2åring extremt mammig

Det är väldig vanligt och fullständigt normalt. Vissa barn är sådana helt enkelt. Njut medan det varar, även om det är tufft. Hellre att ni har en nära relation än motsatsen, eller hur? Det kan gagna er när han blir äldre, att han kanske kan tänka sig att dela bekymmer med dig istället för att tonårigt stänga in sig i sig själv liksom. Det kommer säkert pappaperioder också, det brukar det göra, annars lär de ändå skapa en relation under tiden.

Alltså jag älskar min son som han är. Jag vill bara veta att det är normalt. :)

Det försvinner nog när han blir lite större.

Ju äldre han blir så försvinner det.

Vet flera barn som varit extremt mammiga. Min ena var det, pappan fick inte ens hålla honom förrän han var runt året. Det blev bättre någon gång strax innan två-årsåldern, nu är han fyra och inte mammig alls. 

Min tvåa har varit extremt mammig det senaste året, hon är nu 3 år. Jag tycker det är påfrestande, min man likaså men det som gör mig mest ledsen är att storasyster som är 5 år drabbas av detta. Om vi bara hade 3-åringen hade det nog varit lättare att uthärda men nu mår jag dåligt av att 5-åringen lider av detta. Hon undrar varför lillasyster får si eller så men inte hon, tex sova i vår säng. Vi ska få tillökning i februari och jag börjar verkligen undra hur det ska gå med 3-åringens mammighet då...

Tack alla för svar! Det känns alltid lite lättare att höra att det är normalt. Jag älskar min son över allt annat och han är mitt första barn så jag är såklart orolig att jag har brustit som förälder ngnstanns och gjort honom otrygg.

Men jag har alltid varit närvarande, varit delaktig i lek, jobbat med att avleda istället för att skrika nej till allt. Jag har en väldigt fin pojke som gärna håller i handen och sitter och kramas och pussas!

Tack för alla svar!

Jag kan också känna att det är påfrestande ibland men tänker att det går över. Vi väntar tillökning i början på mars så förstår oron lite grann. Grattis till tillökningen :)

En sak jag har funderat på och det är att dom få gånger vi har haft barnvakt så har vår son alltid blivit sjuk. Alltså inte bara lite snorig utan vrålförkyld på några timmar el fått ngt annat otrevligt. Undrar ibland om det finns ngt samband med extrem separationsångest och sjukdom?

Får jag fråga av nyfikenhet? Var din man ledig i början tillsammans med dig eller tog han över efter ett tag?

Jag var föräldrarledig först i början. Men min man pluggade då och var i princip hemma med oss hela tiden dom två första månaderna. Sen var det lite mer skola för honom så jag och sonen blev ensamma. När vi sen bytte så bytte vi rakt av. Men som sagt, vi umgås mkt som hel familj.

Min man har också varit hemma mycket men bebisen blev mammig ändå. Jag tror inte man kan påverka det så mycket, mer än att jag vill att pappan ska kunna sköta barnet lika mycket.

Våra vänner har också en extremt mammig 2-åring men där var det andra barnet och pappan tillbringade inte så mycket tid med barnet första 9 mån.

Vissa barn behöver tryggheten mer antar jag. Mitt barn lämnar mig på öppna förskolan men vill gärna bäras hemma...

Ah, min son lämnar mig aldrig om jag är i närheten :)

Ungefär så är min snart 2-åring också. Så fort jag är hemma går han hela tiden efter mig och drar i mig tills jag tar upp honom. Gör jag inte det så gråter han. Pappan duger om inte jag är hemma men han klänger inte på samma sätt på pappan. Så tex på morgonen då jag behöver göra mig i ordning, kanske duscha så står 2-åringen och gråter hela tiden och är missnöjd. Han vill sitta i mitt knä och pilla på mig, då är han nöjd. Det är rätt jobbigt men vår äldre son var ungefär likadan och det avtog ändå till slut. Honom fick jag ha med mig på toa tills han var 4-5 år.

Min man har varit mer föräldraledig än mig men ändå har barnen varit så här.

Känner igen mig!