Otrogen utan att känna ånger

Till TS:
Ja, jag är en livsglad kvinna med älskare som trivs med mig själv, lever ett bra liv, och jag känner igen mig och jag reagerar ungefär som du.

Det har hänt ibland att jag har känt ånger, men med tiden har jag kunnat identifiera att det inträffar när jag har låtit mig påverkas av omgivningen, den allmänna debatten, traditionella fördomar,eller något liknande. Men om jag bara ser det ur mitt eget perspektiv, utan yttre påverkan, så känner jag ingen ånger.

Ja, sett ur mångas ögon, och enligt traditionella sätt att se på saken så anses det vara något fel på dig och på mig.
Men det finns också stöd i forskning, i mig själv och i icke traditionella sätt att se på saken, att det absolut inte är något fel på dig eller mig.

Jag har under lång tid intresserat mig för dessa och liknande frågor, försökt att vara öppen och under lång tid studera mig själv som person och människa. Bl a har jag valt att gå i terapi. Inte i huvudsak och enbart för dessa frågeställningar men jag också fått mycket intressanta insikter även gällande t ex otrohet och att inte känna ånger, etc.
Jag är numera helt trygg i att det inte är något grundläggande fel på mig eller i det sätt jag har valt att se på livet.
Men jag har insett att jag måste förstå och acceptera att andra människor har mycket svårare acceptera mig som person och mina åsikter än vad jag har att acceptera dem.

Jag kommer fortsätta ta eget huvudansvar att vara på mitt eget liv, ingen annan kommer göra det åt mig. Livet har så mycket gott att erbjuda men jag känner att jag kommer finnas här under en alltför kort tid.
Jag förstår och respekterar i huvudsak de begränsningar som finns och som även ingår i helhetsbilden för mig när jag vill uppnå ett gott liv. Min make och familjen är också mycket viktiga i mitt goda liv.
Men medvetet väljer jag också att med eget ansvar och rent egoistiskt för min egen skull att tänja lite på traditionella gränser, de gränser som är satta av andra och inte av mig.
Jag älskar min man och jag anser att vår kärlek är äkta, djup och ömsesidig. Men väljer även medvetet att inte begränsa mig till att vara exklusivt bara med honom, jag avstår inte från att ha en älskare. Det handlar mest om sex men också om flera andra dimensioner, t ex att känna nyförälskelse och även omväxling är några viktiga faktorer för mig. När jag har valt att leva på detta sätt, som inte är allmänt accepterat, så försöker jag ta ansvar även för mina nära och kära, alla andra, och vårt gemensamma liv.
Jag väljer sköta detta diskret och i hemlighet, främst för min egen skull men också för allas skull.

Ni som förfasar er och som dömer TS och mig, jag försöker förstå er och jag accepterar att ni har valt ert sätt att se på saken. Kanske tycker jag också lite synd om er som inte har möjlighet leva ett underbart liv med samma glädje och tillfredsställelse som jag.

Nej, jag har aldrig påstått att att det finns stöd i vare sig forskning eller i min egen uppfattning att du någonsin skulle kunna uppfatta det jag och TS sysslar med som helt normalt och sunt.

Jag vet inte vad du sysslar med, men är du helt säker på att det finns stöd i forskningen att det du sysslar med verkligen är helt normalt och sunt?

Anonym (Ka); är du säker på att inte mycket i ovan stämmer in även på dig? Jag är övertygad om att en hel del som beskrivs ovan stämmer in rätt bra också på dig.
F ö är ovan inte helt faktabaserat. I dag ifrågasätts de traditionella s k "sociala normer" som är hela grunden man utgår från i ovan text från Wikipedia.
Vem bestämmer exakt vad som avses med "sociala normer"? Kanske är det du Ka och dina gelikar som bestämmer? I så fall, varför är det just ni som exakt bestämmer "sociala normer" och att dessa till sista bokstaven även gäller för t ex TS och mig?

Du är en person som väljer engagera dig i att döma en annan människa för att vara psykophat. Är du säker att TS har större problem eller större personlighetsstörning än du?

Jag lever ett lyckligt och gott liv. Jag önskar dig detsamma.

Jag tror säkert att du känner till att det finns forskning som visar att det inte alltid och fullt ut är helt naturligt att vi lever absolut monogamt?
Jag är rätt övertygad, om du vet något alls om dessa frågor, att du hört talas om att flera forskare menar att det är främst av religiösa skäl och liknande, inte av naturligt nedärvda skäl, som vi i allmänhet vill försöka sträva efter att leva strängt monogamt.
Om du inbillar dig att det skulle krävas någon länk eller liknande för detta så får du fortsätta inbilla dig det.
Om du (låtsas?) inte har en aning så kan du avhjälpa det med mindre än 5 minuters googlande för att bekräfta. Om du är ärligt intresserad så finns massor för dig att förkovra dig, dock övervägande på det engelska språket.
Lycka till med att skaffa dig kompetens inom dessa frågor som du väljer att debattera.

