Anonym (Missbrukaren) skrev 2019-02-02 15:19:13 följande:
Visst är det så. Människan är expert på att dra folk över en kam. Jag har många kollegor som jag gärna hade vårdats av, som alltid gör ett fantastiskt jobb. Men det är lätt att fokusera på de negativa bitarna. Speciellt om man mår dåligt.
Mina upplevelser har garanterat gjort mig till en bättre vårdpersonal. Att ha varit på andra sidan (som patient) är guld värt.
Nu låter det kanske dömande men är du fast i tablettträsket? Kan du hålla upp utan att få abstinens? Att hålla sig till rekommenderade doser är inte lätt om man tar medicinen dagligen. Till sist behöver man den för att känna sig normal. Och ett tag till så måste man höja dosen för att få effekt på ursprungsorsaken. Och sen är karusellen igång.
Jag trodde oxå att jag skulle vara en av dom som skulle medicinera livet ut. Jag hade släppt tanken på att vara gravid och bli mamma. Jag var missbrukare och sånna ska inte ha barn.
Men när jag slutat och min kropp började reparera sig själv så märkte jag att smärtorna i kroppen blev mindre och mer uthärdliga. Jag hade ju förstört mitt eget försvar mot smärta. Jag hade blivit hypersensibel.
Jag säger inte att du kan vara utan dina tabletter. Men att du skulle tagit självmord utan låter inte bra. Då betyder tabletterna mer än vad ditt liv gör! Därför reagerade jag o blev oroad ifall du är fast på riktigt eller om du klarar att ha uppehåll.
Jag skulle ha tagit självmord eftersom jag har en extremt svår migrän som varar i minst tre dygn (och på senare tid verkar det som att jag även har perioder med Hortons). Smärtan är så illa att jag hellre skulle fött barn - vilket jag gjorde utan smärtlindring. Jag har åkt in till sjukhus några gånger eftersom jag kräkts och inte ens kunnat behålla vatten. Min migrän triggas av många olika saker. Så jag står bara inte ut. När jag har så ont så vill jag faktiskt dö.
Jag har avgiftat mig tidigare och trappade ut mediciner under graviditeten, men då kunde jag ligga på soffan så mycket jag ville och migränen lindrades lite av graviditetshormoner (tog Citodon ibland). Nu är jag ensamstående mamma med barn på heltid och väldigt svårt att få barnvakt. Jag har försökt precis allting under mer än 30 års tid (akupunktur, botox, you name it).
Att ta smärtlindring gör mig trött, men alternativet att ligga i sängen i flera dygn är så ångestskapande att jag hellre tar medicin trots att det ger medicinutlöst värk också. Min livskvalité är högre med medicin än utan. Man får liksom väga för och emot hela tiden, Hade jag haft en egen liten livscoach som ägnat sin tillvaro åt att sköta om mig, fixa bra mat och vätska, ta ut mig på promenader, ge mig massage och så vidare så hade jag kanske kunnat dra ner på mediciner, men tyvärr har jag inte den hjälpen alls. Dessutom har jag ett barn att ta hand om samtidigt, vilket gör att jag inte kan vila när jag behöver. Så allt hänger ihop. Blev långt detta, sorry.
?