Fler än jag som inte alls ser fram emot att bli mamma?
Jag undrar om jag är ensam om att känna så här: jag ser inte alls fram emot att bli mamma (är gravid i vecka 14).
Jag kan inte se något som helst roligt med att släpa runt på en snorig unge, och inte ha något liv förrän om kanske två tre år. Allt jag ser framför mig är slit, ångest, kladd och skrik. Det enda som håller mig upprätt är tanken på att vi ska skaffa en nanny, så att jag iaf slipper eländet några timmar om dagen, och kan gå och träna/träffa mina vänner/jobba ifred. Samt att ungen förhoppningsvis sover 8-10 timmar om dagen så man kan få lite lugn o ro.
Finns det någon annan som känner/har känt som jag? Kan väl tilläggas att jag skaffar ungen för att det var ett krav från min man när vi gifte oss. Och jag tänker att jag borde kunna härda ut med en.
Och även om det kliar i fingrarna på en massa som vill in och moralisera kan jag redan nu säga att jag ger blanka fan i vad ni tycker om mig som blivande mamma eller liknande. Jag vill veta om det finns fler än jag som har känt så här innan födseln, och om känslorna ändrades efter ni fått barnet?
) men hon blev helt förälskad i sin bebis, hon valde dock bort att amma och flaskmatade, det är nog nåt att tänka på för dig också, då hon var rädd att hon skulle känna sig allt för låst då. Hon tror i efterhand när hon vet hur hon kände sen att amning nog också gått bra, men hon ville inte chansa innan. Nu har hon två barn, så för henne blev det en total förändring i hur hon såg på livet med barn. Inte med det sagt att det blir så för dig, men hormoner och biologi gör ganska mycket där i början, så jag tror definitivt att du kommer känna för ditt barn när hen väl är här. Sen kanske du inte ändrar din grundinställning.