Precis som ovanstående skriver har ni en del att diskutera igenom innan ni går vidare, men vad gäller antal rum så kan man med lite fantasi ofta göra det bästa av situationen så att barnen trivs och inte tycker att det är trångt.
När jag och min man separerade så bodde min exman andrahand i en fyra. Jag flyttade till ett förstahandskontrakt i en 2:a. Det funkade jättebra att bo så tills mitt ex flyttade till en 1:a på 29 kvadratmeter. Först då började vårt barn knorra. Han upplevde att det kändes trångt och att han inte hade någon "egen" plats någonstans. Då valde jag att göra om klädkammaren i min lägenhet till mitt sovrum och min son fick mitt sovrum som sitt eget rum, vilket i sin tur gjorde det lättare att acceptera att pappan bor trångt.
En högstadiekompis till mig flyttade till en tvåa med sin pappa och två systrar. Där hade pappan valt att dela av vardagsrummet till tre "rum" med hjälp av bokhyllor så varje barn hade en del och sedan fungerade sovrummet som vardagsrum på dagen och pappan sov i bäddsoffa på natten. Det mesta går att ordna.
Det viktigaste är dock att man försöker göra överflyttningarna så enkla som möjligt mellan föräldrarna och veckorna. Det ska vara okej att ta med sig prylar mellan bostäderna (även dyrare saker) men det ska också vara okej att så långt det är möjligt att underlätta så att man slipper släpa en stora väskor mellan bostäderna. Var lyhörd för vad barnen vill och försök diskutera med pappan (om det går) hur ni ska lösa det praktiska så att det blir bäst för barnen. Det viktiga är att barnen blir trygga och är okej med situationen.