Sexlös relation, stanna eller kämpa på

Allt fungerar utan sexet. Skulle du kunna leva och må bra utan? Och leva och må bra av det ni faktiskt har och byggt upp tillsammans.

Varför vill hon inte ha sex oftare?

Skulle hon godkänna en kk?

Jag har varit i en sådan relation i nästan 6 år och varit den som avvisat.

Jag kan tala bara ur egen erfarenhet: jag saknade något i förhållandet. Svårt att förklara vad. Men det handlade om mitt eget välmående till en början. Småbarnsåren lämnade sina spår, allt förändrades, sömnen, kroppen, tiden som aldrig räckte till, saker man plötsligt inte kunde göra. (Fick barn med 2 års mellanrum) Där och då mellan kräk,bajs och gulligt joller, förlorade jag mig själv. Svårt att känna sig snygg och sexig efter 2 barn, sömnlösa nätter och ringar under ögonen.

Nu i efterhand så borde jag gått för länge sedan, men mycket gjorde att jag inte gjorde det. Vi var en familj, vi skulle hålla ihop till varje pris.

Vi hade sex ca 2 ggr per i många år. Sedan försvann kärleken. Vi levde ju mer som kompisar för vi delade aldrig det som man eventuellt inte delar med andra, det intima. Och han var inte attraktiv i mina ögon senare. Sen gjorde han dumma saker som påverkade allt sexuella bl a.

Svårt att ge dig råd, men PRATA i första hand med henne! Kolla, känn av vad hon känner. Säger hon att hon älskar dig men inte beter sig så, lita på din känsla.

Ibland är det svårt att erkänna att man har tappat gnistan till livet med den andre. Jag visste inte att jag gjorde det, vi var ju en familj, vi skulle ju hålla ihop för evigt, och jag var fäst vid den tanken, men senare förstod jag att det var mitt sätt att avsluta relationen. :( Som sagt han gjorde sedan saker som till slut avgjorde vår separation.

Jag vill VILJa den andre.

Nu har jag en annan partner som jag vill ha. Som jag aldrig avvisat, där jag också tar initiativet mer än han.

Sex ÄR viktigt i en relation. Sex är viktigt för bla våra hormoner och välmåendet. Men kommunikation är också viktigt. Prata, prata prata!!!!

Det finns andra i liknande situation som du och rådet jag har är att hitta någon att ha diskreta träffar med.

Läste att du även saknar den känslomässiga biten så träffa någon som utöver sexet klickar med dig.

Och det är föräldrar som bara tänker på hur de själva ska få det bäst. Det bästa för barnen är i princip alltid att ha föräldrar som bor ihop.

Separera kan man göra när barnen blivit 18.

Tråkigt att olämpliga människor kan skaffa barn.

Separera för att man bara får knulla en gång i månaden. Herre Gud!

Runka i några år, tänk om det vänder. Märkligare saker har hänt.

Fast räcker det verkligen att allt är bra när man inte mår bra?

Varför lura sig själv när verkligheten är annorlunda.

Det är inte alls samma sak. Du är singel och får inte ligga, TS är i en relation men får inte ligga.

Men hur ser dessa samtal ut egentligen? Hur "djupt" törs ni gå?

Din fru säger att hon känner sig instängd, att hon skulle vilja ha mer äventyr. Vad säger du då? Vilka motfrågor dyker upp från din sida? Förstår du vad hon menar, eller drar du (självmant) slutsatsen att du inte har, eller kan erbjuda, det hon vill ha. Och är det du som tror att därmed så finns det ingen attraktion mellan er?

För mig så skulle det vara oerhört viktigt att få min partner att bli mer konkret i dylika fall. Om min fru sa till mig att hon känner sig instängd (i vår relation) så; ett, så skulle varningsklockorna ringa (!), två, så skulle jag "kräva" att hon konkretiserade detta så långt det är möjligt (för att möjligen kunna skapa en förändring!).

Jag kan förstå att man känner så, om man känner sig avvisad, om samtal kring sex-och samvaro inte leder "någon vart". Men någonstans så måste man ju komma till botten med var skon klämmer?

Spänning, äventyr och mystik. Även om man kan spekulera, så är det ju ganska luddiga begrepp som kan betyda olika saker för olika personer, och olika relationer.

