Olycklig kärlek

Jo jag borde ha väntat och bett henne avsluta. Men det är lätt att vara efterklok.

Men att jag var en tröst stämmer inte. Vet till 100 % att hon älskar mig, därför mår hon dåligt också. Det är det som gör det så vansinnigt svårt.

Hade varit lättare att acceptera, bryta och gå vidare om hon tappat känslorna för mig. Men det har hon inte!

Ibland önskar jag konstigt nog att det hade varit så.

Hon kan verkligen inte bestämma sig och hon kan verkligen inte släppa mig.

Det där med att äta kakan och ha den kvar...

Mitt hjärta säger ?vänta ett tag till? men min hjärna inser nog att jag måste gå vidare.

Men vad ska jag göra - bryta kontakten helt eller kan jag ha kvar henne som en vän?

Vad mår jag minst dåligt av?

Skaffa nån annan som ?tröst??

Nä har ingen energi till det. Inte så lätt heller då man närmar sig 50

Så vad tycker ni... ska jag säga att hon måste bestämma sig nu. Antingen separerar du nu eller så tappar du mig för alltid?

Låter ju onekligen som ett det kanske smartaste alternativet. Men det är ju bara så svårt att komma till skott och sätta hårt mot hårt och riskera att tappa varandra för alltid eftersom vi älskar varandra så galet mycket. Som sagt hade det varit enklare om hennes känslor hade svalnat...

Tack för råden.

Jag blir inte klok på deras relation, de är inte gifta, han vet om oss sedan tidigare men vill inte att hon träffar mig längre. Han vill nu att de bor ihop för han tycker också det är jobbigt att ta steget och lämna barnen. Han hoppas kanske att de kan reparera förhållandet.

Jag ser tyvärr inga vinnare i den här historien. Inser bara att någonting måste hända - väldigt snart. Det är sååå plågsamt med ovisshet!

Hon är blockerad av tanken, bara barnen i fokus, tror nog inte riktigt att det går att reparera deras relation men älskar honom som en kompis eller syskon.

Jag har ytterst svårt tänka mig att de ska lösa det med tanke på vad hon känner för mig. Men jag kan ju inte plåga mig själv och vänta ut dem...

Vi båda skulle bryta ihop om vi tog beslutet att aldrig mer ses. Men ändå kanske enda sättet. Tiden läker ju alla sår?

Vi pratar varje dag med varandra. Träffas då och då för en kram, inget sex även om vi båda egentligen vill.

Nej hon vill inte bryta med mig men hon kan inte heller tänka sig vara utan sina barn. Med andra ord helt omöjlig situation!

Jag vet med all säkerhet att han vet om oss. Känner inte honom men vi ser varandra då och då, han drar sig undan då vi möts.

Även han var under flera månaders tid inne på att de skulle separera - och även han fick kalla fötter då de skulle ta det definitiva beslutet.

Men ingen aning hur hans tankar går nu när de har ett platoniskt förhållande. Men antar att han hoppas att de ska hitta tillbaka på nåt sätt.