Otrogen utan att känna ånger

Tack för tänkvärda inlägg. Jag tror också att jag har narcissistiska drag. Funderade ett tag i banorna om jag inte hade dåligt samvete för att jag inte längre var kär i min man men kom fram till att jag inte skulle bry mig nämnvärt om jag skadade min älskare heller (som jag ju är förälskad i) ? inte mer än att jag skulle bli ledsen över att vårt förhållande tog slut, igen av själviska skäl.

Det finns nog en del att anmärka på i mitt föräldraskap eftersom att jag beter mig mot barnens pappa som jag gör. Men på andra sätt är jag väldigt närvarande, snäll och lugn som förälder. De lider definitivt inte utan har nog snarare vad man skulle kalla för en bra och harmonisk barndom.

En dag får jag kanske vad några av er tycker att jag förtjänar. Eller också får jag inte det. Det enda jag vet är att sanningen definitivt inte alltid kommer fram.

Ni verkar tro att jag ska berätta för mina barn och min man exakt hur jag känner kring det här. Jag kanske är emotionellt efterbliven (vilket fantastiskt uttryck förresten) men jag är inte korkad.
Naturligtvis inser jag att risken finns att jag blir påkommen, och då kommer jag naturligtvis att visa hela registret när det gäller ånger och samvete. Kanske håller äktenskapet (förhoppningsvis), kanske inte. Oavsett landar jag på fötterna.
Men det finns också en chans att jag hinner tröttna på min älskare (som någon påpekade) innan vi blir påkomna, och att det aldrig kommer fram.

Måste erkänna att jag hoppades lite på påhopp för att se om jag skulle känna något. Tack för alla svar, alltid kul att prata om sig själv ;)

Först och främst tack för alla svar. Det är verkligen intressant att höra andras syn på det hela. Av naturliga skäl har jag inte diskuterat detta med någon utomstående, mer än älskaren då och han är ju lite partisk :)

Jag ska försöka svara ärligt hur jag känner kring några saker:
- Jag har någon sorts känslor för min man, en värme, vi är goda vänner och har ett ganska fint och respektfullt äktenskap (förutom vissa saker som han inte känner till). Men jag känner inte kärlek längre och visst kan det vara en sorg för mig, att jag inte är förälskad i min man. Samtidigt tror jag att jag som person inte skulle kunna hitta någon som jag inte tröttnar på känslomässigt och jag har liksom accepterat att det blivit så.
- Jag älskar mina barn och vill dem väl. Det låter paradoxalt men jag tänker nog ungefär såhär; om det värsta händer, om otroheten uppdagas och deras föräldrar skiljer sig så är det inte något som tusentals andra familjer inte kommit igenom. Skillnaden här är att jag inte känner några skuldkänslor, och det skulle naturligtvis kunna vara en dealbreaker för vissa, men just den biten kommer jag ju aldrig erkänna.
- Tanken på att mina barn eventuellt får växa upp med en narcissistisk mamma. Tja, jag ser det som att de växer upp med en stark kvinnlig förebild, som älskar dem och aldrig kommer att acceptera att någon behandlar dem illa. Jag kanske inte är den mjuka lekmamman som skaffar tio barn för att bebistiden är så mysig, men jag är inte heller svag eller ointresserad, jag är engagerad såväl känslomässigt som tidsmässigt. Ingen förälder kan vara allt, och om det nu är en personlighetsstörning jag lider av (vilket jag iofs betvivlar) så får jag väl försöka göra det bästa av situationen i mitt föräldraskap.

Det är verkligen intressant att många verkar tro att olycka drabbar den som olycka förtjänar, som en slags religiös övertygelse. Som en skrev ovan; världen är orättvis. Jag kommer inte att straffas som en konsekvens av min otrohet. Jag kommer däremot eventuellt att straffas som en konsekvens av att jag blir påkommen i min otrohet. En signifikant skillnad.

Och som svar på varför jag tror att jag är en stark person och inte bara en egoist. Jag tror såhär: jag är definitivt en egoist, jag är centrum i mitt eget universum och ser ner på alla som kretsar kring någon annan. Men jag är också en stark person, eftersom att jag lyckas med i stort sett allt jag tar mig för. Eftersom att jag tycker att jag är stark och eftersom att samhället (än så länge) accepterar mig som en stark individ och släpper fram mig och rättar sig efter mig. Att någon annan har en annan definition av styrka är för mig fullkomligt ointressant, eftersom att den personen för mig är fullkomligt ointressant.

Ursäkta, men det här är ju nästan skrattretande. Om jag själv inte tycker att det är tragiskt att jag nu eventuellt skulle vara en narcissist, varför är det då det? För att du tycker det och för att det är du som sätter världens objektiva sanningar?

Sanningen, om det finns en sådan, är ju snarare att mina "narcissistiska drag" av de allra flesta tolkas som stark självkänsla och orubbligt självförtroende (vilket det kanske också är). Och det har gett mig oerhörda fördelar i livet. Exakt vilken del i detta är tragisk, rent objektivt?

Jag hugger på ditt argument igen, det är inte för att jag tycker sämre om dig än någon annan i fältet, utan för att jag tycker att vi har en intressant diskussion.

Min poäng är just den, att DU tycker att det inte är det samma som genuin självkänsla. Det är DIN verklighetsuppfattning. Att du blandar in vetenskapen är att skjuta dig själv i foten - naturligtvis finns det ingen vetenskap som säger vad som är "äkta" självkänsla och vad som är framgång genom "emotionellt fusk".

Jag håller med dig i att omgivningen inte nödvändigtvis delar min verklighetsuppfattning, den stora majoriteten gör nog inte det, de delar nog snarare din uppfattning. Men, det betyder inte att den är objektivt rätt och att jag inte kommer att uppleva äkta framgång och tillfredsställelse p.g.a. att jag uppskattar min egen personlighet.

Här är egentligen det första argumentet som har lite substans, i min mening. Ett evolutionärt perspektiv går det åtminstone att hänga upp något på - tack för det!

Jag håller med om att empati är en grundläggande faktor för mänskligheten, vi är programmerade att ta hand om och känna för vår avkomma (i första hand) och våra övriga flockmedlemmar (i andra hand). Vår överlevnad i långa loppet hänger på att de flesta hjälper och tar hand om varandra.

Blir det inte extra intressant då att en självisk individ (som jag själv) kan skära genvägar genom samhället som med en kniv i smör? Kanske ligger svaret i att en egoistisk person som dessutom är intellektuellt svag inte kan dölja din egoism och därigenom bli utstött, medan en person med ett starkare intellekt förstår att det finns vissa spelregler i samhället och kan använda sig av dem? Självklart berättar jag inte för kollegor och vänner hur jag känner och tänker precis hela tiden - men å andra sidan, vem gör det?

Håller med till fullo att den sammantagna lyckan i världen sjunker om min otrohet uppdagas. Det vore, på ett sätt uttryckt; tragiskt.
Men, om otroheten inte kommer fram (vilket naturligtvis inte alla otrohetsaffärer gör - oavsett vissas mer eller mindre religiösa övertygelser kring detta) så skadar jag ingen. Jag och min älskare blir lyckligare av fantastiskt sex med någon vi är förälskade i. Våra familjer blir antagligen också lite lyckligare av att vi är mer tillfreds i vardagen.
Sammantaget, ur ett utilitaristiskt perspektiv, är det omöjligt att, utan att kunna se in i framtiden, säga vilken väg som är bäst att gå.

Jaså? Intresseklubben antecknar. Nä men, skämt åsido, fördjupa gärna dina redan väl underbyggda argument. Haha, förlåt, kunde inte låta bli.