ex med asperger

Tja, inte handlar det om att man frivilligt väljer att leva ett dränerande och hemskt liv. Snarare kommer det smygande - och vad gäller Aspergers så kan det också förvärras med åren. Mitt ex var udda men kul när jag träffade honom och han var jättekär i mig och jag i honom. Det gjorde att svårigheterna inte blev så tydliga. När vi fick barn förändrades han och jag har i efterhand förstått att han helt enkelt inte KAN fokusera på två saker samtidigt. Följaktligen kunde vi inte längre prata med varandra efter barnen kom - alltså verkligen INGET utöver ?skicka saltet? och även det kunde vara irriterande för honom. För han hade fokus på barnen. Varje kväll tog han en runda genom lägenheten och samlade ihop barnens leksaker osv. Snart började rundan även innefatta mina saker som han tyckte låg och skräpade. Det kunde vara saker som min handväska som hängde på en krok i hallen, mitt läppstift på badrumshyllan boken jag höll på att läsa. Han placerade en korg vid min sida av sängen där han kastade ner mina personliga tillhörigheter. Ungefär som man har en leksakskorg med barnens grejer. Det var ju helt sjukt men det kom så smygande att jag vande mig. Och hans behov av att städa bort allt som störde hans sinnesfrid (som t ex alla mina personliga tillhörigheter) var så stort att jag började ifrågasätta om det inte var jag som hade fel och att detta var normalt.

Har man en medvetenhet om att man har en diagnos kan man jobba runt det på ett annat sätt men han har ingen diagnos. Därför finns det ingen insikt alls än idag om att han fungerar annorlunda.

För mig var det så att han inte visste om sin diagnos förrän efter flera år. I början när man är förälskad så ser man inte problemen. Så småningom uppenbaras vissa problem. Kanske jag trodde det skulle bli bättre, jag tog på mig skulden m.m. Barnlängtan var större än att göra något åt problemen. Sen bara står man ut..... det blir liksom "normalt" tills man av någon anledning "vaknar upp" och inser vad man levt i.

Min (begränsade) erfarenhet är att kvinnor med Asperger inte har lika stora svårigheter eller är lika "extrema", som män med Asperger. För männen är problemen ofta mer uttalade, även om en del uppenbarligen lyckas dölja omfattningen i början av en relation.

Jag tror att det är en fråga om genus. Det är inte helt ovanligt med kufiga, lite udda män, som träffar kvinnor som har stor acceptans och som drar tyngsta lasset vad gäller hem, planering osv. Det är liksom vad som förväntas av en.

Kvinnor tvingas modifiera sig själva mycket mer - det finns få män som är beredda att dra samma lass.

Jag ser det i min bekantskapskrets där jag har flera personer med psykisk ohälsa. Männen träffar någon som tar hand om dem. Kvinnorna blir ensamma och odlar mycket självförakt, trots att de många gånger är mycket mer fungerande än våra manliga bekanta.

Det handlar inte om en moralisk måttstock. Inte heller om personlighetsdrag. Alla är olika och alla försöker väl anpassa sig lite efter den andre men vill inte anpassa sig för mycket. Att enda chansen för en relation att lyckas är att den ena persone t ex inte har några personliga ägodelar synliga är att kräva lite väl mycket.

Jag har inte heller dömt honom. Jag har helt enkelt konstaterat att han var väldigt svår att leva med. Varför blir du arg för det? Att AS är ett funktionshinder är väl inget att ens diskutera så varför ifrågasätta att det kan he hinder i samspel med andra? Och varför lägga allt ansvar på partnern - personen med AS kan ju också hitta någon som den passar bättre ihop med?

Jag menar bokstavligt talat inte kunna prata med varandra. Vid middagen pratade min man med barnen som då var små och samtalet var därefter. Den ena ville t ex räkna mattetal och då rabblade exet olika tal HELA middagen. Om jag sa ?skicka saltet? så blev han irriterad för att jag störde deras räknande. När jag kom hem från jobbet så drog han samma ramsa varje dag som lät så här ?nä men man åkte väl till jobbet och var framme strax efter åtta och sen pysslade man väl lite och sen var det dags för lunch sen pysslade man lite till med lite olika grejer och sen var det dags att åka?. Det var alltså ordagrant samma opersonliga och händelselösa redogörelse varje dag. Sen var det liksom klart. Då hade vi pratat färdigt för dagen. Sen pratade han bara med barnen och tittade inte ens på mig på hela kvällen. Det var inte taskig simultanförmåga utan total oförmåga att byta samtalsämne en enda gång under en hel kväll.

Annat exempel var att om han lekte med ett barn och andra barnet slog sig så fortsatte han bara att leka och sjunga med första barnet. Högre så att det överröstade skriken från det barnet som slagit sig. Han menade att jag tog ju ändå hand om barnet som slagit sig så varför avbryta aktiviteten. Spelade ingen roll om ingen slagit sig i huvudet och blödde från ett sår och man börjar fundera på att åka till akuten. Han kunde helt enkelt inte ställa om, allting skulle göras ?klart? först.

Det finns ju en allmänt spridd men felaktig uppfattning att människor med Aspergers är mer intelligenta. Tror det ställer till det för många - är man övertygad om att man är högintelligent och omgivningen också tror det så blir det nog lätt så att man aldrig ifrågasätter sin egen ?rationella? ståndpunkt. Mitt ex är den mest känslostyrda människa jag vet men han menar på allvar att han ALDRIG fattat ett beslut baserat på känsla. Vilket ju rimligen borde vara omänskligt...

Jag tror du förväxlar mig med TS. Jag har inga problem med att gå vidare och det var länge sedan jag lämnade mitt ex. Jag har en fungerande och fin relation med en man jag träffade några år efter separationen.

Sen tror jag ändå du har en poäng i att man någonstans har gjort ett omedvetet val. Jag jar vuxit upp med en pappa (som jag dock inte träffade mycket) som antagligen hade AS och en bror som fick diagnosen när han var 18. Jag tror att jag helt enkelt var van vid att så är män, och att visa hänsyn och förståelse för detta. In absurdum. Om man är van vid att ens egna väldigt normala behov får stå åt sidan så är antagligen ens radar lite trasig sen när man ska bilda familj.

Känns som det blir rundgång i diskussionen. Det är svårt att vara uppmärksam på saker man inte känner till, särskilt inte när vissa drag framkommer efter hand. Jag lever i en relation sedan flera år tillbaka till skillnad från mitt ex som lever isolerad och nästan helt gått upp i sin hobby. Och jag tror han är lycklig med det.

Varför man ska skuldbelägga någon som beskriver svårigheter i en relation som avslutades för många år sedan förstår jag inte. Jag kunde varit uppmärksam...tja, det kunde jag säkert. Men det kunde väl han också? Det är detta jag menar med att man när man talar om AS ofta hamnar i att alla andra ska anpassa sig. Det går väl precis lika bra för personen mes AS att vara tydlig med att man t ex inte kan leva med någon som inte gömmer sin handväska varje kväll?

Fast ligger det inte också på personen med AS att själv lägga på korten på bordet och vara tydlig om vilka svårigheter diagnosen kan innebära i relationen?