Kär i manlig kollega

Jag har erfarenhet. Min fd fru blev kär kåt och galen på en kollega, det resulterade i en skilsmässa och varannan vecka med barnen. Hon intalade sig såklart att det var riskfritt att "prova på" kollegan och behålla mig i bakfickan tills hon provat klart, det gör ju alla som är otrogna.  Men det gick inte riktigt som hon trodde  Idag är jag lyckligt omgift och är glad över att jag blev av med en sån falsk människa och tröffat på en bättre människa att dela mitt liv med, det finns aldrig någon framtid med egoistiska människor som sätter sig själva framför alla andra. Synd bara att även barnen fick ta del av det.

Som svar på dina frågor (sett ur mina erfarenheter):

Vad gör dom?
De fortsätter bedra sina respektive så länge de känner at de behöver det och skyller det på att livet är så komplicerat och så svårt att göra ett val, givevis skyller de allt på sin partner. Så de tar gott om tid på sig att njuta av varandra och smaka på det gröna gräset. Ibland kommer de fram till att de ska lämna sina respektive och bli tillsammans men det kan vara komplicerat för båda måset vara villiga att lämna allt istälet för att äta kakan och ha den kvar, ibland rinner de bara ut i sanden och de har något att gotta sig åt och minnas när de ligger i sängen brevid sin partner.

Finns säkert många som haft lycka i det, egoism lönar sig ju ganska ofta om man kan bortse ifrån de moraliska aspekterna. Är man beredd att gå över lik för nå sina mål och egen tillfredsställelse så kan man abslut lyckas bra i livet.

Om jag ska vara ärlig så tycker jag den där frågan är lite provocerande... missförstå mig inte, det är inte ditt fel och frågan är relevant... anledningen till att jag tycker den är provocerande är för att jag tycker den spegalr en väldigt naiv och väldigt barnslig syn på relationer... lite som att man tror att looooove är någon slags magisk entitet som står över allt annat och givetvis sättfärdigar alla slags beteende. Skitsamma om man är gift, känner man loooove så är det fritt fram att blåsa sin man och sina barn för vad kan vara viktigare än att just JAG känner loooove???

Människor som tänker så brukar se sig själva som harmlösa romantiker som bara vill alla väl men agerar som skrupelfria egoister och lämnar en våg av förödelse bakom sig utan att känna minsta lilla ansvar för det. För looove står ju över allt annat.

Som svar på din fråga: Nej, han var inte the love of her life, han var precis som hon var och som det tyvärr i verkligheten (utanför den romantiska lilla bubbla vissa blåser upp åt sig själv) är, en skrupelfri egoist som satte sina egna känslor och behov före allt annat, när allt kom fram och även hans fru fick veta sanningen sprack ju deras lilla bubbla av självlögner och allt blev verkligt. Så det blev inget mer än än så för dem. Hur han fick det hemma har jag ingen aning om och bryr mig inte heller. Min dåvarande fru bönade och bad om förlåtelse och insåg alldeles försent att hennes svek också gällde barnen men tyckte såklart att jag skulle förlåta för barnens skull, vilket jag inte gjorde. Nu många år senare är hon antagligen fortfarande livrädd för att sanningen om varför vi skildes ska komma fram till barnen. 

Jag tror att dessa personer i grunden är precis lika egoistiska som alla andra som beter sig illa mot andra människor men har bara hittat en mer accepterad ursäkt för sin egoism.... det låter ju så mycket bättre att säga "jag svek mina nära och kära för kärlek" än att säga "jag svek mina nära och kära för att jag bara bryr mig om mig själv och mina behov"

fast det är ingen som sagt att man inte sak lyssna på sin egen sanning, det som sägs är att man inte ska bete sig som en röv mot andra, svårare än så är det inte.

Om din sanning, säger att det är ok att bete dig som ett arsel mot andra så är det ju jävligt naivt att tro att andra ska acceptera det bara för att du känner för det. Det där resonemanget funkar säker bra om man lever ensam på en öde ö utan kontakt med andra människor, då kan du göra precis som du vill utan att någon annan drabbas. Men så länge du lever med andra människor och dina handingar påverkar dem så får du räkna med att de kommer ha åsikter om det.

Angående psykoser och ansvar så har du fel, rättspsyk är fullt med människor som gjort dumma saker pga sin sjukdom och de anses fortfarande ha ett ansvar för sina handlingar. Så nej, ingen slipper ta ansvar för det man gör, inte ens de som drabbas av psykoser.

Det här med att tämja normer, gäller det även hur andra beter sig mot dig? Eller gäller det bara i hur du beter dig mot andra? Accepterar du själv att andra tämjer normer och beter sig lite som de vill mot dig?

Nej, starka känslor innebär inte att man inte är medveten om vad man gör, alla som får starka känslor skadar inte andra, alla som blir förälskade sårar, sviker och ljuger inte. Så bevisligen går det att kontrollera vad man gör OM man vill det.  Man handlar inte rationell för att man förmodligen är svag, har en svag karaktär och GER sig själv tillåtelse att bete sig som ett svin trotts att man VET att man egentligen kunna låta bli om man velat. För andra lyckas ju bevisligen under exdakt samma förutsättningar att agera på ett värdigt sätt. Så nej, "jag kunde inte rå för det" argumentet tror jag inte en sekund på. Saker händer inte av sig själva, saker händer för att vissa VÄLJER att det ska hända.

Nästa argument "vi är styrda av känslor" håller inte heller för kärlek och kåthet är inte de enda känslor vi kan känna. Att leva ut sin ilska hur man vill är ju inte acceptabelt, varför skulle just kärlek vara det? Dessutom lyckas ju bevisligen rätt många kontrollera sina känslor och då kan man ju inte komma och påstå att man inte kunde rå för det. Istället borde man väl hellre fråga sig, varför gjorde jag fel när andra under samma omständigheter gjorde rätt?

