ex med asperger

Tack för svar. Jag antar att ni gick i familjeterapi när ni var ett par. Jag önskar att jag hade vågat se svårigheterna och be om hjälp medan vi var ett par.... hade kanske löst en del saker. Nu har jag vänt allt mot mig själv i stället.

Hm, omvänd tråd va?

Omvänd var väl fel ord men det finns en användare som inte ger sig när det gäller att skapa konton, trycka till aspergare och hävda att det finns en "hemlig grupp" där folk krisar över sina asperger-ex.

Vet att personen varit blockerad här men sprider sitt hat på andra ställen med x antal konton. Personen har själv asperger men är hatisk i sina kommentarer och drar sig inte från att trycka ner folk :( Jag tror att många förhållanden kan behöva pratas igenom både under och efter men det är ju inte alltid direkt att en diagnos ligger bakom ett dysfunktionellt förhållande.

Jag är inget troll, jag lovar. Jag har aldrig startat någon tråd om aspergare förut. Har alltid försvarat mitt ex och försökt anpassat mig, men har nu insett att det har gjort att jag har förminskat mig själv i stället. Man kan inte anpassa sig hur mycket som helst.... Jag förstår såklart att man kan ha en god relation med någon med asperger och att diagnosen inte är allt. Jag vet just nu inte om det är diagnosen, personligheten eller min personlighet eller helt enkelt relationen som är var det största hindret. Det är väl lite därför jag behöver hjälp. Att reda ut vad som var vad. 

Var ska man få terapin då? Vårdcentralen eller annat ställe? Hur vet man var man ska söka? Finns det någon som är "expert" på asperger-relationer?

Självklart, men här verkar det handla om personer som har fått ta ett orimligt stort ansvar i sina relationer och ofta dränerats på energi. Då handlar det inte bara om att ändra inställning. Ett sunt förhållande bygger på att ge och ta, att ta ansvar och att hjälpas åt. Sen har alla styrkor och svagheter, men det låter inte som att det är detta det handlar om här.

Så där gjorde mitt ex också. Nästan inget fick ligga framme och allt skulle vara på hans sätt. Jag accepterade det till en viss gräns, ordning och reda är ju bra. Men när det gick för långt sa jag ifrån, vilket ledde till kaos. Det var en av många anledningar till skilsmässan. Men precis som i ditt fall var mitt ex inte så "extrem" de första åren. Det blev värre när barnen kom. Vi hade aldrig konflikter om det innan. Han hade sina egenheter, men det var inte mer än så, och han lät oftast mina grejer och vanor vara. Då funkar det. Men inte som det blev sen. Jag tror han fick för mycket ångest och blev deprimerad. Innan kunde han hålla ihop det. Men han förnekade ändå in i det längsta att han hade problem.

Så ni gick båda och önskade och hoppades att den andre magiskt skulle bli en annan, inte bara han? Han kanske precis som de flesta andra helst skulle ha haft någon som var mer lik honom på just de punkterna, så att vardagen gick lätt, så som du själv önskade. Att han inte tillhör normen på vissa sätt är en ful anledning att döma honom efter en påhittad moralisk måttstock.

Jag förstår inte hur du menar att ni inte kunde prata med varandra efter att barnen kom? Men din beskrivning låter som min man för övrigt. Han kan inte heller göra två saker samtidigt. Och man brukar ju säga att det gäller just MÄN. Min man har ingen Asperger, men jag har. Jag kan göra många saker samtidigt. Så jag tror att du sorterar in fel egenskaper bland Asperger där.

Hur ordentligt man vill ha det hemma - det är så individuellt. Jag har träffat folk med och utan Asperger som alla var så olika när det gäller ordning. Det brukar snarare vara folk med ADHD som kan vara extrem noga eller extremt stökiga när det gäller ordning.

