Ömsesidig attraktion?

Fast det händer inte mig så lätt, har ett riktigt smalt nålsöga för vem jag släpper in på riktigt. Sen så blir jag ganska ofta attraherad men av väldigt få egentligen. Menar att om det skall vara någon idé så skall det vara en person som är otroligt tilldragande på alla plan, annars kan det kvitta. Med vissa kan jag känna första gången man träffas att den här personen attraheras jag av på alla plan, det är lite stort.

Visst är det kul att flirta, älskar det ömsesidiga spelet :)

Första gången jag såg honom visste jag att det var något speciellt med honom, det dröjde några år och andra gången vi träffades slog blixten ner. Jag kunde inte ta blicken från honom och hans ögon var som fyrverkerier när han såg på mig.

De gånger vi träffats kan vi inte slita ögonen från varandra, stämningen är dödligt elektrisk mellan oss och alla runtomkring oss märker av det. Det är omöjligt att dölja vad jag känner.

Hur det känns?

Outhärdligt. Jag brinner av åtrå. Jag vill inget annat än att slita av honom kläderna och ha galet, vilt sex.

Jag har aldrig någonsin ens varit i närheten av att känna sådan attraktion till någon.

Han finns i mina tankar typ hela tiden.

Dessa känslor är ett helvete för mig, då jag är gift och har barn.

Ja, nu vet ni vad jag är för omoralisk, vidrig människa.

Min historia är oändligt lång och tyvärr inte så lycklig som den borde vara vilket har lett till mitt liv idag.

Min man är en fin och bra man, allt man vill ha i en make och far, men jag vet inte om han är rätt för mig.

Efter ett tidigare förhållande med psykisk misshandel och sexuella övergrepp, ville jag så gärna att det skulle fungera med min man, trots att magkänslan så att det inte var 100 % rätt.

Nu kidnappade jag visst tråden och ledde den i en annan riktning, men när jag läser era inlägg så känner jag till stor del igen mig, och jag har ingen som jag kan prata med om alla dessa känslor som sliter mig itu.

Jag gör allt för att "sitta still i båten".

Men jag mår så dålig, och den här attraktionen är outhärdlig.

Vill också påpeka att mannen jag är syndigt attraherad av är väldigt respektfull och håller sig på avstånd, inga olämpliga närmanden.

Jag är ganska säker på att han lider på sitt hörn.

Alla lider pga mig.

Drama.. får nästan rysningar av sånt här.. gör slut och träffa den andra istället, hur svårt kan det vara?!

Haha! Drama? Varför får du rysningar? Alltså, jag frågar av nyfikenhet! ;)

Jag kommer inte dumpa en man för en annan!!!!

Hittills i mitt liv har jag trott att en man kan ge mig en tryggheten jag så gärna vill ha, vilket lett till mer och mindre destruktiva val av män.

Jag har insett att den enda som kan ge mig den tryggheten och det självförtroendet jag behöver är jag själv.

En ny man, hur attraherad jag är må vara av honom, kommer inte lösa mina problem, snarare tvärtom.

Det svåra är att kunna balansera alla känslor jag har inom mig, speciellt när denna attraktion känns synnerligen dominant, och att göra rätt val.

Är du stak i själv som du skiver, då kommer du inte kasta dig in i första bästa relation, utan du vet förmodligen vad du mår bra av och söker dig till det.

Du är förvirrad pga att du inte handlar.

Klart det är svårt! När man har barn, make och hus.

Det är sjukt svårt att bryta upp. Sjukt jobbigt. All energi som går. Alla blir ledsna. Du saknar barnen hela tiden! Du lämnar trygghet och vana.

Det är hemskt att bryta upp. Jag träffade en annan och valde att gå. Men det betyder inte att det är lätt.

Jag insåg att min man var min bästa vän. Med betoning på vän. Jag kände ingen dragning, ville knappt ha sex. Sedan träffade jag någon jag blev kär i.

Jag tvivlar varje dag på mitt beslut. Eftersom barnen är ledsna. Min man. Vänner. Familj. Även jag själv är ledsen, eftersom det är ett nederlag att jag inte kunde styra känslorna. Men samtidigt har jag längtat efter att få känna..

Barnen är viktigast. Så jag är också ledsen och vilse. Jag vill inte såra. Men att tvinga sig själv funkar inte heller.