Kär i manlig kollega

Om jag ska vara ärlig så tycker jag den där frågan är lite provocerande... missförstå mig inte, det är inte ditt fel och frågan är relevant... anledningen till att jag tycker den är provocerande är för att jag tycker den spegalr en väldigt naiv och väldigt barnslig syn på relationer... lite som att man tror att looooove är någon slags magisk entitet som står över allt annat och givetvis sättfärdigar alla slags beteende. Skitsamma om man är gift, känner man loooove så är det fritt fram att blåsa sin man och sina barn för vad kan vara viktigare än att just JAG känner loooove???

Människor som tänker så brukar se sig själva som harmlösa romantiker som bara vill alla väl men agerar som skrupelfria egoister och lämnar en våg av förödelse bakom sig utan att känna minsta lilla ansvar för det. För looove står ju över allt annat.

Som svar på din fråga: Nej, han var inte the love of her life, han var precis som hon var och som det tyvärr i verkligheten (utanför den romantiska lilla bubbla vissa blåser upp åt sig själv) är, en skrupelfri egoist som satte sina egna känslor och behov före allt annat, när allt kom fram och även hans fru fick veta sanningen sprack ju deras lilla bubbla av självlögner och allt blev verkligt. Så det blev inget mer än än så för dem. Hur han fick det hemma har jag ingen aning om och bryr mig inte heller. Min dåvarande fru bönade och bad om förlåtelse och insåg alldeles försent att hennes svek också gällde barnen men tyckte såklart att jag skulle förlåta för barnens skull, vilket jag inte gjorde. Nu många år senare är hon antagligen fortfarande livrädd för att sanningen om varför vi skildes ska komma fram till barnen. 

Har inte sagt att man tar bort det faktum att varje människa ska stå tills svars för sina handlingar. Men att kalla det psykos är i min värld att bort det faktum att det faktiskt inte är en medveten handling. Vilket faktiskt en förälskelse är till en stor del, vi föder den med fantasier och önskningar, tar fel eller rätt beslut som spär på förälskelsen.

Och även om man i stunden inte handlar rationellt så kan man vara ärlig mot sig själv och även andra med sina handlingar. Att stå till svars är att erkänna sina fel för sig själv och för andra, men det behöver inte vara att aldrig hamna i samma situation igen, för vi är till stor del styrda av känslor och kommer förmodligen handla efter dom fler gånger än en gång i livet. Att vara medveten om följande, hjälper oss att inse att alla kan såra och skada ett förtroende utan att avsiktligt vilja göra en annan person ont. Hamnade lite utanför ämnet här och jag vet inte hur tydligt jag formulerat mig riktigt, men jag försvarar inte att man ljuger och för någon bakom ljuset. Tvärtom är jag en person som gör fel och står för att jag gör fel. Men vi ska inte förringa känslor, de kan få den mest logiska att göra fel (i andras ögon sett).

Haha därav strutsmetoden ;)