Är min son utanför? Hur hjälper jag?

Jag är orolig för min åttaåring, som ingår i en kompisgrupp där umgänget inte alltid verkar ske på lika villkor. Framför allt verkar det som om min son särbehandlas negativt på ett sätt som jag inte får riktigt grepp om. Jag behöver era utifrånperspektiv för att fastställa om jag överreagerar på något som kanske egentligen är ganska normalt, och om detta inte skulle vara fallet, hur jag bör agera för att hjälpa min son.

Han går i tvåan och har sedan förskoletiden varit kompis med ett gäng på tre andra pojkar. De har varit tätt sammansvetsade men det har också varit en relation som präglats av mycket bråk och konflikter (dock har dessa varit mycket färre det senaste året). De hamnade i samma klass när de började skolan och då inlemmades tre andra pojkar gradvis i umgänget. Dessa tre kände de andra pojkarna i min sons gäng sedan tidigare, eftersom de bor ganska nära varandra.

Sedan sonen började ettan har jag ibland fått känslan av att han på något sätt intar en särställning i gruppen. Min son är oerhört social; skulle kunna leka med kamrater efter fritids varje dag om det gick, men det verkar som om fenomenet med lekdejter inte fungerar lika sömlöst för honom som för de andra. De övriga leker ganska ofta på fritiden och detta verkar antingen bestämmas spontant genom att föräldrarna frågas vid hämtning (?Får X följa med hem och leka?) eller att de cyklar/promenerar till varandra efter fritids. Men när min son frågar om de ska leka får han ofta svaret ?Vet inte?. De övriga sms:ar också till varandra men när min son, som precis fått en egen mobil, ber om deras telefonnummer får han bara veta att de inte kan dem utantill. Vilket säkert också stämmer, men det verkar inte finnas något intresse av att lösa detta och gå vidare.

De flesta lekdejter bestäms genom att min son ber mig eller min partner att sms:a föräldrarna till kompis X för att fråga om de kan leka nästa dag. Särskilt med en av kompisarna går det ofta bra så länge inget annat är inbokat, men med de övriga är det väldigt vanligt att få ett ?Nej, han vill tyvärr inte? tillbaka. Detta är ju i sig inget anmärkningsvärt, men när det sker ungefär 70% av gångerna blir man ju som förälder fundersam. Det händer dessutom aldrig att någon av föräldrarna kontaktar oss. Jag får intrycket av att det finns olika konstellationer inom gruppen (x leker helst med y, a leker helst med b, osv) men att ingen favoriserar min son.

Jag märker att min son ibland blir sårad när de inte vill leka. Jag har försökt prata med honom för att ta reda på om det verkligen är så stor skillnad mellan hans och de andra pojkarnas lekfrekvens efter skolan, samt hur det brukar gå till när de övriga ordnar lekdejter. Men det är alldeles uppenbart ett laddat ämne för honom och han brukar först reagera med att bli arg (?Sluta fråga så mycket! Jag vet inte!?) för att sedan bryta ihop och gråta och säga att de inte tycker om honom lika mycket.

Förra året bjöd två av pojkarna som varit på hans kalas inte tillbaka. Min son fick veta att det var dags för kalas genom de övriga i gänget och kollade brevlådan varje dag. Med pojke A hade han en pågående konflikt vid tiden för dennes kalas, så jag tänkte att det hade med det att göra. Med pojke B fick vi aldrig någon förklaring. Jag sms:ade mamman för att höra varför alla i gänget blev bjudna utom min son och fick svaret ?Hej! Vi bad B att göra en lista på kompisar han inte ville bjuda och [min son] var inte med på listan. Bra att du frågar! ?????.

