Otrogen utan att känna ånger

Jag är gift med en snäll och omtänksam man, bor i ett stort vackert hus, har två små barn och ett intressant och relativt högavlönat arbete. Jag har alltid betraktats som vacker (eller snygg eller sexig beroende på vem man frågat), är social och har haft väldigt lätt att få pojkvänner.

Men jag är uttråkad. Jag söker ständigt förändring, förnyelse och nya mål att sträva efter. Jag har alltid varit så, målinriktad och envis, och det har ju varit bra egenskaper så länge som de handlade om att driva en husrenovering eller genomföra sin universitetsutbildning. Men de senaste månaderna har det tagit skruv på ett helt annat sätt.

I höstas började jag umgås med en man på mitt arbete, som vänner först, men ganska snabbt märkte vi att det fanns kemi mellan oss. Han är precis som jag, småbarnsförälder, uttråkad och känner att han nöjt sig i sitt äktenskap men egentligen borde kunnat få mer. Han är dessutom helt otroligt snygg. Efter några veckor kysstes vi för första gången och därefter har allting skett liksom lavinartat. Sexet är det bästa jag någonsin haft. Han är så självsäker och erfaren och gör saker med mig som jag inte ens fattat att man kunde göra (och då är jag definitivt inte oerfaren sexuellt). Det är magiskt och beroendeframkallande och jag tror att han känner likadant.

Problemet, om man nu kan kalla det för det, är att jag känner ingen ånger gentemot min man eller min familj. Jag oroar mig ibland för att bli påkommen men det är enbart av själviska skäl, att det skulle vara jobbigt för mig om min man var arg eller ledsen. Att det skulle vara väldigt opraktiskt om han ville skilja sig eftersom att jag tycker om det trygga liv vi har, vårt hus och våra gemensamma framtidsplaner.

Jag är definitivt förälskad i min älskare, han säger att han är det i mig också men ingen av oss vill egentligen lämna våra äktenskap. Vi vill fortsätta som vi gör. Äta kakan och ha den kvar. Ingen av oss känner ånger utan rättfärdigar vårt beteende med att vi känner oss överlägsna de flesta och förtjänar upplevelsen vi nu delar.

Mina korta frågor efter denna långa utläggning är väl egentligen; finns det någon annan som reagerat såhär på otrohet? Är det något fel på mig som inte reagerar ?normalt? och känner ånger?

Känner man att man behöver fördöma själva otroheten är det fritt fram. Jag kommer inte att bry mig. Men det hade varit intressant att höra era tankar kring personlighetstypen som reagerar som jag, om det finns en sådan.

Nyfiken på en sak. Röstar du höger eller vänster?

Tror mig veta...

Å ena sida känner jag: kör! Så länge det känns bra för båda (alltså ni älskare) och ni gör klart för er själva dels att familjen kommer vara det viktigaste för respektive part om det någon gång kommer ner till ett val, dels att ni inte kommer att pressa den andre/a till något. Jag tycker det låter som att du får den stimulans du behöver för att leva ett lyckligt liv på flera plan. Det bör du nog bejaka.

Hade jag varit i din mans position hade jag känt detsamma om jag kände till din affär - så länge du skötte det diskret (vill inte bli till åtlöje) och i hemlighet (skulle inte vilja veta).

Å andra sidan känner jag för din man. Om jag var i hans situation och i efterhand fick reda på att du fått stimulans från en källa utanför vårt förhållande skulle jag känna mig berövad på det som jag också hade kunnat få - men tvingats försaka på grund av min trohet till min partner. 

Så till mitt praktiska råd (som enbart bygger på det som står i trådstarten jag citerar, har inte läst några inlägg). 

Jag tycker du ska så ett frö i din mans huvud att ni kanske borde träffa andra för att krydda tillvaron samt få honom att tro att det är han som tagit första steget om det skulle vara så att han också får en träff. Då kan du samtidigt lindra ditt eventuella samvete och samtidigt njuta av din hemliga tillvaro med din älskare. 

Mvh/En trogen man och partner

Av någon anledning tror jag på höger? Anledningen till att jag tog upp frågan är för att det ofta (men inte alltid) brukar finnas samband mellan karaktärsdrag och hur man röstar. 

Hmm. Jag är själv en ganska ängslig person som har lätt för att få dåligt samvete. Om jag har gjort någon ledsen så får jag ångest. Då vill jag säga förlåt till personen. Nästan oavsett om jag verkligen gjort fel eller inte. Otillräcklighet är ju mer en frustration. Inte ångest eller ledsenhet.

Det är ganska svårt att förklara känslor som inte är så logiska alla gånger. Jag dejtade en autistisk kille och fick förklara olika känslor för honom och vi kom många gånger fram till att han faktiskt hade rätt. Att det handlade mer om mig och min bakgrund än om honom. Inte i alla fall. I många fall tog han till sig vad jag sa när jag fick honom att förstå. Det var väldigt givande och fick mig att ändra vissa beteenden, som tex grundades på svartsjuka.

Men TS, om någon har blivit ledsen av något du har gjort, och du känner dig ledsen och skäms, det är dåligt samvete. Har du känt detta någon gång?