Ditt livs största ledsamhet

Är omöjligt att bara säga en sak. 

Att jag föddes av en psykiskt sjuk mamma som bara brytt sig när hon vunnit nåt på det och det sett bra ut utåt.

Att jag fått klara mig själv hela livet, jag fick visserligen mat och tak över huvudet av pappa tills jag var 16 år men aldrig kärlek. Från jag var 16 år har jag försörjt mig själv och bott själv. Att jag som 10 åring själv fick ringa akuten och fixa skjuts när jag bröt benet.

Att jag var grovt mobbad från åk 1 till åk 9. Redan i ettan kunde jag inte gå hem efter skolan, jag fick låsa in mej i ett klassrum en timme för några i sexan skulle slå mig och ingen vuxen gjorde något. 

När jag var 16 år blev jag gruppvåldtagen och det förstörde hela mej i över 20 år. Det ledde till självskadebeteende, noll självkänsla och självförtroende, noll självrespekt, otaliga självmordsförsök, missbruk av alkohol.

Efter gruppvåldtäkten hade jag nästan bara dåliga förhållanden med män som var missbrukare och som behandlat mej dåligt på olika sätt. 

Att jag gett fel män chansen och på köpet har jag råkat illa ut, främst psykiskt. 

Det var en liten, liten del av allt. Men samtidigt så utan allt det skulle jag inte stå här så stark som jag gör idag. Idag finns det ingen som kan göra mig illa och jag klarar mig själv. Jag har fixat en utbildning, jobbar och har ett stabilt liv. Enda som saknas är kärleken men jag överlever, vågar inte släppa någon så nära igen att det skulle leda till ett förhållande. Håller alla män på en armslängd avstånd... och drar mig ur efter 6-12 månader.