En annan sak som jag kanske inte tydliggjorde inledningsvis, är att våga se brister i "sex-och samvaro" som ett relationsproblem. Det är oerhört lätt att säga att allt är tipp topp i relationen, vardagen flyter på, bägge tar ansvar för hus&hem och barn et al. Man kanske testar att vara lite mer "på", man testar att vara lite mer "initiativlös" (jag har testat bägge varianter, och ingen funkar speciellt bra, för ens egna känslor...).

Den dagen man vågar säga att detta är ett problem i vår relation, att det skapar känslor av att man inte duger, inte behövs, att man inte känner sig attraktiv för sin partner, att man saknar intimitet och bekräftelse - det är ganska skönt att ta det till den nivån. Och inte "bara" prata om hur länge sedan det var sen sist etc.

Det jobbiga med det är då givetvis att det kan komma fram betydligt djupare tankar och funderingar, som handlar om relationen (inte bara sex).

Skulle min fru säga att hon inte längre är attraherad av mig (oavsett vad man lägger i begreppet attraktion) och att "sex inte längre behövs" (i vår relation). Så skulle vi behöva lägga mycken tid och kraft på att prata igenom det, och verkligen reda ut vart vi står.

Ok. Men hur pass "djupt" vågar du gå..?

Du skriver "nog" (vi båda vet nog...). Du kallar dig själv för en osäker fjolla, du säger att du är en romantisk jävel som bryr dig om de mjuka bitarna i er relation. Att din fru enbart valde dig pga stabilitet och "praktikalitet".

Återigen, är det du som läser in detta? pga att du är den som mår dåligt över att ni sällan har sex, och/eller att det lilla sex ni har inte ger dig något (mer än ytterligare frustration)..?

Inledningsvis så skriver du att du ser två alternativ; stanna och acceptera läget eller skilsmässa och vv-liv och ett uppbrott.

Personligen, om jag var där, verkligen där, inför dessa alternativ, så skulle jag vilja gå på djupet i mina samtal med min hustru. Mer för att vara säker på att kunna fatta ett bra, eller så-rätt-som-möjligt beslut.

Sen slänger du in "medans hon gör sin grej (karriär)". Är det en del av skon som klämmer..?

Som jag sa tidigare; i de fall jag och min hustru "tappade-bort-varandra-lite" (och det spillde över på sex-och samlivet) så var det sällan sex-och samlivet som spökade egentligen utan andra saker.

Tid, tid man la på jobb, tid man la på "familjen AB", tid man la på egna intressen och därmed ingen tid kvar att lägga på vuxen-relationen (oavsett om vi pratar om gå på bio, en utekväll utan barn, eller mer "vuxenmys" på helgerna, eller att bara sitta och prata efter att barnen gått och lagt sig).

Jag vet inte om jag har så mycket bra råd egentligen, jag har också befunnit mig ungefär där du är. Det var tufft, man börjar tvivla på sig själv, man börjar tvivla på relationen. För min egen del så gick det så långt att jag började tro att min hustru "fick sex på annat håll", utan att det fanns något som egentligen talade för det.

Själv så var jag bestämd över att jag inte ville skilja mig. Så det blev många tuffa samtal, och med tuffa så menar jag inte "aggressiva", "skuldbeläggande" utan tuffa i den meningen att man fick blotta sig själv, riskera att få jobbiga svar tillbaka från sin partner. Men för mig så var det vägen ut, för att gå runt och brottas med dessa känslor själv, under en längre tid, det var ohållbart för mig.

Med vänlig hälsning,

Har läst igenom tråden nu och måste bara säga det att maktbalansen mellan er är rubbad. Du har satt henne på en piedestal och du är i hennes ögon en mesig, oäventyrlig, desperat och omanlig make. Hon är alltså "över" dig. Hon har makten över dig på flera olika sätt. Dels för att hon vet hur mycket du älskar henne och hur mycket du vill ha sex med henne.

Det blir tyvärr så här när sexlivet dör ut. Mannen börjar bli osäker på sig själv och kvinnan slutar tända på mannen pga osäkerheten. 

Skit i den här sörjan och börja om på nytt med en ny kvinna.