LFF skrev 2018-12-17 11:46:02 följande:
Har du en bra relation med svärmor så kanske du även kan prata med henne om det hela? Vad skönt att du har din vän att prata med också som varit med om det hela.
Det är absolut lättare om flera andra vore öppna med det hela men jag märkte (och märker än idag när man pratar om det) att om en bara öppnar upp sig och nämner att man haft det problematiskt så är det flera som säger "Vi med!". Det är som att öppna en damm!
Vi var inställda på att det kanske bara skulle bli ett barn då både jag och sambon är enlingar men det blev dubbelt upp när det väl gick hela vägen. För de allra flesta tar det inte så lång tid innan det går vägen igen (vi hade försök 1 2008, försök 2 2011 och sen tredje gången gillt 2013) så det ska du inte oroa dig för. Och kom ihåg, att går det ett år utan graviditet alls så har ni möjlighet att utredas även då.
Tyvärr så har jag knappt träffat henne (min man har inte direkt någon relation med henne idag) =/
Så skönt att det gick för er tillslut. Jag hoppas min äl kommer igång nu direkt så vi kan försöka igen så fort som möjligt..har hört att chanserna är bra då. Måste kännas hemskt att gå så många år =(
Humlan88 skrev 2018-12-17 11:52:21 följande:
Haft 4 missfall på raken. Vet hur det känns, men 1 missfall är jättevanligt. Du kommer må bättre snart, risken är stor att det var något fel på fostret.
Ja, har förstått det nu i efterhand, även om det är en klen tröst. Förstår ju att det troligtvis var något fel och på så sätt så är jag ju glad att det hända nu så vi slapp ta beslut om abort efter ett dåligt KUB eller liknande.. Men det går ju inte att låta bli att fundera över om det var något fel jag gjorde... Känner mig nästan bedragen..som att någon gått bakom ryggen på mig i en månad =/
Anonym (B) skrev 2018-12-17 11:58:02 följande:
Haft ett MA och blev helt nere efteråt. Kapade kontakten med vänner och bekanta (orkade inte göra om deras barn och graviditeter), relationen höll på att gå åt helvete eftersom min man inte förstod hur dåligt jag mådde och jag ville bara gräva ner mig. Orkade jobba men i princip inget mer. Jag fick dessutom komplikationer som gjorde att min kropp var helt upp och ner i ca ett halvår efteråt. Värsta tiden i livet verkligen. Det tog tid att komma tillbaka. Nio månader efter mitt MA blev jag gravid igen och det var det som fick mig att må bättre. Nu har det gått snart tre år och jag mår inte dåligt över det längre. För mig var enda lösningen att bli gravid igen och kunna fokusera på det positiva med det.
Tillåt dig själv att må dåligt och sörja!
Fy vad jobbigt =( Jag är otroligt tacksam över att min man förstår, det måste varit jättejobbigt utan det stödet =( Hoppas dock jag blir gravid snart för jag tror det är samma här, behöver nog bli gravid igen för att komma över det.. Vill inte "fastna" i det här missfallet..
cococatchu skrev 2018-12-17 11:59:34 följande:
Beklagar verkligen det du går igenom!
Dessvärre känner jag igen mig allt för väl. Vi trodde vi var i vecka 14 när vi gjorde vårt KUB test och fick konstaterat MA. Precis som för dig hade graviditeten avslutats tidigare och hjärtljud saknades. Det är skittufft för ens dröm krossas verkligen där och då. Å dessvärre så är vården ganska kall i det hela och det tar ofta lite tid innan man får hjälp att starta igång processen/kroppen.
Mitt råd, försök att inte ge upp. Vet hur tufft det är. Jag försökte fokusera på att något måste ha varit fel för att kroppen skulle ha stött ifrån sig fostret. Sedan försöka blicka framåt(även om det kan kännas svårt).
För min egen del var det värst innan man gått igenom hela processen och innan man visste att man kunde starta om på ny kula. Är inte mer än 1,5 månad sedan för mig och jag känner ändå att jag mår bra även om jag vissa dagar känner mig låg.
Jag försöker någonstans ge mig fasiken på att jag ska bli Mamma snart ändå och för att kunna bli det behöver jag må så bra jag bara kan.
Ja...det hade varit så mycket enklare om jag bara börjat blöda och förstått vad som var fel ..Inte märka det när jag ligger där och ska se den för första gången..Det var så himla hemskt att se henne dra fram och tillbaka över magen och direkt förstå att det var det där pickande hjärtat, som borde ha synts tydligt, som hon letade efter..
Tack och lov så var dom så himla gulliga där och jag har fått otroligt bra hjälp efter. Hade bokat KUB privat eftersom min kommun bara erbjuder rul.. Hade ringt min bm ett tag tidigare eftersom mina symtom försvann under 4-5 dagar..Fick ingen bra hjälp alls där så jag var rätt orolig över att något skulle vara fel.. Det visade sig stämma bra in på när det gick snett... Hade jag fått ett ul då hade jag fått veta det direkt istället.. Funderar på att skriva in mig privat direkt nästa gång jag blir gravid, trots att det är ganska dyrt...
Försöker tänka framåt nu och det blev lättare när jag fick veta att jag inte alls behöver vänta 1-3 månader innan vi kan försöka..så fort jag slutar blöda så kör vi igång igen... Men så är det som att kroppen ger mig en käftsmäll och tycker att "men vafan, det här skulle ju bli vår bebis!" =(