Jag har väl inte pratat om moral?
Helt och absolut säkert att jag inte har diskuterat vad du anser eller vad majoriteten anser vara god moral.
Vad du tycker, vilka värderingar du väljer att ha, påverkas självfallet av din miljö och mycket annat. Det får stå för dig.
Om jag hade skäl, t ex om du var min vän eller nära arbetskamrat, skulle jag lägga mig vinning om att försöka förstå dig och även att acceptera dig och dina åsikter.
I ett sådant fall skulle jag hoppas på samma vilja att försöka förstå även från din sida, men jag skulle aldrig någonsin kräva av dig att du måste ha samma åsikt som jag och jag skulle aldrig försöka tvinga dig att ändra dina åsikter.

På vilket sätt skulle det bli bättre för min make eller för barnen att jag skulle fråga dem om det här? På vilket sätt skulle något bli bättre för någon?

Jag tror du bara och enbart utgår från dig själv och dina egna känslor här? Du är i ett läge där du absolut skulle vilja att din partner frågade dig.
Men du kan ju därför inte utgå från att jag måste göra det eller att något skulle bli bättre för någon i mitt liv om jag frågade dem.
Eller försöker du påstå att du skulle veta bättre än mig vad som är bäst för min make och mina nära?

Innebär det att du känner dig stolt och nöjd med att ha klarat av att döma en annan människa som psykopat?
Om du försöker se på det med öppna ögon, vad säger det om dig?

Ja.
Men det har förekommit medvetna undantag.

Jag tror att du har helt rätt min vän
Vi försöker inte omvända någon, men det verkar finnas gott om dem som skulle vilja omvända oss. 

Undrar om de själva har koll på vad som driver dem?

Avvikande från vad då? Från det du eller vem har bestämt? Traditionella allmänna moraliska värderingar, som av alltfler anses vara alltmer gamla och förlegade, grundar sig mest på väldigt gamla religiösa s k lagar. Som i dag snabbare än någonsin i historien förändras och luckras upp genom så extremt stor påverkan från nya omständigheter i vårt samhälle och i omvärlden.
Mycket i vårt samhälle har förändrats oerhört snabbt under bara de senaste tio åren. Många hävdar att förändringen kommer gå ännu snabbare i den närmaste framtiden.
Men du vet förstås bättre. Du vet att utvecklingen och förändringen kommer stanna tvärt nu för att snarare gå tillbaka?
Du vet att de moraliska värderingarna inte nämnvärt kommer förändras i framtiden? 

Känner du till Frankrike och vilka skillnader man har där gällande moraliska värderingar till skillnad mot i Sverige? Särskilt när det gäller det du kallar otrohet? Deras mest kända och hyllade president hade en älskarinna, de hade barn tillsammans, och älskarinnan deltog gemensamt och vid sidan om presidentfrun på hans officiella TV-sända begravning.
Franska staten och skattebetalarna stod medvetet och öppet för en stor del av älskarinnans levnadskostnader. Jag tror på goda grunder att han periodvis var Frankrikes allra mest populära president genom alla tider och älskad av större delen av befolkningen, samtidigt som han öppet hade en älskarinna.
Jag vågar lova dig att alla dessa miljoner människor i Frankrike INTE delar dina moraliska värderingar. De skulle inte gilla att du talar för dem gällande din egen uppfattning vad som är rätt och vad som är rätt av allmänheten och majoriteten att tycka.
I Frankrike är det så allmänt accepterat med älskare/älskarinna att det tom avhandlas i lagtexter och även t ex i säkerhetsföreskrifter för politiker och skyddsvärda personer.
Jag och min familj har levt en hel del i Frankrike.

Jag tror inte det skulle vara särskilt begåvat av dig att framhärda i dina ordval och dina uppfattningar i ditt inlägg ovan i verkligheten inför en samling fransmän/kvinnor. Jag kan garantera att du skulle minst sagt få det hett om öronen!
Men förmodligen vet du bättre även gällande detta?

Så du menar att det pga av moral gällande otrohet råder väldigt mycket mera kaos i t ex Frankrike än vad det är i Sverige?

I Frankrike har det fungerat så här under väldigt långa tider, utan att det på något sätt anses särskilt märkvärdigt.
Jag är helt övertygad att utvecklingen i Sverige och i många andra länder snarare kommer att gå i Fransk riktning än i din riktning.
Men den som lever får se.