Jag har letat ett tag efter en tråd om bf i september och inte hittat någon så tänker jag att jag skapar en!
Här kan vi samlas, välkomna!
Lite om mig: 24åring som bor med min sambo i Stockholm, väntar första barnet efter ha försökt i 25 månader och ett missfall. Plussade rejält tidigt redan äl+7 på kvällen och har bf 2 september :D
Man får tänka positivt. Även om det finns luringar där ute så räknas ju faktiskt MA och ofostrig graviditet in i missfalls statistiken så dom tillhör ju dom där 20-25% missfall. Utomkveds är ju ännu ovanligare ca 1-2% utav alla gravida drabbas. Druvbörd är ännu ovanligare där mindre än en 0.5% av alla graviditeter slutar med det. Så kontentan är ju att ca 75%-80% utav alla kända graviditeter går bra och slutar med en liten bebis.
Jag tror att man ska tänka positivt och tänka att det är mycket lättare att tillhöra 75-80% gruppen än den där lilla tråkiga gruppen. Sen är det ju så att har man tillhört den där lilla gruppen en gång så kan det ju vara svårt att släppa tankarna. Men när man säger att missfall är vanligt då pratar man trots allt om 20-25%. Vilket jämfört med exemeplvis utomkveds är vanligt. Men i det stora hela så blir missfall ändå inte så vanligt.
Och ännu positivare statistik blir det ju om man också kollar på misfallsstatistiken där av missfallen så sker 80% innan v.12 och 97% utav dom sker föratt hjärtat inte kom igång. Så efter att man sett ett hjärta slå så är det bara 3% i den här 80% gruppen som får ett missfall.
Man får tänka positivt. Även om det finns luringar där ute så räknas ju faktiskt MA och ofostrig graviditet in i missfalls statistiken så dom tillhör ju dom där 20-25% missfall. Utomkveds är ju ännu ovanligare ca 1-2% utav alla gravida drabbas. Druvbörd är ännu ovanligare där mindre än en 0.5% av alla graviditeter slutar med det. Så kontentan är ju att ca 75%-80% utav alla kända graviditeter går bra och slutar med en liten bebis.
Jag tror att man ska tänka positivt och tänka att det är mycket lättare att tillhöra 75-80% gruppen än den där lilla tråkiga gruppen. Sen är det ju så att har man tillhört den där lilla gruppen en gång så kan det ju vara svårt att släppa tankarna. Men när man säger att missfall är vanligt då pratar man trots allt om 20-25%. Vilket jämfört med exemeplvis utomkveds är vanligt. Men i det stora hela så blir missfall ändå inte så vanligt.
Och ännu positivare statistik blir det ju om man också kollar på misfallsstatistiken där av missfallen så sker 80% innan v.12 och 97% utav dom sker föratt hjärtat inte kom igång. Så efter att man sett ett hjärta slå så är det bara 3% i den här 80% gruppen som får ett missfall.
Längesen jag var inloggad här nu, men jag måste fråga vad ni tror. Jag är i v 10+4 och har haft rostfärgade flytningar eller blödningar de senaste dagarna (tors, fre och idag). Jag har inte behövt använda binda alls, men märker det nästan varje gång jag är på toa.
Jag har inte direkt haft ont, bara lite nån gång nere på höger sida eller vad jag tror är magknip (dwt känns ju annorlunda).
Samtidigt har jag symtom, cravings som tusan - och jag är trött. Igår och idag har jag varit så otroligt trött. Mår mindre illa numera, men sånt kan ju förändras och behöver inte betyda något.
Jag vill inte oroa mig för missfall eller så, men undrar verkligen vad det kan vara, om det kan vara naturligt.
Vad tror ni?
Jag ska ändå ringa bm på måndag pga har inte fått tid till kub hemskickad, så ska fråga då - men tror ni att det räcker? Jag är så sanslöst trött och vet ärligt talat inte om jag orkar ta mig till gynakuten. Men borde jag?
Det tar ju tid att smälta. Men man ska nog vara försiktig med att älta negativa tankar. Jag själv har också haft mycket otur i livet. Det känns som att nästan ingenting går min väg och alla andra har det så lätt medan jag själv får kämpa för minsta lilla. Men det jag har lärt mig är att man kommer dit förr eller senare ändå. Och ens liv blir ändå väldigt rikt på erfarenheter föratt man fått kämpa. Man lär sig även tacksamhet tycker jag på ett annat sätt.