Visst, ofta är det så. Inte alltid, men ofta. Men i dessa tråder som dyker upp med jämna mellanrum här på forum ger kvinnor (eller EN kvinna?) beskrivningar av män som antigen är ganska genomsnittliga män (utan tydliga tecken på Asperger) eller så är det psykopater eller åtminstone ?. svin på nåt sätt (som kan ha tecken på Asperger, men mycket annat också).

Och om nu männen med Asperger har så uttalade problem - och de inte heller kan dölja dessa eftersom de inte har bra sociala färdigheter - hur det sig då att kvinnor går på dem utan att märka någonting? Jag känner själv män med Asperger som har uttalade problem. Där märks det första gången man träffar dem. Visst, det finns också de som har mindre uttalade problem. Men ifall de har egenskaper som skulle vara ett problem för en relation, så skulle man ändå se det väldigt snart. Det är inte verkligen "osynligt", eftersom de i regel inte har förmågan att lura folk. Jag skulle inte heller kunna låtsas vara en vanlig, social genomsnittlig kvinna. Det har jag försökt göra i många år - vid ytliga kontakter, för att inte sticka ut, menar jag nu. Det funkar inte.

Eh, och det här lyckas man missa att se innan man väljer att bilda familj?

men kan inte du bara lämna tråden, din dömande tönt.

nån gång gör även du ett misstag, lovar dig. då kan du fundera på hur det känns att omgivningen sitter med pekpinnar, precis som du gör nu. 

Jag tror dig och TS och jag vet hur det är!

På Familjeliv verkar många med Asperger hänga, så bäst är att inte nämna diagnosen i trådar, eller stålsätta sig på att 50% av kommentarerna kommer vara dömande.

KRAM!

Då är det ju bara att vara uppmärksam nästa gång när du träffar en potentiell partner. Såna egenskaper ser man definitivt redan innan man skaffar barn. Antagligen har du bortförklarat dem för dig själv. Du är inte ensam om det. Många gör misstag där. Men det gäller att lära sig av dessa misstag.

Precis som jag gjorde med mitt ex som aldrig gav svar på frågor, dvs. han svarade med "jag vet inte" eller "kanske" eller "får se". Numera har jag i alla fall bara sonen som är likadan. Han har nyligen utreds för att han fick depression. Ingen Asperger där, kom de fram till.

Visst. Han kunde också ha hittat någon som passar bättre. Och han förstod inte heller att ni var för olika. Men lösningen är ju då bara att gå isär och hitta någon som passar? Och att lära sig av erfarenheten och ha bättre koll på vilken typ av partner passar?

Men jag tycker fortfarande inte att det är typiskt för AS. Och jag har träffat på folk som funkar jättebra med en partner med AS. Min man har även tidigare haft någon tjej med antagligen AS. När folk har ganska svår AS, då är det definitivt ett funktionshinder. Och de brukar inte få till det med en relation heller.

Oavsett - även om det vore helt hans fel, även om han hade AS - hjälper det dig att gå vidare? Tvärtom! Jag har också haft två tidigare partners som jag tyckte var omöjliga att leva med. Framför allt när det gäller den senaste, så kom jag verkligen vidare i att bearbeta det hela och att gå vidare, när jag insåg att det inte bara var hans fel. Han var otroligt knepig, men det fanns tecken från början. Jag såg dem när jag läste igenom gamla brev.

Poängen är ju att du först kan vara lugn inför en ny relation när du vet vilken slags man du ska välja nästa gång. För DET kan du göra något åt - partnervalet. Det är det enda här som du kan påverka.

Problemet är att folk har för lite kunskap om autism och asperger. Bara för att vi ser "normala," ut så fungerar vi inte "normalt. Jag blir oftast misstrodd när jag berättar om min diagnos med. Det gör ju knappast saken bättre att folk förväntar sig att man ska fungera " normalt. "

Så man bör läsa på om diagnosen innan man ger sig in i ett förhållande med en aspie. Sen finns det säkert aspies som döljer diagnosen vilket såklart inte är rätt.

Som svar på ts frågeställning så är väl en psykolog det bästa att vända sig till.