När ska man lämna sin partner?
Hejsan,
Vet inte riktigt var jag ska börja. Var i ett lång förhållande som tog slut när jag var mellan 35-40 år. Ett barn litet barn ihop. Vi brukade inte bråka så ofta men frun (nu mera ex frun) träffade en ny. Hon lämnade mig alltså, så efter nästan 15 år tillsammans så delade vi på oss. Det blev en sån där jobbig skilsmässa där vi gick från att vara bästa vänner till bittra fienden.
Hur som helst så träffade jag en ny tjej. Också skild och med 2 små barn. Hon var allt jag någonsin drömt om. 10 poängare, smal, välutbildad och några år yngre än mig. Det blev ett sånt där stormigt förhållande där vi blev blixt förälskade i varandra. Våra barn passade perfekt ihop och blev snart "syskon".
Vi hade otroligt bra sex och jag kunde (och kan fortfarande) prata om allt när det gäller sex. (I mitt gamla förhållande så fick man inte prata om det och att få frun till att rida var typ "avancerat" sex.)
Men stormiga förhållanden blir ju som så ofta just stormiga, på två håll. När vi älskar varandra så kan vi inte hålla oss i från varanra. Nästan som tonåringar som är nykära. Men när vi bråkar så flyger det ofta saker från bord och väggar.
Dom första 2-3 åren brukade min sambo ofta slå mig när hon blev arg. Jag har blivit allt från spottad på, biten, utstängd i kylan (-15 och jag hade bara kalsonger), sparkad... ja allt...
Efter ca 3 år så slog jag tillbaka en gång. Jag gick alltså över gränsen och blev en hustrumisshandlare. Det fick jag höra länge efter och jag hatar mig själv för att jag gjorde det. Spola fram bandet några år och jag har slagit tillbaka några gånger till. Allt som allt kanske 4 gånger av dom 100 gångerna jag fått ta emot stryk. Ja efter nästan 40 år så blev jag "den mannen" som alla hatar, om dom bara visste...
Vi har gått på familjerådgivning och det har hjälpt lite. Men jag känner att jag är den som jobbar mest på det och på mig själv. Min fru växte upp ganska bortskämd så hon vill helst att familjerådgivaren ska "fixa" henne. Hon vill liksom inte riktigt inse att hon måste jobba på sig själv. Hon vill att jag ska "göra henne lycklig".
Innerst inne så är vi "bra" människor. Vi hjälper båda gärna andra i nöd och ser utåt sett ut som det perfekta paret. Jag vill så gärna att det ska funka. Jag vill att vi slutar och bråkar men det kvittar vad vi bråkar om så är det alltid mitt fel. Det är jag som ska be om ursäkt och det är bara okej att hon slår mig. Om vi bryter upp skulle våra "gamla" barn bli förtvivlade och det känns som att dom skulle tappa sin identitet, igen. Dom har ju redan varit med om en skilsmässa.
Ska väl tillägga att vi har skaffat ett barn ihop så att bara "dumpa" funkar inte riktigt. Vi är också väldigt finansiellt låsta med hus och allt.
Så vad är min fråga? Tja, vet inte riktigt. Undrar om någon känner igen sig. Man eller kvinna. Ska man lämna eller kämpa på?
Tacksam för seriösa svar. Att jag är en idiot vet jag redan. Men när allt är bra så är det perfekt! Men när det är dåligt är det hemskt....
Ni som varit eller är i en liknande sits. Vad gjorde ni?