Otrogen utan att känna ånger

Jag tror inte att man behöver ha narcissistiska drag för att göra vad du gör. Tror det räcker alldeles utmärkt med att vara sjukt uttråkad och lite självisk. Är likadan och har gjort ungefär samma sak för ett antal år sedan. Skillnaden kanske är att jag gjorde det en gång och mådde så dåligt psykiskt av det (skuldkänslor) att jag dumpade och aldrig någonsin kommer att göra något liknande igen. Blev förvånad över skuldkänslan faktiskt, hade inte förväntat mig det. Alla tycker ju helt enkelt inte att otrohet är det värsta man kan göra. Jag tror inte heller att du straffas på något sätt av detta, däremot är det ju ett straff i sig att inte älska den man lever med djupare än så. Så länge ingen såras och barnen mår bra så är det väl egentligen ingen fara. Vad man inte vet lider man inte av.

Först och främst tack för alla svar. Det är verkligen intressant att höra andras syn på det hela. Av naturliga skäl har jag inte diskuterat detta med någon utomstående, mer än älskaren då och han är ju lite partisk :)

Jag ska försöka svara ärligt hur jag känner kring några saker:
- Jag har någon sorts känslor för min man, en värme, vi är goda vänner och har ett ganska fint och respektfullt äktenskap (förutom vissa saker som han inte känner till). Men jag känner inte kärlek längre och visst kan det vara en sorg för mig, att jag inte är förälskad i min man. Samtidigt tror jag att jag som person inte skulle kunna hitta någon som jag inte tröttnar på känslomässigt och jag har liksom accepterat att det blivit så.
- Jag älskar mina barn och vill dem väl. Det låter paradoxalt men jag tänker nog ungefär såhär; om det värsta händer, om otroheten uppdagas och deras föräldrar skiljer sig så är det inte något som tusentals andra familjer inte kommit igenom. Skillnaden här är att jag inte känner några skuldkänslor, och det skulle naturligtvis kunna vara en dealbreaker för vissa, men just den biten kommer jag ju aldrig erkänna.
- Tanken på att mina barn eventuellt får växa upp med en narcissistisk mamma. Tja, jag ser det som att de växer upp med en stark kvinnlig förebild, som älskar dem och aldrig kommer att acceptera att någon behandlar dem illa. Jag kanske inte är den mjuka lekmamman som skaffar tio barn för att bebistiden är så mysig, men jag är inte heller svag eller ointresserad, jag är engagerad såväl känslomässigt som tidsmässigt. Ingen förälder kan vara allt, och om det nu är en personlighetsstörning jag lider av (vilket jag iofs betvivlar) så får jag väl försöka göra det bästa av situationen i mitt föräldraskap.

Men jösses vad många moralpredikanter det finns här. Naturligtvis kan man älska sina barn över allt annat, men ändå vara uttråkad i kärleksrelationen och söka spänning, och kanske även förälskelse, vid sidan av äktenskapet men stanna i tryggheten för barnens skull. Det har män gjort i alla tider, varför är det så himla upprörande att en kvinna lever dubbelliv utan dåligt samvete? Fattar öht inte dessa kommentarer om att det är synd om barnen. Det är inte synd om dem nu och eftersom otroheten inte kommer att bli känd blir det inte synd om dem senare heller. Och även om det skulle bli skilsmässa någon gång, så behöver det inte heller vara en katastrof i längden, även om jag inte tvivlar på att det vore en katastrof i stunden. Make och barn är olika enheter. Kärleken till maken kan väl variera men kärleken till barnen är konstant, har inte läst något från TS som tyder på att hon inte älskar sina barn.

Till TS:

Ja, jag är en livsglad kvinna med älskare som trivs med mig själv, lever ett bra liv, och jag känner igen mig och jag reagerar ungefär som du.

Det har hänt ibland att jag har känt ånger, men med tiden har jag kunnat identifiera att det inträffar när jag har låtit mig påverkas av omgivningen, den allmänna debatten, traditionella fördomar,eller något liknande. Men om jag bara ser det ur mitt eget perspektiv, utan yttre påverkan, så känner jag ingen ånger.

Ja, sett ur mångas ögon, och enligt traditionella sätt att se på saken så anses det vara något fel på dig och på mig.

Men det finns också stöd i forskning, i mig själv och i icke traditionella sätt att se på saken, att det absolut inte är något fel på dig eller mig.

Jag har under lång tid intresserat mig för dessa och liknande frågor, försökt att vara öppen och under lång tid studera mig själv som person och människa. Bl a har jag valt att gå i terapi. Inte i huvudsak och enbart för dessa frågeställningar men jag också fått mycket intressanta insikter även gällande t ex otrohet och att inte känna ånger, etc.

Jag är numera helt trygg i att det inte är något grundläggande fel på mig eller i det sätt jag har valt att se på livet.

Men jag har insett att jag måste förstå och acceptera att andra människor har mycket svårare acceptera mig som person och mina åsikter än vad jag har att acceptera dem.

Jag kommer fortsätta ta eget huvudansvar att vara på mitt eget liv, ingen annan kommer göra det åt mig. Livet har så mycket gott att erbjuda men jag känner att jag kommer finnas här under en alltför kort tid.

Jag förstår och respekterar i huvudsak de begränsningar som finns och som även ingår i helhetsbilden för mig när jag vill uppnå ett gott liv. Min make och familjen är också mycket viktiga i mitt goda liv.

