Arga blickar

Jag har en dotter som nu är snart 10 år och väldigt väluppfostrad. Men hon hade enorm energi som liten och ville klättra och hoppa och klänga hela tiden - aldrig skrikig eller högljudd dock. Jag förberedde mig alltid innan vi gick nånstans med att ha med saker som kunde distrahera henne, för jag förstår till fullo att folk blir irriterade på ungar som är högt och lågt hela tiden. Eftersom jag verkligen kämpat med att hitta på sätt att få barnet lugnt, som att ha med dricka, snacks, kul leksaker, prata med henne (titta ut genom fönstret på hundar eller räkna bilar som far förbi), ha med pysselböcker eller nåt annat, så blir jag faktiskt också irriterad på föräldrar till livliga barn som inte tar den kontrollen och distraherar barnen för att folk ska få lugn och ro. Är det en situation där man vet att man måste vänta så får man planera innan. Man skulle i värsta fall kunna säga till receptionisten att man är utanför dörren med barnen och leker och att de kan ringa en signal när turen kommit så kan man gå in igen.

Det jag säger är att jag blir irriterad på de föräldrar som inte försöker avleda barnen. Jag har sett föräldrar som bara står som fån och låter ungarna härja vilt, har du aldrig sett det menar du? Att ha en väska med lite leksaker i är inte ett dugg svårt, små barn kan gilla att leka med nycklar, reflexer och vattenflaskor också så man kan ta vad man har. Och det måste väl finnas sockerfria snacks också, som typ majskrokar eller nåt? Jag tror inte folk ger elaka blickar om de ser en förälder som verkligen gör sitt yttersta, då blir det nog mer sympatiblickar. 

Kanske jag skulle, fast det skulle väl bara strömma in fler halvtokiga inlägg, och jag orkar inte med fler tokstollar än vad som ryms i den här tråden.

Låt mig konstatera några enligt mig oomkullrunkeliga fakta eller åtminstone mycket troliga sanningar:

* Mindre barn saknar till viss grad förmågan att i vissa situationer reglera sig själva. Somliga mer och somliga mindre.

* Vuxna utan psykiska åkommor, har en mer utvecklad hjärna och kan därför förväntas reglera sig.

* Föräldrar till barn, vill i allmänhet inte att barnen ska störa andra. Minst 99% av föräldrarna vill sina barns bästa och strävar mot att uppfostra barnen så bra de förmår. 

* Många personer som har haft barn för väldigt länge sedan, eller kanske inte har några barn, riskerar att grovt underskatta svårigheterna som det innebär att vara förälder till barn som enligt tidigare punkt ofta har svårt att reglera sig.

Min slutsats av dessa punkter är att vuxna har ett ansvar att reglera sig. Att bli förbannad för att barn är som de är och överföra ångest, dåligt samvete och tysta anklagelser till de föräldrar som försöker sitt bästa att ta hand om sina barn efter bästa förmåga är inte ok.

Att bli förbannad för att barn härjar lite, är som att bli förbannad för att en utvecklingsstörd person utstöter lite obehagliga ljud. Det är ett osmakligt, oempatiskt och vettlöst beteende.

Vi behöver komma ihåg att barn har rätt att befinna sig på offentliga platser, precis som vuxna. Den rättigheten ska ingen förneka dem. De har även rätt att vara barn trots den problematik som uppkommer när de ibland stör andra. De vuxna, föräldrar och andra, behöver hantera problematiska situationer på ett moget sätt. 

Att vara surgubbe eller surtant, är inte ett okej sätt att hantera situationen. Ha lite civilkurage och förklara för barnen på ett respektfullt men bestämt sätt, att ni blir störda om de bråkar och skriker, istället för att sitta och surglo. Alternativt, som någon redan föreslagit, hjälp föräldern att hantera situationen på lämpligt sätt.

Varför frågar du om du ska säga ifrån när gubben blänger argt. Tycker du ska be om ursäkt istället för att dina barn stör. Förstår att det oftast är äldre som blänger för på deras tid så var barnen strängt uppfostrade. Och då lydde barnen när man sa till dem. För jag antar att du sa till dem?! Idag säger ju inte en del ens till sina barn. Dem får hållas helt enkelt.