé. Jag lämnar tråden nu och önskar er lycka till med den lille killen.

Men han har ett problematisk beteende i skolan och det är en anledning att utreda. Då finns det inget att vara kränkt över. Och det finns INGET enskilt test som skulle kunna visa om någon har ADHD.

Så ni har bestämt att han inte har ADHD? Om det vore så enkelt att avgöra! Det problemet som han verkar ha i skolan - att han blir lätt provocerad när andra retar och överreagerar då, är väldigt typiskt för ADHD. Och hur skulle ni kunna se dessa problem hemma om det inte finns andra barn med?

Det är klart han får skulden om de andra "bara" retar och han slår till.

Som sagt så finns inte något enskilt test som kan utesluta ADHD, och nej, det kan inte ha kommit nyligen heller. Det beror på att man måste titta på helheten, enskilda symptom kan man ha, så man får titta på många olika områden, därför går det bara inte att avgöra med ett enda test.

Ja, det är förstås svårt att skilja på vad som är vad om föräldrar beter sig som barn och bråkar. Men det brukar gå att samarbeta bättre om man inte bara skyller på den andra parten utan helt enkelt själv visar stor samarbetsvilja. Jag talar av erfarenhet, mitt ex har också försökt jävlas med mig efter skilsmässan. Och jag ignorerade det helt enkelt och bemötte honom sakligt och t.o.m. vänligt i dem fallen där det gick. Och det blev snabbt bättre. Så jag rekommenderar verkligen att föregå med bra exempel. Påtala det ni har gemensamt, inte det som skiljer er åt, t.ex. att ni båda  bryr er om barnet.

Man måste inte ha samma rutiner, det kan vara ganska omöjligt att få till det exakt likadant. Om det skiljer sig för mycket kan det förstås vara jobbigt. Men barn förstår mycket väl att det är olika.  Det låter lite osannolikt att han blir retad i skolan för sin pappa för att mamman har pratat illa om pappan? Barn brukar ju inte riktigt bry sig om sånt vuxen-tjafs? Jag blir inte klok på historien, men det går antagligen inte att förstå alltihop nu. Men då är frågan om man inte vill flytta honom till en annan skola?

Det kan lätt bli så i skolor att man gör en massa saker och missar att dokumentera allt. Det händer helt enkelt mycket på kort tid och det är alltid viktigast att man gör, inte att man dokumenterar - men det är så klart knepigt om man sedan inte har något att visa för föräldrarna. Eller så har man planerat en sak, märker ganska omgående att det inte är helt idealiskt, ändrar lite och sedan stämmer det inte helt med vad som står där. I en skola händer ju saker hela tiden, så är det.

Hur ser det ut med skolarbetet?  Hänger han med på det? Har han svårt att komma igång, att göra saker klart, att göra sånt som han inte har lust med?

Ja, det är förstås svårt att skilja på vad som är vad om föräldrar beter sig som barn och bråkar. Men det brukar gå att samarbeta bättre om man inte bara skyller på den andra parten utan helt enkelt själv visar stor samarbetsvilja. Jag talar av erfarenhet, mitt ex har också försökt jävlas med mig efter skilsmässan. Och jag ignorerade det helt enkelt och bemötte honom sakligt och t.o.m. vänligt i dem fallen där det gick. Och det blev snabbt bättre. Så jag rekommenderar verkligen att föregå med bra exempel. Påtala det ni har gemensamt, inte det som skiljer er åt, t.ex. att ni båda  bryr er om barnet.

Man måste inte ha samma rutiner, det kan vara ganska omöjligt att få till det exakt likadant. Om det skiljer sig för mycket kan det förstås vara jobbigt. Men barn förstår mycket väl att det är olika.  Det låter lite osannolikt att han blir retad i skolan för sin pappa för att mamman har pratat illa om pappan? Barn brukar ju inte riktigt bry sig om sånt vuxen-tjafs? Jag blir inte klok på historien, men det går antagligen inte att förstå alltihop nu. Men då är frågan om man inte vill flytta honom till en annan skola?

Det kan lätt bli så i skolor att man gör en massa saker och missar att dokumentera allt. Det händer helt enkelt mycket på kort tid och det är alltid viktigast att man gör, inte att man dokumenterar - men det är så klart knepigt om man sedan inte har något att visa för föräldrarna. Eller så har man planerat en sak, märker ganska omgående att det inte är helt idealiskt, ändrar lite och sedan stämmer det inte helt med vad som står där. I en skola händer ju saker hela tiden, så är det.