Det är väl bra att stå för att man gör fel men det är ju en ganska klen tröst för de drabbade, borde man inte istället försöka sträva efter att jobba med sig själv och inte göra om sina misstag istället? 

Ja känslor kan få folk att göra korkade saker, men om jag får gissa så tror jag att vilken inställning man har till sina misstag också spelar ganska stor roll. Om man bara skakar av sig allt med "öh, alla gör fel ibland" så är man nog mer benägen att göra om sina misstag.

Ja, tyvärr är det ju så, det är så  lätt att bygga upp bubblor av självlögner och rationaliseringar. Man bygger upp världen mest irrationella förklaringsmodeller och ursäkter som funkar jättebra så länge det bara är en själv som ska förhålla sig till dem. När bubblan spricker och alla ursäkter och förklaringsmodeller sätts på prov så faller de samman som ett korthus.

Tråden ligger ju trotts allt under otrohet. 

Vad är anledningen till din tråd?
Har du blivit kär/kåt i en kollega och funderar du på att vara otrogen eller är det kollegan som är upptagen?

Ok, då förstår jag bättre.

Känslorna kommer ingen av oss kunna göra något åt, det kan bara du själv göra eller rättare sagt känslor har ingen av och på knapp, men man kan välja vad man gör av dem.

Två månader är ingen tid alls, sånt tar tid, framför allt när du hela tiden utsätter dig själv för källan till dina problem, din kollega. Du träffar ju honom dagligen så det är väl inte så konstigt att det inte går över.

"rannsaka sitt förhållande" borde väl alla göra med jämna mellanrum, men man ska nog vara försiktig med det eftersom det är väldigt lätt att försöka skylla allt på relationen och sin partner och leta fel med lupp bara för att man skäms över vad man känner och har ett behov av att rättfärdiga det. Letar man fel på människor så kommer man alltid att hitta det för ingen är prefekt. Det gäller dig och din kollega också. Ska du leta fel och hålla folk ansvariga för sina fel så borde du väl titta lika mycket på dig själv ochså och hur mycket delaktighet du haft? Tex bekräftelse... det är lätt att klaga på att man inte känt sig bekräftad, men hur mycket har du bekräftat andra? Hur mycket bekfätelse är det rimligt att kräva av andra? Skulle du själv acceptera samma krav som du ställer på andra?

Jag kan ta mitt ex som exempel...
FÖRE hennes potrohet så beskrev hon vårt förhållande som ganska ok, men saknade passion, spänning, etc. Det vanliga. Och det är kanske inte så konstig för så kände vi båda. Båda gjorde karriär, hade nyligen byggt hus och hade två barn som tog upp mycket tid och vi hade båda slarvat med att bekräfta varandra.

EFTER hennes otrohet och konsekvenserna som följde så blev det helt plötslig en helt annan bild. Då had hon lidit alla helvetes plågor och mer eller mindre varit självmordsbenägen och hennes otrohet var bara ett "rop på hjälp". Hon tyckte enormt synd om sig själv och allt var såklart mitt fel. 

Så visst, vi påverkas av våra relationer, och det kan absolut finnas fel i relationen, men vi har också ett ansvar för hur relationen blir och det är väldigt lätt att göra realtionen till en tacksam syndabock och lämplig ursökt för saker man inte är så stolt över. Som jag tolkar det du skriver verkar det inte vara några uppenbara fel i er relation utan något du mest testade för att andra föreslog det. Och då är det kanske inte riktigt där skon klämmer?

Förstår att det är svårt att bara lämna ett jobb man trivs med. Men samdidigt borde du också väga det mot vad ditt förhållande är värt för dig? Du lär ju inte vara den första som trott sig kunna kontrollera sina känslor, men det faktum att du öht skrev den här tråden talar väl för att du är lite osäker på det innerst inne och att du inser att det kan bli ett allvarligt problem.

Ett annat alternativ är ju att du berättar för din man hur du känner så kanske ni kan hjälpas åt att hitta en lösning? Han lär säkert inte tycka det är kul men kommer förmodligen också uppskatta din ärlighet och vilja att lösa det?
Personligen hade jag uppskatta om min dåvarande sagt hur hon kände i god tid så vi kanske hade kunnat förhindra att det blev som det blev tillsammans?

Det gör det OM man inte har känslor för varandra för då är man ju inte längre "bara vänner" eller hur?

Låter som att du bara har svårt att släppa din kollega och får du inte ha han som älskare så ska du iaf ha kvar honom som "kompis" fast du vet egentligen att han är mer än en kompis för ni har känslor för varandra, men om vi kallar det för kompis så låter det ju ofarligare och då kan man ju låtsas som att man bara är kompisar fast man i smyg går omkring och suktar efter varandra och känna lite pirr i smyg...Om det är så du resonerar så fattar du väl själv varför det inte går över. Du vill ju inte att det ska gå över, du ska ju ha kvar kollegan i ditt liv no matter what.

Kom igen TS, du fattar väl själv att det inte kommer funka att äta kakan och ha den kvar, du MÅSTE göra ett val, kollegan eller din partner, du kan inte ha både och. Ju förr du förstår det och börjar jobba för att det ska bli så istället för något halvhjärtat försök där du istället jobbar för att ha både och. 

Vad är viktigast för dig, kollegan eller din partner?
Gör ett VAL och stå för det.

Fast hela TS situation är ju ganska tråkig det är väl hela anledningen till hennes tråd eller hur? Och det riskerar att bli ännu tråkigare om hon fortsätter som hon gör.