Anonym (Gift för andra gången)

Äldre 30 Nov 22:02

10 svar

När ska man lämna sin partner?

Hejsan,

Vet inte riktigt var jag ska börja. Var i ett lång förhållande som tog slut när jag var mellan 35-40 år. Ett barn litet barn ihop. Vi brukade inte bråka så ofta men frun (nu mera ex frun) träffade en ny. Hon lämnade mig alltså, så efter nästan 15 år tillsammans så delade vi på oss. Det blev en sån där jobbig skilsmässa där vi gick från att vara bästa vänner till bittra fienden.

Hur som helst så träffade jag en ny tjej. Också skild och med 2 små barn. Hon var allt jag någonsin drömt om. 10 poängare, smal, välutbildad och några år yngre än mig. Det blev ett sånt där stormigt förhållande där vi blev blixt förälskade i varandra. Våra barn passade perfekt ihop och blev snart "syskon".

Vi hade otroligt bra sex och jag kunde (och kan fortfarande) prata om allt när det gäller sex. (I mitt gamla förhållande så fick man inte prata om det och att få frun till att rida var typ "avancerat" sex.)

Men stormiga förhållanden blir ju som så ofta just stormiga, på två håll. När vi älskar varandra så kan vi inte hålla oss i från varanra. Nästan som tonåringar som är nykära. Men när vi bråkar så flyger det ofta saker från bord och väggar.

Dom första 2-3 åren brukade min sambo ofta slå mig när hon blev arg. Jag har blivit allt från spottad på, biten, utstängd i kylan (-15 och jag hade bara kalsonger), sparkad... ja allt...

Efter ca 3 år så slog jag tillbaka en gång. Jag gick alltså över gränsen och blev en hustrumisshandlare. Det fick jag höra länge efter och jag hatar mig själv för att jag gjorde det. Spola fram bandet några år och jag har slagit tillbaka några gånger till. Allt som allt kanske 4 gånger av dom 100 gångerna jag fått ta emot stryk. Ja efter nästan 40 år så blev jag "den mannen" som alla hatar, om dom bara visste...

Vi har gått på familjerådgivning och det har hjälpt lite. Men jag känner att jag är den som jobbar mest på det och på mig själv. Min fru växte upp ganska bortskämd så hon vill helst att familjerådgivaren ska "fixa" henne. Hon vill liksom inte riktigt inse att hon måste jobba på sig själv. Hon vill att jag ska "göra henne lycklig".

Innerst inne så är vi "bra" människor. Vi hjälper båda gärna andra i nöd och ser utåt sett ut som det perfekta paret. Jag vill så gärna att det ska funka. Jag vill att vi slutar och bråkar men det kvittar vad vi bråkar om så är det alltid mitt fel. Det är jag som ska be om ursäkt och det är bara okej att hon slår mig. Om vi bryter upp skulle våra "gamla" barn bli förtvivlade och det känns som att dom skulle tappa sin identitet, igen. Dom har ju redan varit med om en skilsmässa.

Ska väl tillägga att vi har skaffat ett barn ihop så att bara "dumpa" funkar inte riktigt. Vi är också väldigt finansiellt låsta med hus och allt.

Så vad är min fråga? Tja, vet inte riktigt. Undrar om någon känner igen sig. Man eller kvinna. Ska man lämna eller kämpa på?

Tacksam för seriösa svar. Att jag är en idiot vet jag redan. Men när allt är bra så är det perfekt! Men när det är dåligt är det hemskt....

Ni som varit eller är i en liknande sits. Vad gjorde ni?

Anonym (c)

Äldre 30 Nov 22:14

#1

Din sambo verkar psykiskt och känslomässigt labil. Om hon inte har insikt så kommer det inte bli bättre tyvärr. Och jag tror du behöver inse detta istället för att kalla ert förhållande för passionerat och stormigt.

Anonym (Träffad)

Äldre 30 Nov 23:23

#2

Fast vänta TS , din fråga är när ska man lämna sin partner?
Mår DU bra av att ert förhållande är stormigt? Att hon spottar på dig, sparkar och biter dig?

Sen skriver du:
"Ska väl tillägga att vi har skaffat ett barn ihop så att bara "dumpa" funkar inte riktigt. Vi är också väldigt finansiellt låsta med hus och allt."

Barn mår endast bra när föräldrar mår bra. Punkt. Been there, done that! Barn ser och märker hur ni mår och hur ni är mot varandra. Att skylla på att de kommer tappa sin identitet hjälper inte. Vad vill du lära/ge dina barn? Att din fru får sparka dig eller spotta på dig? Tycker du de har det tryggt när ni har det stormigt?

Anonym (Ser)

Äldre 30 Nov 23:59

#3

Herregud låter inte bra. Är påväg att lämna en relation för betydligt mindre problem.

Jag kan verkligen se att det där passionerade inte alls är bra, eldigt och stormigt. Typ två människor som skapar ett band av beroende, ena drar och andra bromsar sen omväxlande, kanske rent av två motpoler.

Älskar den eld som uppstår men den är svår att hålla lagom.

Vet mycket väl vad du pratar om, hade en stormig och eldig relation i ungdomen.. jösses den satt i länge och var rent av destruktiv.

Är verkligen inget man vill att barnen upplever.

Men tror att det kan vara två lika personer och misstänker att ni båda är omedvetna om vad ni själva har för roll i det som händer när elden skenar.

Jag har väl inget bra råd riktigt, men än att antingen jobbar ni med era svaga/starka sidor och hittar sätt att hantera varandra eller så får ni acceptera att det inte går.

