4 åring kan inte prata

Mamman är arbetslös och har sin son hemma. Han går inte på förskola..

Mamman har sagt att hon ska prata med bvc om hans tal men hon har inte varit dit med honom sen ett par år tillbaka.

Anledningen till varför jag är orolig är för att mamman är fd. missbrukare av amfetamin och alkohol..Hon har blivit soc-anmäld förrut av någon granne. Hon bodde på vandrarhem den första tiden med sin son. Eller hos kompisar. Hon är min vän och vill inte gå bakom ryggen på henne så här men det här känns onormalt.

Det är inte det att barnet är lat. Han kan verkligen inte klä av/på sig. Han vet inte hur man gör. Tex så gav jag honom mössan och sa att han skulle sätta på sig den, varpå han la mössan på huvudet och såg ut som ett frågetecken. När han skulle sätta på sig overallen så satte han båda fötterna där armen ska vara. Det verkar som om han inte har lärt sig bara..

Skulle ni, ärligt, våga göra anmälan icke anonymt? Om det gällde eran vän.

Ska inte en 4 åring kunna klä sig själv?

Nej hon har inget vårdbidrag för honom. Han är ju inte "sjuk" på papper.

Hej allihopa. Lite uppdatering!

Mamman i fråga är klassisk "mycket snack lite verkstad", dvs det hon säger hon ska ta tag i tas inte tag i. Jag har pratat med henne om sonens utveckling och hur bra det är att ha ungen på dagis (jag har barn i samma ålder). Men hon blev defensiv och ville förklara hur jobbigt hennes liv har varit och hur hon fortfarande kämpar.. jag förstår henne! Men hon försummar ju son just nu pga hennes egna mående..

Hon säger att sonen inte orkar gå så därför använder hon vagn. Men om hon inte låter sonen träna på att gå, hur ska han då orka? Hon klär på honom för "han kan inte själv".. pojken kan inte ens ta på/ta av sig skorna för att han inte når till fötterna pga magen. Inte konstigt att han lägger på sig vikt när hon alltid bär eller kör honom i vagn :o alltid när vi umgås så sitter han med något att äta framför Tv:n..

Mamman har berättat att när pojken föddes så skrek han inte. Han gav inte ifrån sig ett ljud på nästan 2 dygn.

Mamman bor inte med barnets pappa. Hon har bott ensam med barnet sen han var typ 2 år cirka! Hon träffar dock killar då och då och har sällskap av en man nu.

Pappan bor cirka 3 timmar därifrån med sin sambo och deras barn (inga gemensamma). Delad vårdnad men han har umgänge varannan helg. Vet att han har försökt få mamman att gå med på varje helg men det har hon sagt nej till.

Vet inte vad jag ska göra längre.. helt ärligt känner jag mig påverkad av detta. Går runt och tänker på det och känner hur irriterad jag blir på min vän. Hon lyssnar ju inte heller på något av det jag säger, utan det är så synd om henne bara..

Uppfattat det som om pappan är typisk helg-pappa! Har ingen kontakt med honom direkt heller. Jag vet inte vad jag ska göra. Antar att jag får strunta i detta bara..