Hur ser det ut med skolarbetet?  Hänger han med på det? Har han svårt att komma igång, att göra saker klart, att göra sånt som han inte har lust med?

Bor pojken varannan vecka eller hur ser umgänget ut?

Hur många barn bor hos mamman? 

Vilka tider har barnet på fritids hos mamman? Hos er verkar det ju vara väldigt korta dagar, vilket kanske gör att pojken inte blir lika trött.

Vilka konflikter är det mamman får ta, som ni slipper? Kan det bero på att ni är 2 vuxna och därmed orkar mer?

Sedan verkar ju mamman stå för alla problem medan barnet är välfungerande och mer verkar leka med yngre och har lite svårare för läxorna om jag förstått sammanhanget rätt.

Finns problemen i skolan bara på rasterna vid lek som inte är styrd? Hur fungerar idrotten?

Sedan kan det ju bli mer problem om barnen har lång restid till och från skolan och inga kamrater på orten, utan bara systern att träta med.

Lite synd att ni inte vill hjälpa pojken. Kanske hade bup kunnat hjälpa mamman och skolan med strukturen.

Hej TS,

Jag och min fru har 3 barn. Mitt bio barn är ca 8 och min bonus barn lika gammal plus att vi har gemensamt litet barn.

För det första är det ju bara att beklaga att barnets mamma inte verkar vara så stabil. Men det finns det ju tyvärr inte mycket ni kan göra åt det.

MEN, att pappan är så trångsynt att han till och med vägrar en utredning tycker jag låter ovanligt egoistiskt. Föresten vem kom på att sätta "idiot" och ADHD i samma mening? Din man kanske TS?? Rätta mig gärna om jag har fel...

Min bonus dotter har fått diagnosen ADHD och tar nu medicin för det. Det har hjälp henne otroligt mycket, särskilt i skolan.

Jag träffade fin fru och hennes barn när barnet var väldigt ungt. Jag kunde tidigt se att barnet hade problem med att koncentrera sig och sitta still. Mamman (min fru) och barnets pappa tyckte absolut att allt var helt "normalt". Mitt bonus barn brukade också leka med en kamrat vars pappa var läkare, men stor vana av ADHD, och han sa att barnet var så lungt och fint och satt stilla vid matbordet. Men andra ord, inga symptom på ADHD.

Spola fram klockan några år till bonus barnet var 6 år och lärarna kontaktade min fru och sa att dom misstänkte ADHD. En stor utredning tillsattes och jag, min fru, barnets pappa och hans nya fru plus läraren fick fylla i ett långt formulär som beskrev barnet och hur barnet reagerade.

Av oss 5 vuxna som känner barnet bäst fyllde 4 av oss i nästan exakt samma sak och enligt våra svar så skulle barnet ha moderat till extrem ADHD. Pappas test visade absolut inga fel! Allt var helt perfekt. ALLT!  Så hans resultat ströks från listan eftersom det var uppenbart att pappan blundade för vad barnet gick igenom.

Det gjordes också intelligents tester på barnet och det visade att barnet var otroligt intelligent, men på grund av att barnet inte kunde koncentrera sig så kunde barnet heller inte lära sig utan halkade efter.

Våld från barnets sida i skolan var också normalt. Skulle nog vilja säga att det du skriver om ditt bonus barn låter extremt likt det vi gick igenom. Inte bara ditt bonus barn utan också en tjurskallig pappa som absolut INTE ville ha en utredning. 

Att barnet visar ett 'normal' beteende hemma hos er skulle jag tro på att ni har fasta rutiner, vilket är A och O för ett barn med just ADHD. 

Men visst, det är ju mer behagligt att skylla allt på mamman och skolan. Och i och med att ni jämför ADHD med en idiot så tycker jag verkligen synd om barnet. 

Föresten ett barn med ADHD har mer ofta än inte, en eller båda föräldrar med ADHD.

Tack för ordet!

Jag är lärare själv och en utredning gör ju att man bland annat får mer resurser om det skulle visa sig att barnet är i behov av en sådan, och av det du berättat så verkar han ju ha lite svårt för sig inlärningsmässigt. Förstår inte att ni är så emot det, är det för att ni ska tycka tvärtemot mamman av ren principsak? Och skulle det visa sig att han inte har någon diagnos, så fine, då har ni det svart på vitt.

Ni har inte tänkt tanken att han agerar ut hos mamman och i skolan på grund av att ditt och pappans förhållande gått i en rasande fart?