Längtar efter Dig skrev 2018-11-18 12:39:40 följande:
Åh, hoppas att det händer något där nere då :D Jag får för mig att jag känner att jag öppnar mig, men jag vet inte.. Det är som att jag har lite värk fast bara där nere vid tappen/hålet så att säga. Men inga onda sd, bara samma små små sd nån gång ibland. Så jag läser massor här på FL om förlossningar sin startar från tomma intet och hoppas och hoppas. Bebisen borrar sig ner iaf allt mer som gör att jag får mer ont i ryggen. Men känner inte alls igen detta ryggont från tidigare graviditeter. Allt känns helt annorlunda.
Jag tycker det är fint att du tänker så, jag tänker desamma när min mormor dog under min förlossning med mitt första barn. Tänker att mormor lever liksom kvar i mitt barn på något vis.
Ja känslan att få upp sitt barn på bröstet är helt obeskrivligt.. Och man tröttnar aldrig:D
Det kan ju vara så att du håller på att öppna dig!
Tycker jag läser massor om folk som inte känner nåt men tydligen öppnat sig en del ändå! Då tycker man ju att det GARANTERAT borde hända något om man känner mensvärk, ilningar osv haha! Kunde knappt ta mig upp ur sängen i morse, än mindre ta några steg utan att kvida, det kändes som om det var en "spricka" i tappen haha, eller att den satt i kläm eller något. Inte skönt alls, men nu blir man ju glad för minsta lilla..!
Känner du något tryck neråt? Jag tycker jag läser om kvinnor som känner vääärldens tryck neråt, själv känner jag ingenting sådant :o Tycker inte magen har sjunkit heller även om bebis är fixerad sen flera veckor tillbaka. Varje gång jag går förbi en spegel lyfter jag på tröjan för att titta om magen hänger haha.. Vet ju att det inte har att göra med när förlossningen sätter igång, men det känns ändå som ett steg i rätt riktning!
Men usch vad hemskt!
Men jag vill gärna tro på såna saker - att allt händer av en anledning. Det finns säkert en anledning till varför din mormor var tvungen att lämna livet, likaså att det finns en anledning till varför min bebis inte klarade sig! Jag tror inte på himlen (är inte religiös på något sätt) men tycker om tanken på återfödelse, och någonstans hoppas jag att vi kommer träffa (eller redan har träffat) våra avlidna nära och kära igen, bara i en annan form! Jag hör nu att det låter sjukt religiöst hahah, men någonstans fattar jag ju att jag bara försöker intala mig såna saker för att finna tröst haha!