Tills döden skiljer oss åt???
Hej!
Jag fattar inte hur folk går vidare? Varit ofrivilligt skild i snart 5 år. Vi träffades då jag var 17. Vi var tillsammans i 12 år. Allt kändes rätt. Jag var klar. Men inte han. Inget att göra något åt. Men jag blir inte kvitt honom!!! Även om han tydligt gått vidare!! För lääänge sedan. ... Jag tog äktenskapet på allvar. 110% tills döden skiljer oss åt. Jag å han, inga andra alternativ. Framtiden skriven i sten.
Jag kan inte se hur någon annan kan ta hans plats i mitt hjärta? Å jag kan verkligen inte tro på att någon annan kille skulle vara intresserad av "mitt paket". Jag & 3 barn v.v.
Jag önskar mig kärlek. Önskar mig någon som vill dela sitt liv med mig. Någon som fullt ut vill vara en partner i livsprojektet. Jag ser andra separerade tussa ihop sig här å där. Flyttar ihop. Skaffar ett gemensamt barn. Å jag står på sidan å glor som ett dumfån! Jag begriper det inte! Hur tänker dom? Hur får dom det att funka?? Jag tycker inte att det är något enkelt pussel.
Jag skulle vilja påstå att jag är ett riktigt kap. ???? Riktigt fin både på insidan och utsidan. Äger ett hus och har ett bra jobb. Är duktig och självständig. Men jag vill inte ha vad som helst. Tänker mig att en sån kille jag vill ha inte finns ledig. Sen ska ju killen fungera med mina barn oxå. Nääääe... Jag vet verkligen inte om det är möjligt för mig att hitta en sådan kille. Finns det någon? Å hur i hela friden ska jag kunna våga lita så pass mycket på någon igen?
Hur gör andra? Hur träffas de? Sänker de sina krav? Är de rädda för att vara ensamma? Hur går man vidare??? Hur släpper man det gamla? Hur vågar man hoppas på nya framtidsvisioner?
Jag lever bara en dag i taget. Min framtid är bara som ett stort svart hål. Jag kan inte se något nytt. Har även börjat förlika mig med att leva ensam. Jag trivs faktiskt med mig själv som sällskap. Väldigt lite drama. ????