Jag älskar mamma mer

Var inte 8-åringens far ditt ex?

Din man har väl bara varit i barnets liv något år?

Eller minns jag helt fel?

Man ska inte fästa sig vid vad åttaåringar säger, när det kommer till såna här saker. Kanske säger han likadant hos mamman. Det kan vara ett sätt att uttrycka att han han saknar mamman när han är hos pappan. Men så kan han inte förklara varför, han kanske inte vet varför han känner så, och då rationaliserar han känslorna med att det nog beror på att hon köper mer leksaker. Om jag hade tagit något av det på allvar så hade jag nog satsat på att förbättra relationen mellan mig och mitt barn: se till att göra något mysigt varje dag med barnet som att spela kort och prata en stund. I perioder känner sig barn närmare känslomässigt till ena föräldern och då kan det vara jobbigt att bara vara med den andra i en vecka. 

Men du skriver ju att ni är skilda?

Mina barn hade växelvis boende där mamman köpte hur mycket teknik och leksaker när barnen gjorde som hon sa och förklarade att hon gav barnen saker för att hon älskade barnen. I vår familj var kvalitetstid och lekar ett större fokus samt att vi var mer nogranna med att barnen åt bra, skötte läxor, höll god hygien. Dessa typer moment var mer än bristfälliga hos deras mamma som i min syn inte "hade tid" att ta hand om barnen. Barnen sa alltid att de älskade mamma mer för att det alltid fanns nya saker i det hemmet. Ofta kunde barnen komma till mig vid överlämningen och fråga vad som var nyinköpt hos oss. Det framgick att vi var den tjatiga familjen som aldrig köpte saker till dem och när det väl köptes leksaker och kläder så var det inte tillräckligt. Det är först nu när barnen närmar sig 20+ som de börjar inse att hela uppväxten så har de mig, pappa, att tacka för att allting gick bra i skola, att de skötte sin hygien med mera. Och barnminnen om utflykter, roliga lekar och hemmabyggda kojor är de som barnen minns allra bäst och kommer knappt ihåg något kul de gjort med mamman. De åkte ofta till liseberg osv med mamma men de har knappt några minnen om själva vistelserna. Någon enstaka karusell men inte mer än så medan de kan i minsta lilla detalj återberätta när vi rodde ut till en ö och tältade, byggde en stir hög av pinnar ute i skogen. När bilen pajade på en bilresa norröver och vi fick sova i den osv de roliga/och jobbiga/ sällskapsspelen vi spelade. Det är kvalitetstiden som sätter spår och formar barnen i slutändan. Så lägg inte så stor vikt att barnen säger att de älskar den andra föräldern nu. Det kommer att vara "saker" som regerar i många år framöver. Känner du att det är en tävling som du måste vinna nu så får du helt enkelt köpa mer saker. Barnen kommer oavsett alltid att älska sina föräldrar hur mycket vi vuxna än värderar annat och det planar ut sig senare i livet när de inser att mamma alltid är mamma och pappa alltid är pappa. Det är en trygghet oavsett hur olika vi uppfostrar barnen.

Tycker så synd om min man, jag tror att det kändes mer för honom än vad han erkände igår. Men igårkväll sa 8-åringen till honom att han älskar sin mamma mer än honom. När han frågade varför hade han svarat att det är för han får mycket mer roliga leksaker av henne. Vi är ganska restriktiva och köper inte leksaker hur som helst utan i regel vid jul och födelsedagar sen kanske man får något litet någon enstaka gång, det kanske handlar om 3-4 gånger per år. Vi vill inte köpa barnen (varken hans eller mina) utan vill hellre lära barnen att jobba för saker isåfall och framförallt uppskatta det de redan har. Finns jättemycket leksaker 8-åringen har som han aldrig leker med, som han önskat sig eller valt själv. Han försökte även "lura" i sin pappa vid ett tillfälle att han slåss på skolan bara för att han har typ bara trasiga leksaker här. När han då fick frågan om varför han slåss på skolan lika mycket på mammaveckorna (där skulle han då ha såå mycket mer leksaker) blev han bara tyst och tittade bort.

Men hur som helst, någon mer som haft det såhär? Framför allt när det gäller skilda föräldrar.

Jag tror inte att det är något man ska hänga upp sig på. Det bästa sättet att bemöta det är, "du får älska din mamma hur mycket det vill, jag kommer alltid att älska dig för den du är"