Bf September 2019
Anonym (chockad!) skrev 2019-04-25 11:31:26 följande:
Varit på RUL idag!! :)
Allt såg bra ut! :)
Inlägg från: September89
|
-
Så skönt! Ska bi berätta för era tidigare barn nu? Eller hade ni redan gjort det?
-
Vad härligt :) mina tjejer blev också förvånade, de har tjatat i flera år om syskon så de hade nog gett upp hoppet haha.Anonym (chockad!) skrev 2019-04-25 22:54:56 följande:
Berättade ikväll för dom.
De trodde det var ett skämt haha tog lång tid innan de fattade men de blev glada och längtar ????
-
Mina blir inte heller helsyskon men tror att de kommer se denna bebis som lika mycket syskon ändå :) jag själv har också två halvsyskon men använder aldrig den benämningen utan ser dem som mina syskon på samma sett som jag ser min helsyster :)Anonym (chockad!) skrev 2019-04-26 08:34:43 följande:
Min yngsta sa "jag har ju längtat efter att bli storebror men undrar hur det kommer kännas?" <3
De säger att de längtar så kändes bra. De blir ju inte helsyskon så var lite orolig men det var inget problem.
-
Mina blir inte heller helsyskon men tror att de kommer se denna bebis som lika mycket syskon ändå :) jag själv har också två halvsyskon men använder aldrig den benämningen utan ser dem som mina syskon på samma sett som jag ser min helsyster :)Anonym (chockad!) skrev 2019-04-26 08:34:43 följande:
Min yngsta sa "jag har ju längtat efter att bli storebror men undrar hur det kommer kännas?" <3
De säger att de längtar så kändes bra. De blir ju inte helsyskon så var lite orolig men det var inget problem.
-
Jaha du menade så :) blir lite åldersskillnad på mina också, yngsta blir drygt 6,5 år äldre och äldsta nästan 9 år :) känns kul att göra tvärt om nu och ha större skillnad jämfört med de två äldre som det bara är dryga 2 år mellan. Jag själv är nästan 15 år äldre än mitt yngsta syskon och vi har en jättebra relation :)Anonym (chockad!) skrev 2019-04-26 22:17:09 följande:
Nä det tror inte jag heller. Menade mer att det är stor åldersskillnad pga det. De ser ju bebisen som ett syskon. Punkt liksom.
-
Vad märkligt att personer inom vården, eller andra personer för den delen, ställer en sån fråga!Anonym (Orolig och stressad) skrev 2019-04-27 07:36:55 följande:
Har 2 barn sedan tidigare. Dom kommer vara 11 och 9 när lilla syskonet kommer. Så det är ett stort hopp mellan dom. För vår del kommer de att helsyskon. Av många inom sjukvården så får jag frågan om det är samma pappa eftersom att det är så stort glapp mellan och väldigt förvånade miner när jag säger att det är samma pappa.
-
Tycker också att det är lite jobbigt med vikten. Vägde mig hemma några dagar innan mitt senaste besök hos barnmorskan och hade då gått upp 3 kg enligt vår våg men när jag vägde mig hos barnmorskan var det helt plötsligt 7 kg. Blev helt chockad. Detta var sista dagen i vecka 22. Jag gick upp extremt mycket i min första graviditet, var så orimligt vätskefylld då (så mycket försvann ju av sig självt efter förlossningen). Andra graviditeten gick jag upp mindre men ändå rätt mycket. Så lite oroad är jag över hur det kommer bli denna gång.
-
Håller tummarna att ni får bra besked på din mans läkarbesök!Anonym (chockad!) skrev 2019-04-30 08:11:02 följande:
Tack. Ja det är dags att tänka lite på mig och bebisen. Inte min starka sida.
Snart ska vi iväg till sjukhuset med maken och hoppas på bra besked så allt kanske kan lugna sig lite grann för oss!
Gällande detta med vikten så är jag så kluven. Är sjukt less på samhällets normer med att man ska vara så jäkla smal hela tiden (är själv åt det smala hållet men har nog inte det i mig naturligt utan jag har tidigare haft ätstörningar och känner att det sitter i än i dag).
Jag önskade att man bara kunde njuta av livet och att vara gravid är ju som sagt en väldigt kort period av livet. Önskvärt vore ju om man bara kunde landa i det och känna sig nöjd och njuta oavsett vikt osv.
Angående vikten är jag nog mer orolig att gå upp mycket för mitt måendes skull än för utseendet. Klart att det inte är kul att se ut på ett Sätt man inte är bekväm i men att allt blir tungt, jobbigt och gör ont är mycket värre än det utseendemässiga tycker jag. Mådde jättedåligt (fysiskt) i min första graviditet då jag gick upp så mycket och det var tungt och jobbigt även efter förlossningen även om mycket vikt rann av utan att jag behövde anstränga mig i och med att jag hade typ 20 kg vätska.
