Otrogen utan att känna ånger

Först och främst tack för alla svar. Det är verkligen intressant att höra andras syn på det hela. Av naturliga skäl har jag inte diskuterat detta med någon utomstående, mer än älskaren då och han är ju lite partisk :)

Jag ska försöka svara ärligt hur jag känner kring några saker:

- Jag har någon sorts känslor för min man, en värme, vi är goda vänner och har ett ganska fint och respektfullt äktenskap (förutom vissa saker som han inte känner till). Men jag känner inte kärlek längre och visst kan det vara en sorg för mig, att jag inte är förälskad i min man. Samtidigt tror jag att jag som person inte skulle kunna hitta någon som jag inte tröttnar på känslomässigt och jag har liksom accepterat att det blivit så.

- Jag älskar mina barn och vill dem väl. Det låter paradoxalt men jag tänker nog ungefär såhär; om det värsta händer, om otroheten uppdagas och deras föräldrar skiljer sig så är det inte något som tusentals andra familjer inte kommit igenom. Skillnaden här är att jag inte känner några skuldkänslor, och det skulle naturligtvis kunna vara en dealbreaker för vissa, men just den biten kommer jag ju aldrig erkänna.

- Tanken på att mina barn eventuellt får växa upp med en narcissistisk mamma. Tja, jag ser det som att de växer upp med en stark kvinnlig förebild, som älskar dem och aldrig kommer att acceptera att någon behandlar dem illa. Jag kanske inte är den mjuka lekmamman som skaffar tio barn för att bebistiden är så mysig, men jag är inte heller svag eller ointresserad, jag är engagerad såväl känslomässigt som tidsmässigt. Ingen förälder kan vara allt, och om det nu är en personlighetsstörning jag lider av (vilket jag iofs betvivlar) så får jag väl försöka göra det bästa av situationen i mitt föräldraskap.

Jag tror din inställning är ganska vanlig bland de som är återkommande otrogna. Man trivs tillräckligt med det man har hemma, skilsmässa är inget som lockar och så får man lite spänning och bekräftelse på sidan om. Jag har själv (som singel) haft två älskare som resonerat precis som du. Folk skriker om diagnoser men det krävs lite mer för att faktiskt klassas som narcissist än att vara bekväm och självisk.

Själv har jag varit otrogen en gång och hade inte minsta dåligt samvete för det. Men det kunde inte fortsätta för både jag och han insåg att det fanns lite för mycket känslor mellan oss, utöver attraktionen, vilket skulle ha saboterat hans äktenskap vilket ingen av oss egentligen ville iom att han hade småbarn vid tillfället.

Och som svar på varför jag tror att jag är en stark person och inte bara en egoist. Jag tror såhär: jag är definitivt en egoist, jag är centrum i mitt eget universum och ser ner på alla som kretsar kring någon annan. Men jag är också en stark person, eftersom att jag lyckas med i stort sett allt jag tar mig för. Eftersom att jag tycker att jag är stark och eftersom att samhället (än så länge) accepterar mig som en stark individ och släpper fram mig och rättar sig efter mig. Att någon annan har en annan definition av styrka är för mig fullkomligt ointressant, eftersom att den personen för mig är fullkomligt ointressant.

Ursäkta, men det här är ju nästan skrattretande. Om jag själv inte tycker att det är tragiskt att jag nu eventuellt skulle vara en narcissist, varför är det då det? För att du tycker det och för att det är du som sätter världens objektiva sanningar?

Sanningen, om det finns en sådan, är ju snarare att mina "narcissistiska drag" av de allra flesta tolkas som stark självkänsla och orubbligt självförtroende (vilket det kanske också är). Och det har gett mig oerhörda fördelar i livet. Exakt vilken del i detta är tragisk, rent objektivt?

Ursäkta, men det här är ju nästan skrattretande. Om jag själv inte tycker att det är tragiskt att jag nu eventuellt skulle vara en narcissist, varför är det då det? För att du tycker det och för att det är du som sätter världens objektiva sanningar?

Sanningen, om det finns en sådan, är ju snarare att mina "narcissistiska drag" av de allra flesta tolkas som stark självkänsla och orubbligt självförtroende (vilket det kanske också är). Och det har gett mig oerhörda fördelar i livet. Exakt vilken del i detta är tragisk, rent objektivt?

Nu är vi OT men du blandar ihop karaktärsbrister med psykiatriska diagnoser. Det är tyvärr alltför vanligt och urvattnar de mediciska begreppen. Det är fullt möjligt att vara en psykiskt frisk och normal skitstövel.

Till TS:
Ja, jag är en livsglad kvinna med älskare som trivs med mig själv, lever ett bra liv, och jag känner igen mig och jag reagerar ungefär som du.

Det har hänt ibland att jag har känt ånger, men med tiden har jag kunnat identifiera att det inträffar när jag har låtit mig påverkas av omgivningen, den allmänna debatten, traditionella fördomar,eller något liknande. Men om jag bara ser det ur mitt eget perspektiv, utan yttre påverkan, så känner jag ingen ånger.

Ja, sett ur mångas ögon, och enligt traditionella sätt att se på saken så anses det vara något fel på dig och på mig.
Men det finns också stöd i forskning, i mig själv och i icke traditionella sätt att se på saken, att det absolut inte är något fel på dig eller mig.

Jag har under lång tid intresserat mig för dessa och liknande frågor, försökt att vara öppen och under lång tid studera mig själv som person och människa. Bl a har jag valt att gå i terapi. Inte i huvudsak och enbart för dessa frågeställningar men jag också fått mycket intressanta insikter även gällande t ex otrohet och att inte känna ånger, etc.
Jag är numera helt trygg i att det inte är något grundläggande fel på mig eller i det sätt jag har valt att se på livet.
Men jag har insett att jag måste förstå och acceptera att andra människor har mycket svårare acceptera mig som person och mina åsikter än vad jag har att acceptera dem.

Jag kommer fortsätta ta eget huvudansvar att vara på mitt eget liv, ingen annan kommer göra det åt mig. Livet har så mycket gott att erbjuda men jag känner att jag kommer finnas här under en alltför kort tid.
Jag förstår och respekterar i huvudsak de begränsningar som finns och som även ingår i helhetsbilden för mig när jag vill uppnå ett gott liv. Min make och familjen är också mycket viktiga i mitt goda liv.
Men medvetet väljer jag också att med eget ansvar och rent egoistiskt för min egen skull att tänja lite på traditionella gränser, de gränser som är satta av andra och inte av mig.
Jag älskar min man och jag anser att vår kärlek är äkta, djup och ömsesidig. Men väljer även medvetet att inte begränsa mig till att vara exklusivt bara med honom, jag avstår inte från att ha en älskare. Det handlar mest om sex men också om flera andra dimensioner, t ex att känna nyförälskelse och även omväxling är några viktiga faktorer för mig. När jag har valt att leva på detta sätt, som inte är allmänt accepterat, så försöker jag ta ansvar även för mina nära och kära, alla andra, och vårt gemensamma liv.
Jag väljer sköta detta diskret och i hemlighet, främst för min egen skull men också för allas skull.

Ni som förfasar er och som dömer TS och mig, jag försöker förstå er och jag accepterar att ni har valt ert sätt att se på saken. Kanske tycker jag också lite synd om er som inte har möjlighet leva ett underbart liv med samma glädje och tillfredsställelse som jag.