Anonym (nja)

Äldre 1 Dec 08:51

#4

Ni SLÅR varandra? Herregud! Får ångest bara jag läser. Stackars era barn. Du ska ju veta att barn märker saker även om de vuxna inte tror det.
Tror era barn ärligt talat kommer må bättre om ni delar på er än att ni hänger kvar. Ofta har vuxna som går in i en ny relation en bild av att man nu ska "laga" det som gick sönder vid första skilsmässan, även för barnen. Har du pratat med de äldre barnen? De kanske snarare skulle hitta sin identitet igen, om det blir lite lugn!

Anonym (A)

Äldre 1 Dec 12:21

#5

Anonym (nja) skrev 2018-12-01 08:51:38 följande:

Ni SLÅR varandra? Herregud! Får ångest bara jag läser. Stackars era barn. Du ska ju veta att barn märker saker även om de vuxna inte tror det.
Tror era barn ärligt talat kommer må bättre om ni delar på er än att ni hänger kvar. Ofta har vuxna som går in i en ny relation en bild av att man nu ska "laga" det som gick sönder vid första skilsmässan, även för barnen. Har du pratat med de äldre barnen? De kanske snarare skulle hitta sin identitet igen, om det blir lite lugn!

Håller med

Anonym (Fel)

Äldre 1 Dec 12:31

#6

Din fru är ju kvinnomisshandlaren, det är hon som har den rollen. Typ alla kvinnor som blir misshandlade av sina män slår tillbaka tillslut. Det finns fortfarande en förövare och ett offer, likadant i homosexuella relationer. Det är inte såna som dig man pratar om när det gäller mäns våld mot kvinnor.

Anonym (Gift för andra gången) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 21:19

#7

Anonym (Träffad) skrev 2018-11-30 23:23:19 följande:

Fast vänta TS , din fråga är när ska man lämna sin partner?
Mår DU bra av att ert förhållande är stormigt? Att hon spottar på dig, sparkar och biter dig?

Sen skriver du:
"Ska väl tillägga att vi har skaffat ett barn ihop så att bara "dumpa" funkar inte riktigt. Vi är också väldigt finansiellt låsta med hus och allt."

Barn mår endast bra när föräldrar mår bra. Punkt. Been there, done that! Barn ser och märker hur ni mår och hur ni är mot varandra. Att skylla på att de kommer tappa sin identitet hjälper inte. Vad vill du lära/ge dina barn? Att din fru får sparka dig eller spotta på dig? Tycker du de har det tryggt när ni har det stormigt?

Naturligvis sant det du säger.

Jag vill väl inte inse att det är dax att bryta upp...

Anonym (Gift för andra gången) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 21:22

#8

Anonym (Ser) skrev 2018-11-30 23:59:14 följande:

Herregud låter inte bra. Är påväg att lämna en relation för betydligt mindre problem.

Jag kan verkligen se att det där passionerade inte alls är bra, eldigt och stormigt. Typ två människor som skapar ett band av beroende, ena drar och andra bromsar sen omväxlande, kanske rent av två motpoler.

Älskar den eld som uppstår men den är svår att hålla lagom.

Vet mycket väl vad du pratar om, hade en stormig och eldig relation i ungdomen.. jösses den satt i länge och var rent av destruktiv.

Är verkligen inget man vill att barnen upplever.

Men tror att det kan vara två lika personer och misstänker att ni båda är omedvetna om vad ni själva har för roll i det som händer när elden skenar.

Jag har väl inget bra råd riktigt, men än att antingen jobbar ni med era svaga/starka sidor och hittar sätt att hantera varandra eller så får ni acceptera att det inte går.

Tack för att du tog dig tid att skriva.

Jo nog är vi lika alltid. Det är ju sällan ens fel om två bråkar.

Jag har verkligen försökt bättra mig. Givit mig fan på att jag inte ska skälla tillbaka när hon skriker på mig. Nu har det dock gått så långt att hon inte ber om ursäkt längre efter ett bråk. Det är alltid mitt fel, enligt henne...

Anonym (Gift för andra gången) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 21:24

#9

Anonym (nja) skrev 2018-12-01 08:51:38 följande:

Ni SLÅR varandra? Herregud! Får ångest bara jag läser. Stackars era barn. Du ska ju veta att barn märker saker även om de vuxna inte tror det.
Tror era barn ärligt talat kommer må bättre om ni delar på er än att ni hänger kvar. Ofta har vuxna som går in i en ny relation en bild av att man nu ska "laga" det som gick sönder vid första skilsmässan, även för barnen. Har du pratat med de äldre barnen? De kanske snarare skulle hitta sin identitet igen, om det blir lite lugn!

Barnen är under 10 och mitt barn skulle troligvis aldrig tala om hur hon igentligen känner.

Men visst märker barnen det, även om dom aldrig sett det fysiska våldet...

Anonym (Gift för andra gången) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 21:30

#10

Anonym (Fel) skrev 2018-12-01 12:31:32 följande:

Din fru är ju kvinnomisshandlaren, det är hon som har den rollen. Typ alla kvinnor som blir misshandlade av sina män slår tillbaka tillslut. Det finns fortfarande en förövare och ett offer, likadant i homosexuella relationer. Det är inte såna som dig man pratar om när det gäller mäns våld mot kvinnor.

Tack, det är första gången någon ser det från andra sidan. Eller rättare sagt, min sida.

Dock känns det som att samhället (typ hennes familj) skulle ge mig all skuld för att jag fått stryk. Typ, "vad gjorde din man mot dig som gjorde dig så arg?"

Men andra ord, känns som att man inte kan vinna. Vet inte hur många gånger jag har stor gråtit medans frugan har stått över mig och talat om vilken värdelös man/pappa/person jag är. Senast var i morse...

Hade det inte varit för barnen så hade jag troligvis kastat in handuken för länge sen. Alltså lämnat eller tagit självmord.

När ska man lämna sin partner?

INNEHÅLL