Du älskade henne verkligen men du var inte en del av hennes liv? Märker du inte hur du slingrar och ursäktar dig? Stå för det du gjort, du var inte världens bästa pojkvän men du gjorde det du tyckte var nödvändigt.
Nej TS du, jag och alla här inne kan nog inte ens förstå en tillstymmelse till hur det är att leva med en dödlig sjukdom, hur sjukdomen, medicin, kimo och alla känslor och rädslor påverkar en person och dennes humör.
Jag ifrågasatte inte dina känslor för henne utan att du verkar slira i beskrivningen av relationen för att ursäkta dig och komma med förklaringar.
Man blir inte nödvändigtvis stark och tålig av kärlek. Visst kan man stå ut mer av det mesta från den man älskar men är man en person som inte fixar att bära en annan så kan man nog inte göra så mycket. Inte annat än försöka lära sig och gå in med öppna ögon och ärlighet i nästa relation.
Jag hade inte tänkt att kommentera i den här tråden, många andra har skrivit kloka kommentarer men jag kan inte låta bli att skriva något. Jag blir så illa berörd över hur du resonerar kring ditt ex. Du flirtar med andra, pratar om hennes tidigare tjocka hår och att hennes humörsvängningar är så hemska mm. Ni var tillsammans i 2,5 år och du har aldrig varit med och stöttat henne på sjukhuset. Jag blir mörkrädd! Jag kan ha förståelse för att man inte orkar med situationen och gör slut, men ju mer du skriver desto mer vidrig framstår du som. Snälla låt tjejen vara och ge henne chansen att få ett värdigt slut på livet utan att behöva bejaka en egoistisk man som dig.
HON ville att vi skulle vara vänner, sa att jag var viktig för henne. Jag skrev ett kort sms och det tycker inte jag är att tvinga mig på någon. Jag gör som ni skriver, tar till mig råden men undrar ju samtidigt att det är bättre att strunta i henne än att visa att man bryr sig. Jag vet att hon tyckte det var svårt att prata om sin sjukdom och därför var jag inte nån del av det. Det är säkert fel, jag tänkte inte längre. Att jag skuldbelägger henne tycker jag är fel. Försöker bara berätta att det inte var sjukdomen i sig som var det jobbiga eller att hon var trött och svag. Det tuffa var att min egen glädje försvann. Jag fick skuldkänslor när jag hade roligt eller var social och hon kunde låta anklagande mot mig. Jag har lätt att känna mycket ansvar och blir tyngd av det. Trots allt vill man ju att livet ska flyta på utan för mkt tjafs
Två väldigt olika scenarier. Kan du inte se skillnaden så är det lite intressant... samt att det handlar om hans skuldbeläggande och otrohet samt att han vill tvinga sig på henne nu efteråt som vi opponerar oss mot!
Kvinnor som han var attraherad av. Sådant kan man väl undvika i detta läge? Det var vad jag förstod inte gamla vänner utan flirtar.
Mina känslor blir hela tiden ifrågasatta. Varför? Kan man inte lämna ngn man älskar för att relationen var för tuff? Och jag kommer inte höra av mig, inte nu iaf men känner mig svinig som inte gör det. Hon är som sagt väldigt ensam. Det var för övrigt en sån sak vi bråkade om. Hon kände sig jäkligt ensam och det gav mig skuldkänslor när jag var ute eller gjorde ngt kul. Jag vill ha en vuxen relation där man träffas ibland och har det bra tillsammans. Inget tjafs. Jag har dåligt samvete att jag lämnade henne när hon behövde mig och jag var inte bra alla gånger. Har väldigt lätt att se andra kvinnor och fattar att det gjorde henne osäker men har inget med mina känslor att göra. Jag behöver mkt frihet för att må bra och när ngn ifrågasätter vem jag är blir jag rätt provocerad. Jag gjorde så gott jag kunde. Hon kunde bli sur för att jag fick nya kvinnliga vänner på fb när jag var ute och reste. Det var ingen stor grej för mig. Gillar bekräftelsen
Men hon kommer aldrig att bli frisk. Hur länge ska hans liv stå på väntelistan?
Han kommer aldrig kunna ta ett bättre jobb om han fortsätter med henne. Man kan inte hålla ihop med någon för att det är synd om personen, speciellt inte om man märker att förhållandet drar ner en totalt.
Finns inte de rätta känslorna där, så finns dom inte.
Det är inte så att ni letade efter helt olika saker i ett förhållande?
Hon vill ha ett samboförhållande där man lever ihop och stöttar varann och gör det mesta ihop.
Du vill ha ett särboförhållande rakt av, där var och en sköter sitt, har sitt eget liv, och träffas bara när andan faller på.
Jag tror nog att du kommer träffa en ensam mamma som lever på samma sätt som du själv gör, och trivs med det.