Men medvetet väljer jag också att med eget ansvar och rent egoistiskt för min egen skull att tänja lite på traditionella gränser, de gränser som är satta av andra och inte av mig.

Jag älskar min man och jag anser att vår kärlek är äkta, djup och ömsesidig. Men väljer även medvetet att inte begränsa mig till att vara exklusivt bara med honom, jag avstår inte från att ha en älskare. Det handlar mest om sex men också om flera andra dimensioner, t ex att känna nyförälskelse och även omväxling är några viktiga faktorer för mig. När jag har valt att leva på detta sätt, som inte är allmänt accepterat, så försöker jag ta ansvar även för mina nära och kära, alla andra, och vårt gemensamma liv.

Jag väljer sköta detta diskret och i hemlighet, främst för min egen skull men också för allas skull.

Ni som förfasar er och som dömer TS och mig, jag försöker förstå er och jag accepterar att ni har valt ert sätt att se på saken. Kanske tycker jag också lite synd om er som inte har möjlighet leva ett underbart liv med samma glädje och tillfredsställelse som jag.

Jag skulle absolut inte vilja att alla människor var som jag. Det passar mig alldeles utmärkt att världen ser ut som den gör, med omtänksamma genuint empatiska individer. Desto mer svängrum för min egen personlighet.

Förstår inte varför du väljer olika anonyma nick hela tiden?

Mina nära och kära är nog mycket säkra på att de vet precis vem jag är. Särskilt min man känner mig mycket väl. Det spelar ingen roll vem som skulle intervjua honom och fråga honom om hans relation till mig och vad han tycker om mig som människa och partner, han skulle aldrig säga eller tycka att jag sviker honom.

Hans åsikt och hans känsla betyder tusenfalt mera än vad du tycker och det du påstår!

Jag är inte villig att förstöra mitt förhållande och min familj för lite sex. Jag är mycket mån och lägger stor vikt vid att bevara mitt förhållande och min familj, jag och mina nära fullt nöjda med resultatet.

Min relation med min älskare ger mig så mycket mera än bara lite sex, även om sexet är helt fantastiskt och är själva grunden som vår relation bygger på.

Dom allra flesta människor är högst empatiska och bryr sig om människor i sin omvärld, mest sina nära självfallet men även främlingar, och blir därför illa berörda när dom får läsa eller höra om någon som skadar andra människor. Ännu värre när dessa dessutom är kalla nog att inte känna ånger. Det blir även viktigt att publikt skämma och förkasta människor som utifrån detta anses skadliga för samhället för att upprätthålla normen. Helt logisk och förståeligt. Konstigt att du saknar den intelligenta kapaciteten att förstå något så enkelt.

Vare sig jag själv eller någon annan anser att jag är någon som skadar andra, särskilt inte mina nära och kära.

Följaktligen finns ingen som skulle döma mig som kall nog att inte känna ånger.

Återigen begår du ett grovt fel.

Kanske har du inte kapacitet att förstå bättre?

Du utgår bara från dina egna känslor, erfarenheter och dina egna (svåra?) upplevelser. 

Du inbillar dig att du har rätt sätta normen för mig och alla andra. Att jag och andra måste leva efter din extremt inskränkta syn på vad som är rätt eller fel, eller att jag och alla måste leva efter vad som är, som du inbillar dig vara, en svensk norm.

Har du inte förstånd nog att inse att vad du bedömer vara en norm i det lilla landet Sverige inte alls måste vara en norm för mig och för alla i hela världen.

Jag har på ett trovärdigt sätt visat för dig att vi har en mycket nära allians-partner och ett med Sverige fullt jämförbart land, nämligen Frankrike, som är ett exempel där 60 miljoner innevånare har andra normer än de som du påstår är allena rådande. Och Frankrike är bara ett enda exempel.

Men om jag förstår ditt uttryck så förkastar du Frankrikes 60 miljoner innevånare?

Jag accepterar och jag försöker att förstå dig och dina normer och att dessa gäller för dig.

Men du väljer att fördöma människor som inte lever strikt efter dina normer.

Jag har trovärdigt visat för dig att man kan leva efter andra normer, vilket kan anses vara ännu mera "normala" normer för ett mycket större antal människor. Varför har du inte förmåga att åtminstone försöka förstå och visa vilja att försöka acceptera att människor i mycket höga antal har full rätt att välja att leva efter andra normer än du?

Vad är det som du inte klarar av att förstå?

Jag är rätt säker på att jag lever ett lyckligare och roligare liv än du.

Jag är också övertygad att min man är mycket mera nöjd med livet och mera lycklig med sin partner än vad du är med ditt liv och din (eventuella?) partner.

Om det stämmer så hoppas jag dock att du ska klara av att utveckla dig själv och ditt liv så att du också blir lycklig och att du har roligt. Jag gillar lyckliga människor och dessutom vet jag att lyckliga människor som har roligt i livet är mycket bra för samhället!

Med det menar du alltså att TS, jag och 60 miljoner innevånare i Frankrike slår våra barn?

Jag klarar inte begripa vad det är du försöker säga och göra, vad är ditt syfte? Hur mår du egentligen?

Tror du att storleken på ett lands befolkning avgör hur "rätt" en norm är..? 

Btw verkar det fetstilta vara lite av en röd tråd för dig och dina inlägg.