Samtidigt verkar de leka bra ihop på fritids och i skolan. Min son verkar inte tycka att han åsidosätts där. Lärare och fritidspersonal har inte observerat några problem i dynamiken när vi bett dem hålla ett extra öga öppet.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Att kontakta övriga föräldrar känns lite överdrivet just nu ? kanske gör jag en höna av en fjäder. Min son tenderar att svartmåla saker och ting och jag vet inte om han uppfattat situationen helt korrekt. Vi har också försökt utöka hans vänkrets utanför skolan genom att låta honom delta i fritidsaktiviteter. Ännu så länge har det inte gett något.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-01-22 10:06
Jag skrev fel i sjätte stycket. Mammans sms lyder "Hej! Vi bad B att göra en lista på kompisar han ville bjuda och [min son] var inte med på listan. Bra att du frågar!" Hon bad alltså inte sin son att göra en lista på folk han INTE ville bjuda.

Ursäkta alla malplacerade frågetecken. De har ursprungligen varit citationstecken och ikoner som av någon dunkel anledning transformerats.

Aupal

Äldre 22 Jan 10:54

#7

Tack alla för att ni engagerar er!

Angående att vi föräldrar bistår i organiseringen av sonens lekdejter (har ni en annan benämning välkomnar jag gärna det) så behöver jag förtydliga att det är vår son som ber oss att göra det. Vi har försökt överföra den uppgiften på honom, men när han försöker rinner det bara ut i sanden. Det är då han får svar i stil med "jag vet inte om jag kan leka imorgon, jag kanske har [aktivitet] då". Eller bara rätt och slätt "vet inte". Det är svårt att veta om det är undanmanövrar eller om de verkligen inte har koll. Han har därför lärt sig att det är effektivare om det går via föräldrarna, för då får han ett simpelt ja eller nej. Samtidigt tror jag inte att kompisarna gör så sinsemellan, utan praxis är nog att de bestämmer direkt på plats.

Vi har diskuterat att han behöver ta större ansvar för sin lek med kompisarna efter skolan och föreslagit att han istället för att fråga "Ska vi leka imorgon?" frågar "Vill du leka imorgon?". Om han får ett ja då kan han säga "Okej, då ber jag [min förälder] kolla med [din förälder] om det går. "Men vi märker att han tycker att det är jobbigt att fråga och jag gissar att det är för att han förväntar sig ett negativt svar.

Jag håller med om att konstellationer och lojaliteter kommer och går att jag kanske bara ska försöka sitta still i båten. Samtidigt oroar man ju sig. Han har gått på flera förskolor pga flytt, och på en blev han väldigt illa behandlad av "bästisen" som tvingade honom till diverse otrevliga handlingar (äta jord, kasta ett års egen teckningsproduktion i papperskorgen) i utbyte mot vänskap. Det har satt spår och jag vill ju bara att han ska få känna sig uppskattad och värdefull för någon annan än den närmaste familjen. Som det är nu är det så uppenbart att han kommer i andra hand.

Ja, det är kanske läge att byta kompiskrets - men hur gör man?

Aupal

Äldre 22 Jan 10:55

#8

Fritidsmamman skrev 2019-01-22 10:30:50 följande:

Vart bor ni? Vi leker gärna om ni bor nära.

Uppsalaregionen

Aupal

Äldre 22 Jan 11:09

#9

Mrs Moneybags skrev 2019-01-22 10:52:36 följande:

Det låter lite som att din son har hamnat utanför gruppen på något sätt.

Har din son någon hobby där ni kan bjuda in några barn till lek? Finns det andra barn i klassen som han kan leka med istället? Min son brukar snabbt byta till någon annan om intresset falnar på något annat håll.

Min son är endabarn, så vi jobbar ganska mycket med det här...jag försöker hämta några barn tidigare från skolan ibland och går iväg och leker i en park i närheten så att killarna får lite ensamtid att ha kul ihop, ibland bjuder vi hem osv. Men vi är flera föräldrar som gör samma grej, så det är inte bara min son.

Det verkar ju också som om föräldrarna i din sons grupp inte är så tillmötesgående heller. Man kan också prata med lärarna om det här och be dem förmedla hur viktigt det är att alla kan leka med alla i klassen och att man aktivt ska bjuda in till lek på skolgården och fritids mm. Det är så viktigt att ingen känner sig utanför.

Just i skolan/fritids går det ganska bra, det är sällan han hamnar utanför där utan det brukar alltid vara någon i gänget som han kan leka med. Problemet är ju framför allt utanför skolan, att det aldrig är någon som tar initiativ till lek utan att min son får dra i allt själv och då ofta med negativt utfall.