Jag har tagit lite kontroll över mitt sötsug nu i alla fall och äter mindre godis och kakor men försöker hålla en balans som är schysst Mot både kroppen och själen. Försöker få i mig extra mycket grönsaker, frukt och bär och byta ut de saker som jag ändå gillar de nyttigare alternativen av, tex sockerfri kvarg ist för sötad yoghurt eftersom jag ändå tycker det är lika gott. Tänker att jag kan äta den mat jag är sugen på men lägger till mycket grönsaker för att balansera och minskar på godis och sötsaker helt enkelt vilket ju ändå känns helt rimligt. Men visst kan det känns kluvet att man har detta så pass mycket i huvudet även om man inte begränsar sig själv överdrivet. -
Gud så skönt att han är frisk! Och skönt att det förhoppningsvis blir lättare för dig att fokusera på ditt eget mående och graviditeten nu, det förtjänar du!Anonym (chockad!) skrev 2019-04-30 13:15:13 följande:
Kul för alla som är på RUL och allt ser bra ut! GRATTIS till er!! Vet själv vilket lugn det ger!
Jag själv har varit iväg på sjukhuset också men då med mannen som visade sig vara frisk igen!! :) Så skönt för oss också och vi kan börja tänka på bebisen nu, vilket varit typ omöjligt innan! Så sakta tillbaka till vardagen och verkligheten igen! :)
-
Wow vilken styrka! Att kunna ta sig tillbaka till livet och känna sig stark <3 tycker du gör helt rätt i att försöka leva utan krav på att röra på dig mer eller ha restriktioner kring maten. Och vätskan man samlar kan man ändå inte göra så himla mycket åt. Väger man relativt lite från början så rekommenderas man ju att gå upp lite mer också så det gör nog bara gott för dig och bebisen om du lägger på dig lite extra. Och folk är ju bara dumma i huvudet om de kommenterar ens kropp och vikt, som om det vore okej bara för att man är gravid?! Om någon säger att du blivit stor tycker jag att du ska svara: tack, du också!Tösen01 skrev 2019-04-30 20:38:44 följande:
Hej alla tjejor!
Härligt att läsa att alla RUL hittills varit bra. Så skönt att ha en milstolpe avklarad. Jag gjorde RUL i v. 19 och allt såg bra ut, dock tog det över 80 min och två försök innan bm fick se allt hon ville se. Min lilla tös ville inte vara stilla eller så låg hon konstigt. Men allt är bra, hon brås nog på sin mor. Haha. Inte pappa i alla fall.
Det här med vikt. Jag har under 10 år kämpat för mitt liv på grund av svår anorexi. Blev gravid nästan direkt efter senaste slutenvården. Min vikt var då 51 kg. Idag i v. 21, väger jag minst 65 kg. En enorm viktökning på min lilla kropp. Får kommentarer om hur stor jag blivit om magen och inget passar längre. Trots att jag lever ett aktivt liv och äter bra, så har vikten skenat. Har lovat mig själv att inte ha några restriktioner eller tvång att röra på mig mer. I Mitt nya liv finns ingen ätstörning. Jag har samlat på mig väldigt mycket vätska, min kropp "hamstrar" för att klara av att ge livet i mig näring ifall sämre tider uppstår. Men för mig, som vid denna tid förra året vägde ca 37 kg, är detta fruktansvärt jobbigt. MEN det är självfallet värt det! Byter inte ut min situation för något i världen. Men det ena har ju inte med det andra att göra, om ni förstår vad jag menar? Är enorm tacksam för livet i mig, men tankarna och känslorna kring kroppen finns ju där ändå.
Många lugnar mig med att "du kommer tappa allt snabbt när hon är ute, amningen kommer göra att allt ramlar av dig". Vilket är det sämsta en person lan säga till mig. Jag är nämligen svensk mästare i viktnedgång (skämtåsido) mina läkare säger att om jag får återfall, kommer jag kunna droppa 30 kg på fyra veckor, om jag ens överlever. Nu tänker jag inte förstöra allt jag kämpat för eller överge min dotter. Men rösten inom mig kommer skrika och få mig att må så dåligt. Jag kommer ha en sådan ångest och det kommer bli sjukt tufft. Det finns redan en krisplan men jag tror faktiskt inte att den kommer användas. Jag är så stark nu och är väldigt målmedveten. Min dotter överger jag inte och jag vill vara snäll mot min kropp som trots alla år av svält, gett mig ett barn.
Det är för mig en sådan tabu att prata om vikt gällande min graviditet för omgivningen. De anser att jag är otacksam och egoistisk. Men det är så svårt att gå från att hata sig själv så mycket att man kämpat för att svälta ihjäl, till att älska den innerligt och göra allt för den. Jobbigast av allt är att jag inte kan byta ut någon mat mot "nyttigare" alternativ eller börja träna, för då ramlar jag dit. Är som en nykter alkoholist och får inte ens ta en klunk vin, för då sveper jag flaskan.
Vill poängtera att jag är så lycklig och tacksam för barnet i mig, att jag skulle kunna gå upp 60 kg om det så krävdes, men att jag är otroligt rädd och brottas med min ångest. Jag skäms över det, men jag kan inte göra något åt mina känslor..
Blev verkligen berörd av ditt inlägg och otroligt imponerad av den styrka du lyckats bygga upp. Jag hoppas att du lyckas hålla fast vid den och vara snäll mot dig själv, det är du verkligen värd! <3