Hur lämna?

Vilken jobbig situation.

Jag tycker du ska lämna.

Du är 25år och har ett helt liv framför dig. Väldigt beklagligt att din fru är sjuk men du kan inte leva ett helt liv med att vårda och ta hand om henne.

Ta bara ett stort ansvar när du separerar. Du kommer ju förmodligen ha barnen varannan vecka om inte oftare beroende på din frus tillstånd.

Vad är det för sjukdom hon lider av? Är det en sjukdom som hon kan repa sig från?

Det är verkligen beklagligt för er båda. Tråkigt för henne med sjukdomen och att du inte längre är kär i henne och tråkigt för dig som känner skuld och ett ansvar.

Men att leva ett liv som man inte vill är aldrig bra. Och inte heller att stanna kvar pga skuld.

Ha era barn i största fokus så inte barnen blir drabbade av en konflikt.

Gällande den andra kvinnan - som inte är värt att skriva om för hur blir din situation bättre/sämre av att jag dömmer - be henne avvakta efter er separation så det inte blir uppenbart att du träffat någon annan så fort OM du inte väljer att vara ärlig och betätta för henne om den andra kvinnan.

Tack "Lämna" för ditt svar! Vet inte om det gör någon skillnad för ditt svar men jag är inte 25 år utan jag har levt med min fru i 25 år. Min frus sjukdom är allvarlig och kan bli livshotande men ingen vet riktigt hur det kommer bli och hon har redan varit sjuk i ca 4 år. Jag har även ångest över mina barn...hur de skulle ta en eventuell skilsmässa. De har det redan jobbigt med sin oro för mamma som åker in och ut på sjukhuset. Ett alternativ vore väl att möjligen vänta tills barnen blivit vuxna men min yngsta är 9 år så är rätt många år kvar att sätta mitt liv på paus i så fall. Plus att jag ju dessutom går miste om denna fantastiska kvinna jag träffat. Jag har verkligen vänt ut och in på mig själv dessa månader men jag vet verkligen inte hur jag ska lösa detta.

Förlåt - jag läste att du var 25 år.

Usch vad hemskt med din fru. Finner inga ord.

Men hur som haver så tycker jag fortfarande du ska överväga att lämna.

Dels för din skull och för dina barns skull.

Att du ska gå och vara kvar i ett äktenskap som du egentligen inte vill vara i kan göra dig bitter och arg.

Dina barn kan få chansen till en lycklig pappa som gör allt för sina barn och du kan fortfarande stötta din fru och hjälpa henne. Bara för att du skiljer dig så betyder ju inte det att du inte längre bryr dig om henne, dina barns mamma.

Det kan bli jobbigt för dina barn men så länge du är öppen och ärlig mot dom och visar stöd och kärlek så kan det faktist komma till att bli bra.

Istället för att barnen lever under ett hushåll med en sjuk mamma och med en slutkörd pappa som får göra allt så kanske en situation där barnen bor hos dig och ibland mamman kan göra det helamningen bättre för barnen ?

Igen - det är jättetråkigt med din fru men om det hade vart du som var sjuk - hade du då velat stt din fru var lycklig eller stannade kvar bara för att hon känner en skyldighet pga sjukdomen?

Det hade ju vart annat om du älskade henne och inte den andra kvinnan men nu är ju inte situationen så.

Vi är människor - djur. Det ända vi inte kan styra över är våra känslor.

Det säger jag till min sambo. Skulle han bli kär i en annan så kan jag ju inte bli arg på honom för att han tappat känslor för mig. Visst kan jag bli arg om han är otrogen men hur kan jag bli arg för att hans känslor inte finns kvar för mig. Ledsen kan jag bli men hur kan jag straffa honom för något han inte rår för?

Jag tycker som sagt att du ska överväga en separation. Och det behöver inte betyda att du ställer till det för dina barn, det kan ju bli tvärtom.

Jag förstår ångesten för din fru, speciellt under dessa omständigheter men är det rättvist mot dig stt stanna kvar?

Tusen tack igen "Lämna" för ditt svar. Har ingen att prata med om detta riktigt förutom den nya kvinnan som är väldigt klok och förstående inför den svåra situation vi befinner oss i. Hon säger att hon är beredd att ge mig tid men kommer ju förstås inte orka vänta hur länge som helst.

Lätt att vara efterklok men det hade ju varit mindre  komplicerat om du lämnade innan du hann vara otrogen. 
Jag håller med om att du ska lämna, om det är så du känner. Du kommer bli "boven" även om ingen känner till otroheten, det får du nog bara ta. Många kommer tycka att man inte lämnar någon som är så sjuk men jag vet några fall där man varit tvungen at tså at tsäga rädda sig själv. Finns ingen orsak att stanna om allt känns stendött och två lider.

Däremot, jag vet några fall där man blivit handlöst förälskad i någon, otrohet eller inte, men där folk lämnat en sjuk partner, och sedan har det inte blivit något med den "nya". Vad jag menar är att du ska inte lämna bara för att du vill vara med den nya. Hade du tagit steget och lämnat om det innebar singelliv? Att den här nya kvinnan inte fanns? Förstår du? Det tror jag är otroligt viktigt att reflektera över - att man inte använder en ny person som draghjälp att ta sig ur utan att man faktiskt hade gjort det ändå.

Man lämnar inte en 9-åring under dessa omständigheter. Förstår förälskelsen men man måste inte flytta ihop. Fortsätt den hemliga relationen men låt barnet få behålla tryggheten i ett par år till.

Det är väl ingen här som sagt att TS kommer lämna sin 9åring ?

Bara för att man separerar så betyder ju inte det att man överger sitt/sina barn.

Jag förstår att det är en jättesvår situation, men om äktenskapet verkligen är dött gör du nog bäst i att lämna oavsett om det finns någon annan med i bilden eller inte.

Vem har sagt att ts ska flytta ihop med den nya? Ansvar för barnen kan man fortfarande ta även om man separerat från den andra föräldern.

Varför har ni inte haft något samliv på flera år?