Bittra människor som stör sig på småbarn...

Ingen har påstått att det är enkelt att få barn att sluta att bråka, men har man valt att skaffa barn är det ens förbannade ansvar att göra allt för att få ungen att vara stilla och prata tystare och även att hålla ungen borta från situationer där det krävs att man kan sitta stilla och uppföra sig, som t.ex. restauranger. Tycker man att det är för jobbigt är man en dålig förälder som inte ha tänkt till ordentligt innan man ynglade av sig. Det duger inte att bara låta ungen prata högt i kollektivtrafiken för att "barn är såna".

Du gör ju helt rätt. Du accepterar inte sånt beteende från dina flickor, du tar bollen och säger till, du säger ifrån till tidning och godis i kassankön och står på dig.

Det är inte barn och föräldrar som agerar som du som människor störs av. Det är föräldrar som inte säger till sina barn utan bara skrattar och tycker illbattingarna är ju sååååå gulliga alternativ bara totalt ignorerar ungar som springer runt och vrålar på restauranger, caféer och mataffärer.

Barm är olika och trots m.m är jobbigt men normalt. Det är just detta som personerna som kommenterar i tråden har svårt att förstå. De verkar utgå från felaktiga premisser som jag tycker mig se ofta. De verkar tro att ett barn är en blank slate som formas helt och håller av föräldrars uppfostran. De underskattar betydelsen av medfött temperament och de förstår sig inte heller på hjärnans normala utveckling hos barn, ungdomar etc. De tror att det är enkelt att få barn att inte bråka etc. Antingen har de väl inte barn själva eller så har de haft turen att få enkla barn.

De tror tydligen att de är experter men man ser direkt på det som skrivs att de saknar kompetens i ämnet.

Jag tycker inte du verkar göra något fel. Dina barn är fortfarande ganska små och i trotsålder. Då kan det vara lite jobbigare.

Och kom ihåg att det kan ta tid. Barnen lär sig inte i en handvändning utan det kan behöva upprepas.

Mina barn har också bråkat i affärer,men då har de fått en varning att om de inte slutar så får de gå ut i bilen.

Har de då inte lyssnat så har jag verkställt varningen och burit ut dem.

De är nu lite större. (7 och 11 år) och kan oftast uppföra sig.

Men de gånger det händer att det blir bråk och tjafs så brukar vi kunna lösa det ganska snabbt.

Så tänk på att det brukar bli bättre när de blir lite större.

Eller så kanske du skulle kunna växa upp så att du förstår att man behöver ta hänsyn till andra människor?

man får säga till på skarpen och inte bara låta barnen skrika

Att säga till på skarpen är inte samma sak som att skrika. Oftast fungerar det bäst att sänka rösten och tala allvarligt.

Att nå fram till ett barn som är tvärilskt och är uppjagad är kört. Nu hände det mycket sällan när jag var ute bland folk, dessa trotsutbrott, men vid de tillfällena så tog jag undan sonen från situationen. Jodå, jag har sett föräldrar släppa kundvagnen, ta ut det vilt protesterande barnet (inklusive syskon) och gå undan, för att få bort barnet från situationen, återuppta handlingen när barnet lugnat ned sig.

Det jag märkte var att sonen lyssnade (när han inte var tvärförbannad, utan bara lagom trotsig) när jag sänkte rösten, det var mer effektivt än att höja rösten.

Kolla lite på detta, finns en rätt bra bok barn som bråkar tror jag den heter också. Vi har en treåring som får utbrott som verkligen inte går att hantera på något bra sätt enligt mottot "säga till på skarpen". Det funkar verkligen inte.

www.femina.se/lagaffektivt-bemotande/

Kan någon förklara för mig hur man som barnfamilj kan ha det så barskrapat i hemmet att det inte finns minsta smula mat att uppbåda?

Jag kan inte förstå hur man i denna tidsålder, när du kan få din mat hemkörd från affären inom 24timmar, kan vara så jättetvungen att genomföra en tripp till affären. (Märk väl, genomföra, inte påbörja/försöka...) Hur kan familjen vara tvungen att svälta under de närmaste 24 timmarna om man faktiskt behöver ta sin skrikande unge under armen och gå hem i ogjort ärende?

Ha tröst, dessa egenskaper kan bli tillgångar, jobbigt för föräldrarna innan. Sonen har varit jobbig på ett annat sätt, verbal, ifrågasättande, och hög integritet. Det har varit utmanande på ett annat sätt, men han har stor glädje av dessa egenskaper som vuxen,

För många människor är det ett aktivt val, för vissa är det inte. Jag tycker att resonemanget om att det är själviskt är lite som att tänka att en människa som gifter sig med någon annan gör det för att hen är självisk. Det är naturligt för människor att vilja ha en familj och vänner. Förresten så är min uppfattning att man inte brukar ta hand om sina gamla föräldrar i någon större utsträckning i Sverige, inte jämfört med andra länder. Har svårt att tänka mig att detta skulle vara det primära skälet till varför man skaffar barn, för de flesta människor iaf.

Jag förstår hur du menar, klart att man kan tycka att vissa föräldrar verkar vara slappa, det händer ibland att även jag får ett sådant intryck, men det jag menar är att det kan vara väldigt svårt att avgöra hur föräldern är utifrån det lilla du ser. Föräldern kanske tillämpar lågaffektivt bemötande tex?

Jag tycker också att det kan vara bra att tänka på att om det är jobbigt för dig, tänk då hur jobbigt det är för föräldern. Antagligen är det jättejobbigt. Ibland kan det hjälpa att sätta sig in och försöka se saken ur någon annans perspektiv. För om du går och känner stark irritation så fort du går ut bland barnfamiljer så får du ofta ett stresspåslag i onödan (tycker jag) och det är inte det bästa för din egen hälsa. Men det är upp till dig såklart.

Har man tillgång till preventivmedel och fri abort är det ett val. Varför får vi som inte vill ha barn så ofta frågan om vem som ska ta hand om oss när vi blir gamla, om det inte är så många som skaffar barn resonerar?

Eftersom föräldrarna har gjort valet att skaffa barn skiter jag fullständigt i om det är jobbigt för dem, som man bäddar får man ligga. Hur trodde de att det skulle vara att ha barn liksom?