Har länge haft en tanke angående det här med tomten. Eftersom föräldrar gärna lär sina barn att det är fult att ljuga, men samtidigt kör med tomten? Är det något ni bara gör för att det alltid varit så, eller reflekterar ni över att ni faktiskt ljuger för barnen men gör det ändå? Eller tycker ni inte det är en stor grej?
Vi sa att tomten fanns men vid 4år ångrade vi oss, så vi sa att tomten hade omkommit, kraschat med renarna.
Två lögner gör det inte rätt men nu förväntas inte tomten att komma i alla fall.
Är lite förvånad själv, för jag har aldrig trott på tomten, vi har aldrig haft nån tomte som kommit på julafton när jag var liten. Men vår dotter tror stenhårt på tomten och vi uppmuntrar det. Vet faktiskt inte varför. Hon är 4 år.
Är lite förvånad själv, för jag har aldrig trott på tomten, vi har aldrig haft nån tomte som kommit på julafton när jag var liten. Men vår dotter tror stenhårt på tomten och vi uppmuntrar det. Vet faktiskt inte varför. Hon är 4 år.
Hos oss kommer tomten, men båda barnen har från 2-3 års ålder sett att det varit pappa. Så vi har det mer som "teater" och ett sätt att dela ut klapparna. Barnen är nu 6 och 9 och hjälper till som "nissar" sedan några år.
Trots att de själva är med och "handlar tidning/klär om/knackar på" och i princip aldrig trott trott på tomten så blir det förväntansfullt och pirrigt.
Hos oss kommer tomten, men båda barnen har från 2-3 års ålder sett att det varit pappa. Så vi har det mer som "teater" och ett sätt att dela ut klapparna. Barnen är nu 6 och 9 och hjälper till som "nissar" sedan några år.
Trots att de själva är med och "handlar tidning/klär om/knackar på" och i princip aldrig trott trott på tomten så blir det förväntansfullt och pirrigt.
Vårt barn är ännu rätt litet men vi kommer aldrig att påstå att det finns någon tomte och om några släktingar försöker med det får vi förklara att det är en sak som många tycker är mysigt att låtsas, även om det inte är på riktigt.