16 årig bonus ignorerar mig

Jag är alltid trevlig och försöker fråga saker eller prata, men gillar inte att vara för påträngande och då kan det gå en vecka utan att vi sagt ett ord till varandra. Det känns stelt och jobbigt att bo där, eftersom de verkar tycka mest att jag tagit pappan ifrån dem och är i vägen.

Jag vill vara särbo, men min sambo säger att då har vi ingen framtid ihop och då får det vara slut. Både barnen och jag tycker att särbo är det bästa, men sambon vägrar, eftersom han är lite av en kontrollfreak och inte litar på mig, plus han anser att vi då tar ett steg tillbaka i vår relation.

Jag har träffat min sambo i 2,5 år, varav 1 år som sambo. Han har en dotter på snart 16 och en son på 13. Dem har aldrig tyckt om mig, eftersom pappan curlade dem i 6 år efter skilsmässan då de fick vara nr 1 i hans liv i alla lägen, göra alla resor ihop, sova i pappans säng etc. Sedan förlorade pappan en flickvän efter 1 år pga pojken (då 10 år) ville markera att hon inte fick sova över genom att sova i pappans säng. Den tjejen dumpade honom! Så när han då träffade mig för 2,5 år sedan var han tydlig mot barnen att han nu verkligen vill ha ett seriöst förhållande och behöver släppa in en tjej i hans liv och att dem måste acceptera, så visste dem vad som väntade. Däremot gillade de aldrig mig från start, framförallt inte flickan som då var 14 år (tonåring). Hon ignorerade mig helt och var kall, så pappan fick ständigt säga till båda barnen att försöka vara trevliga mot mig.

Jag flyttade in (för att han tjatade om det), men det var aldrig lätt då flickan fortsatte vara kylig och ignorera mig, plus jag kände mig som en inneboende från start.

Han har dem varannan vecka och pojken är van vid att aldrig behöva plocka undan efter sig eller göra något, plus att han alltid är pappas älskling och nr 1. Plötsligt flyttar jag in och tycker iallafall att dem borde plocka in tallrik och bestick efter sig. Då reagerar pojken med att det behövde dem aldrig göra innan jag kom in i bilden. Likadant med att lämna alla skor, jackor, hjälmar etc på golvet i hallen. jag ber dem plocka undan detta. Då blir jag häxan!! Så pojken valde för 2 månader sedan att bo heltid hos mamman pga alla krav och för att han inte längre känner sig som nr 1 och älskad av pappan. Så nu är pappan helt förstörd och dem går till psykolog för detta. Men pojken vägrar komma tillbaka. Jag är helt 100 på att det handlar om mig och säger det till min sambo som vägrar se att det endast är mitt fel. Jag har föreslagit att vi ska vara särbos som tidigare och flickan verkar tycka det är en bra ide, men pappan vägrar!

Jag är helt säker på att pojken hade kommit tillbaka om jag flyttade, men samtidigt borde inte barnen vinna igen, som dem gjorde sist med sambons ex!!

Sist men inte minst så tycker sambon att jag inte anstränger mig tillräckligt med hans barn. Jag hälsar och försöker fråga hur dem mår etc, men de är totalt kyliga och likgiltiga och undviker mig alltid. När jag inte är hemma så sitter flickan i v-rummet eller står i köket. Så fort jag kommer så springer hon iväg. Ser hon mig stå i köket så backar hon tillbaka in på sitt rum. Hon kommer aldrig och hälsar när jag kommer hem och jag tycker inte att jag ska behöva gå in till hennes rum och hälsa. Vi har pratat om detta och hon säger att vi är så olika och det saknas kemi. Hon är iskall som person och jag är väldigt öppen, lite förvirrad och socialt glad mot alla. Men med henne blir jag så spänd att jag blir rädd för mig själv.

Gör jag fel eller vad ska vi göra för att detta skall fungera?? Han anser att jag inte ger tillräckligt och att det är mitt ansvar som vuxen att prata med dem även om dem inte svarar. Men hur länge ska jag kämpa? Vi har varit på semester ihop en gång och jag har skjutsat henne några ggr till skolan för att visa att jag bryr mig och vi kan prata, men efter det blir ändå allt samma som tidigare. Iskall!!

Råd någon om hur man ska göra?

 

Nu är jag den allra första kvinnan sedan 2011 som han bor med, så han har verkligen tagit barnen före i alla lägen sedan skilsmässan 2011. Därför förstår jag honom att han någon gång också måste tänka på sig själv och inte bara barnen i alla lägen. Tonåringar är nästan alltid bara inne på sina rum med spel, mobil eller TV och han umgås knappt med dem eller ens äter med dem, så därför tycker han det är skönt att ha en kvinna som han älskar som bor där. Problemet är att ALLA barn vill ha sin förälder för sig själv, utan att behöva dela den med någon främling som skall in i deras hem. Tyvärr så känner ju den nya kvinnan/mannen detsamma och mår lika dåligt. Så vem är det mest synd om egentligen? Barnen flyttar hemifrån snart och då står föräldern där ensam kvar. Vad är rätt och fel?