Aktivt välja att leva utan någon?

Håller med dig. Har svårt att se att jag någonsin ska gå in i en relation igen. Finns för få vinster & jag måste kompromissa för mycket vilket gör att jag alltid går back i slutänden även om jag gillat tjejen från början. Tror att lever lyckligare med några enstaka flings här & där. Trivs på tok för bra ensam också för att riskera något.

Jag levde i många år med en man som hade alkoholproblem och som jämt ville ha sex och klagade på att vi inte hade det tillräckligt. Kommunikationen var usel och jag tappade både all sexlust och all tillit.
Efter det förhållandet sa jag att jag nog aldrig vill ha en man igen. Jag har varit nöjd med att leva i flera år själv nu fast jag har mitt barn hos mig nästan heltid och mitt barn är mitt livs kärlek. Så jag får kärlek men inte sex.
Nu, efter flera år, börjar jag längta efter en man igen och sexlusten har börjat spira. Jag skulle vilja ha en särbo, en man som vill mig och mitt barn väl och som accepterar att träffas ibland och ibland inte. Det känns som det ultimata förhållandet för mig. Vad samhället och andra människor tycker struntar jag fullständigt i för jag lever mitt liv för min skull och inte för någon annan.

Jag säger samma sak, har nyss lämnat ett långt förhållande och vill verkligen inte ha en ny man i mitt liv. Har svårt att se mig själv leta efter någon, börja om att lära känna någon osv. Nu vill jag bara göra mitt och rå om mig själv och barnen. Tycker ändå de flesta män verkar vara sådana som låter sin partner ta det mesta av ansvaret för allting, och det vill jag verkligen inte vara med om igen.

Jag vill absolut bli handlöst förälskad, älskar att det funkar att bli det i min ålder. Har däremot inte bråttom och kan absolut träffa någon när tid finns. Men tycker det bara är konstigt att inte vilja ha en fast sexpartner och gärna med känslor inblandat, blir ju roligare samt skönare så.

Tänker däremot välja en med omsorg och om det tar väldigt lång tid, ja då får jag gå dit där var jag vet vad jag får.

Så till er som vill leva själva, inget fel i det, men tror att alla någonstans längtar efter en fin vän att dela vardagen med, att stötta och faktiskt bli gamla ihop.

I yngre år lider många av ensamheten och vill till varje pris hitta kärleken, sedan när de genomlevt ett antal år i ett eller flera förhållanden och insett att det ofta bara begränsar ens personliga frihet och att det som var underbart, passionerat och rosenskimrande från början mest var en illusion eller inte varade så länge som man hade trott. Problemet kanske snarare är att många går in i förhållanden i desperation för att slippa vara ensamma och känna sig "oälskade", och då är det inte så nog vem det är utan bara att det känns rätt från början. Efter några år upptäcker den ena i förhållandet eller bägge hur olika varandra de i själva verket är och börjar ångra sina val.

Så var fallet med de kvinnor jag varit tillsammans med och jag anpassade mig mer och mer efter dem för att jag var rädd att förlora dem och bli ensam, trots att jag insåg att min anpassning efter dem stred på det stora hela emot den jag var och vad jag egentligen ville med mitt liv.

Efter 2 kärlekssorger/separationer där hon har varit den som lämnat trots min anpassning, så insåg jag sedan att sorgen och smärtan var nödvändig för att jag skulle hitta tillbaks till mig själv igen och bli pånyttfödd, så sett att jag började upptäcka vem jag verkligen var och vad jag faktiskt ville med mitt liv.

Trivs utomordentligt med ensamheten idag. Kan syssla med vad jag vill och göra som jag vill och känner för utan att någon är bredvid och har åsikter eller vill hindra mig från att göra det jag gör.

Ska jag bli tillsammans med någon igen ska vi vara väldigt lika varandra och gilla och  uppskatta samma saker, samt att det får bli särbo som gäller snarare än sambo, då man tenderar att bara gå varandra på nerverna ju längre man bor tillsammans. Många förhållanden skulle nog kunnat räddas om man hade den lösningen att man bor i varsin bostad, eftersom många separationer lär ske för att den ena partnern känner sig instängd och begränsad av att behöva bo ihop med någon annan hela tiden och dela allt. Även om man faktiskt älskar varandra kan det vara jobbigt nog, med vardagens all stress och press och när viljorna drar åt olika håll.

"inget fel i det" - det låter som att du tycker det är mycket fel i det. Du kallar oss "konstiga?" som alias och tror att alla har samma längtan som du.

Jag trivs ypperligt med att vara själv. Jag har kompromissat i 20 års tid, förlorat mig själv på vägen och vill inget annat än att bara hitta mig själv igen och vara just det- själv. Inte ensam, utan själv.

Jag är av liknande mening. Vad ska man egentligen med en partner till? Allt jag vill ha kan jag skaffa själv och eftersom risken är större att en relation gör folk osams än lyckliga så verkar det vara ett dumt företag att leta efter nån.

Som jag känner nu vill jag inte träffa nån ny. Vill inte dejta, vill inte ens skriva med någon och defintivt inte ha sex med någon. Jag har blivit utsatt för extrem otrohet, psykisk misshandel, lögner och dumpningar. Det är inte värt det. Det verkar idag inte finnas många lojala människor som faktiskt vill ha ett livslångt förhållande. Jag vill inte strödejta och jag vill inte ha korta förhållanden, ser inte syftet med det. Jag vilk träffa någon att dela resten av livet med, men folk i allmänhet verkar inkapabla till det. Så, är hellre singel resten av livet än har att göra med sviniga män. Har bestämt att skaffa barn på egen hand också.

Det är för att du inte har någon fantasi som du inte kan förstå att alla inte är som du.

Såna erfarenheter är förstås jättejobbiga. Jag har också varit med om något liknande. Och det tog bra många månader att komma över. Samtidigt så finns det även vettiga människor och med mer livserfarenhet får man också mer känsla för om någon är tillräckligt stabil för att man ska kunna lita på personens känslor.  I alla fall när jag träffade min nuvarande partner, märkte jag direkt att han var stabil och inte skulle backa. Man ska akta sig för allt som verkar överdrivet.

Ja, så kanske det är... men för mig var det ändå svårt att förstå eftersom vi hade så roligt och trevligt ihop, inte bara attraktion. Men jag inser nu i efterhand att han inte verkar må så bra och förmodligen inte har så bra koll på sig själv längre pga hur hans liv ändrats de senaste 5 åren. Känns som han famlar runt.. Men det gör ont ändå pga hur han valde att möta mig i allt det här.

Klart det finns vettiga, och det kanske bara är så att jag inte är redo helt enkelt. Ingen idé att försöka tvinga fram något.

Det är definitivt vettigt att avstå så länge inte verkligen rätt person dyker upp, eller så länge man fortfarande funderar vad man vill.