Varför 40-årskris? 40 är ju inte längre någon ålder.

Att vara 40 år idag är inte samma sak som det var för bara ett par decennier sedan. Folk idag ser ju unga ut långt upp i åldern, och både jag och de jag växte upp med, skolkamrater osv, ser ungefär likadana ut idag som då, med enda skillnaden att vi utstrålar mer personlig pondus.

När jag var barn/tonåring/yngre var jag vad man brukar kalla "lillgammal" eller brådmogen. Jag var mer insiktsfull och mentalt utvecklad än de flesta av mina jämnåriga (intelligent är fel ord att använda här, eftersom jag var värdelös på matematik t.ex.)-

Jag pratade som de äldre gjorde och fick ofta beröm av lärare för att jag sågs som mer mogen och utvecklad än mina jämnåriga, vilket också ledde till att jag blev mobbad och utstött. I många år gick jag in för att verka äldre och mer erfaren än jag var, ända upp till 30-års åldern faktiskt, för att jag upplevde att äldre hade mer personlig pondus och visste vad de pratade om, till skillnad från mina jämnåriga, som jag upplevde som omogna och vilsna i tillvaron, samt att de hade ett begränsat ordförråd som gjorde att jag inte kunde göra mig förstådd hos dem.

Nu när jag passerat 40 vill jag snarare gå åt andra hållet istället. Jag tycker jag har gått miste om så mycket pga att jag så länge distansierat mig från jämnåriga och yngre, att jag har som experiment att försöka se och verka ung ut så länge det går (ja, det i sig kanske kan ses som en "kris".)

Jag tycker själv att jag känner mig mer tillfreds med den jag är och även kroppsligt smidigare (jag tränar och löper en hel del nu, vilket jag inte gjorde när jag var yngre).

Många dag ser ju unga ut ända upp i 50-års åldern, och det har ju säkerligen att göra med att vi idag lever i ett välfärdssamhälle där vi kan hålla oss friska och ungdomliga länge genom att äta rätt, leva sunt och träna och motionera m.m. och en sjukvård som kan bota och operera det mesta med gott resultat.

Det känns som jag har "vaknat" ur min tidigare dvala och vill inte för allt i världen bli sedd som en "gubbe" vid endast 40 års ålder.

Hur känner ni inför stigande ålder. Har ni haft kriser och varför? Och varför är det en sorts allmän uppfattning att man måste "lägga ner" vissa beteenden bara för att man nått ett visst åldersstreck? För jag menar, den man är är man ju oavsett ålder. De intressen och passioner man har är ju inte beroende av åldessiffran (eller borde inte vara det).

Hur tänker ni kring detta?