Vad gäller graviditet så har ju vi fått kämpa med behandling och så. Men samtidigt så har jag en så stor tacksamhet föratt min kropp är där den är just nu. Och jag njuter av stunden att den iallafall kommit hit. Sen är varje litet steg frammåt en typ av tacksamhet föratt den fortsätter leverera. Men visst har jag en oro i grunden, men jag försöker verkligen trycka undan den. Och tänka att det är ingen ide att oroa sig för det finns ändå inget jag kan göra, det får gå som det går. Men trots det så är jag ju ändå spänd inför VUL men jag försöker se det som en milstolpe och liksom lova mig själv att ser vi hjärtslag då ska jag sluta oroa mig. Liksom ha en typ av kontrakt med sig själv föratt släppa oron. Och då känns det mer överkomligt att hit men inte längre.
Det tar ju tid att smälta. Men man ska nog vara försiktig med att älta negativa tankar. Jag själv har också haft mycket otur i livet. Det känns som att nästan ingenting går min väg och alla andra har det så lätt medan jag själv får kämpa för minsta lilla. Men det jag har lärt mig är att man kommer dit förr eller senare ändå. Och ens liv blir ändå väldigt rikt på erfarenheter föratt man fått kämpa. Man lär sig även tacksamhet tycker jag på ett annat sätt.
Vad gäller graviditet så har ju vi fått kämpa med behandling och så. Men samtidigt så har jag en så stor tacksamhet föratt min kropp är där den är just nu. Och jag njuter av stunden att den iallafall kommit hit. Sen är varje litet steg frammåt en typ av tacksamhet föratt den fortsätter leverera. Men visst har jag en oro i grunden, men jag försöker verkligen trycka undan den. Och tänka att det är ingen ide att oroa sig för det finns ändå inget jag kan göra, det får gå som det går. Men trots det så är jag ju ändå spänd inför VUL men jag försöker se det som en milstolpe och liksom lova mig själv att ser vi hjärtslag då ska jag sluta oroa mig. Liksom ha en typ av kontrakt med sig själv föratt släppa oron. Och då känns det mer överkomligt att hit men inte längre.
helt riktigt!
Jag är i grunden väldigt posiitv, kanske tack vare allt jag varit med om. Jag tänker som du, att på nåt sätt så klarar man sig igenom allt och kommer ut ÄN starkare efteråt.
Jag tror bara att det just nu är väldigt kamp på många plan så jag har kommit in i ett negativt tänk några dagar. Jag vet att det kommer vända snart men det är tråkigt och jobbigt när man känner sådär, även om jag vet att det kommer bli bättre snart igen.
Jag njöt av min första, men då var det ju också just första graviditeten, utan tidigare mf, blödningar eller symtom som försvann. Hade varit en sak om det bara var typfalls-missfallet att oroa sig för, men alla "luringar" som MA, ofostrig graviditet och X gör att det blir så oförutsägbart.
X?
Precis hemkommen från gynakuten.
Enligt barnmorskan och läkaren är jag i vecka 7+0 (apparna där jag ställer in antal dagar mellan menstruationerna säger 6+5).
Vi fick se vår lilla skatt som var 9,7 mm och hjärtat slog jättefint :)
Vi fick utlåtandet: Bättre än så här kan det inte se ut. Åk hem och njut nu.
Så nu pustar vi ut och håller tummarna att det fortsätter så här <3
Precis hemkommen från gynakuten.
Enligt barnmorskan och läkaren är jag i vecka 7+0 (apparna där jag ställer in antal dagar mellan menstruationerna säger 6+5).
Vi fick se vår lilla skatt som var 9,7 mm och hjärtat slog jättefint :)
Vi fick utlåtandet: Bättre än så här kan det inte se ut. Åk hem och njut nu.
Så nu pustar vi ut och håller tummarna att det fortsätter så här <3
Precis hemkommen från gynakuten.
Enligt barnmorskan och läkaren är jag i vecka 7+0 (apparna där jag ställer in antal dagar mellan menstruationerna säger 6+5).
Vi fick se vår lilla skatt som var 9,7 mm och hjärtat slog jättefint :)
Vi fick utlåtandet: Bättre än så här kan det inte se ut. Åk hem och njut nu.
Så nu pustar vi ut och håller tummarna att det fortsätter så här <3