Anhörig til nikotinist
Min man slutar snusa och jag undrar hur jag på bästa sätt är ett stöd för honom. Har aldrig själv varit beroende av tobak och saknar därför förståelse för hur det är...
Det är ju lättare sagt än gjort att bara hoppa över nästa prilla och fortsätta så. Även om det är så jag i hemlighet och ovilligt tänker. 
Vill givetvis att han blir av med beroendet och ovanan men inte till vilket pris som helst - man har ju läst om hopplöshetskänslor, depression och så vidare. Det ska ju kännas värt det. För honom, alltså.
Ska väl tillägga att det är helt hans eget initiativ detta, jag visste att han var snusare när vi började träffas och jag har egentligen aldrig tyckt att snusandet var ett problem.
Hur är jag bästa stöd till min snusavvänjande man?
ett tag rökte jag 3 paket om dagen, nu ett halvt. Har försökt sluta många gånger men har inte lyckats.. problemet för mig är att ciggen är lite en napp och dom senaste typ tio åren har smällarna kommit slag i slag tex dödsfall, svåra sjukdomar, ekonomiska smällar osv verkar inte finnas nån ende på eländet. När jag försöker sluta så mår jag vidrigt både fysiskt och psykiskt. Har helt enkelt inte haft ork till det, men tänkte göra ett nytt försök för jag börjar inse att jag kan inte vänta på att det ska bli bättre.