Vi försöker ibland bjuda med kompisar till olika aktiviteter (lekland, badhus) och då går det ofta fint att följa med. Men just när det gäller hemmalek (vare sig det är hos oss eller hos kamraten) tar det stopp.

Vi har talat om möjligheten att söka sig till andra kompisar i klassen, men han kan nästan inte föreställa sig en tillvaro utan gänget. För honom är det jättekonstigt att välja bort kompisgänget i skolan när det är där umgänget med dem fungerar. Dessutom har jag fått intrycket av att relationen är ganska cementerade även i övriga klassen; många har en bästis som kommer i första hand.

Men ja, vi får troligen försöka uppmuntra honom att tänka lite bredare kring det här med kompisar och våga sig in i andra sammanhang på fritids och i skolan.

Aupal

Äldre 22 Jan 18:27

#12

Fliselisan skrev 2019-01-22 17:08:18 följande:

Hej...har en dotter i 2an och en i 3an...de båda ordnar själva med kompisar de vill leka med. Ibland ringer de från skolan och frågar om x får följa med hem eller tvärtom, ibland kommer de bara hem med en kompis utan att ha frågat. Barnen leker med de som bor nära. Tror man lätt uppfattas som jobbig av andra föräldrar om man ringer etc för att boka lekträffar. Och förlåt TS men fråga inte om kalas igen, det gör man bara inte. Vissa bjuds andra inte. Hårt men sant.

Jag smsar aldrig någon kompis förälder för att ordna lekträff. Om deras kompis tex inte har egen mobil löser de detta själv genom att låna varandras. Tycker det är jätteskönt att slippa detta med andra föräldrar, man känner sig mer som en barnvakt om det måste styras upp så. Om en unge bara kommer hit så känner inte jag att det måste få stanna en viss tid eller måste äta här till exempel, passar det inte så är det ju bara att barnet går hem igen. Allra värst är det med de barn dom ska köras hit och dit, föräldrarna ska komma kl 7 men kommer halv 8 istället osv.

Tack för att du tar dig tid att svara. Min son har inte samma möjlighet att ordna lekträffar som dina, tyvärr. Fritids har markerat tydligt att de inte tänker bistå med kommunikation mellan barn och föräldrar vad gäller hemmalek (vilket jag kan förstå) och de får inte nyttja sina mobiler under tiden de är där.

Det har jag försökt förmedla, och som kanske inte framgått, är att vi ser vår sms-kontakt med föräldrarna som ett nödvändigt ont, eller en sista utväg. Vi har varit väldigt tydliga med att det är vår sons ansvar att själv ta initiativ till lek. Det är helt okej för oss att ta med ett annat barn hem när vi hämtar, det är helt okej för honom att följa med ett annat barn hem och sedan höra av sig till oss. Det vet han. Problemet är att det aldrig händer. Kompisarna är spontana med varandra men inte med min son, trots upprepade försök från hans sida. Att arrangera lekdejt via föräldrarna är det enda vi kan göra för att det ska bli av.

Vi hade gärna fasat ut vår roll, men resultatet hade troligen blivit att han aldrig får leka med någon då. Själva problemet är att han kommer i andra, tredje, fjärde hand för alla kompisarna i gruppen och det är inget som ändras av att vi som föräldrar slutar styra upp hans lekträffar.

Jag håller inte med din kommentar beträffande kalas. När en person som min son räknat som en av sina närmaste vänner ordnar kalas för kompisgänget (sex personer) och bjuder alla utom min son, och när ett annat barn gjort samma sak i gruppen bara två veckor innan, då tycker jag att jag som förälder har en skyldighet att agera. Blir mitt barn mobbat och utfryst? Har det inträffat någon incident som jag behöver känna till? Jag skrev ett vänligt och icke-anklagande sms där jag förklarade precis det som står ovan. Jag hade haft full förståelse för en förälder som valt att agera på samma sätt gentemot oss.

Är min son utanför? Hur hjälper jag?

INNEHÅLL