Är gifta kollegan intresserad?

Snart har det gått två veckor och trots att familjelivet rullar på kan jag inte sluta tänka på kollegan. Igår kom mannen på mig med att jag var röd om kinderna. Hade druckit vin och satt o tänkte på kollegan. Skyllde på vinet. Har drömt om honom nästan varje natt nu. Känns ju smått desperat. Men vad ska jag ta mig till? Kan inte styra över mina drömmar. Någon som kan komma med något konstruktivt som kan hjälpa mig...

Jag hör dig. Men då vi båda är gifta är det kanske inte så konstigt att ingen vågar höra av sig. Jag tänker ju att om jag hör av mig kan hans fru märka det och förmodligen tänker han likadant. Ingen går ju heller in på sin jobbmail över sommaren för att läsa sin Mail så det är ingen idé att skriva där. Hursomhelst kan jag inte göra något mer än att fantisera nu så för väl fortsätta göra det...

Fick i dagarna ett trevligt Mail på eget initiativ från honom. Det behöver inte betyda att han tycker om mig som jag tror men varför skriver man ett icke jobbrelaterat Mail till en kollega utanför arbetstid? Uppskattar varje minut i hans närvaro och blir alldeles varm när jag läser hans Mail. Gråter gör jag också. För jag vet att det är omoraliskt att känna såhär.

Det går väl sådär. Jag försöker ta avstånd genom att prata mindre med honom, verka upptagen när han pratar med mig och ibland tror jag att han måste tycka jag är skitjobbig som i ena stunden är 110% närvarande för att sedan växla till att verka helt ointresserad. Jag har inga problem med att prata med andra kollegor så han kanske tom blivit svartsjuk, vad vet jag. Han stannar inte längre lika ofta till sist med mig som förut. Nånstans gör det ont och jag undrar vad jag gjort för fel. Men han kanske har förstått hela grejen och vill hjälpa. Jag vet inte.

Jag kommer låta tiden gå utan att göra något. Min värsta mardröm är att behöva köpa en present till kollegan i julklapp när vi kör ?Secret Santa?. Hur döljer man sina känslor i en sån situation? Har spelat mycket teater för att inte visa mina känslor men undrar om jag kommer kunna fortsätta så i all evighet. Jag vill ju inget hellre än att smeka hans kind, vara i hans famn och säga hur mycket jag tycker om honom och hur rätt vi är för varandra.

Känslorna för mannen är fejkade. Men vårt barn kan inte få uppleva en skilsmässa. Hen är så lycklig när vi är tillsammans och att förstöra den bilden av en familj skulle vara mitt livs största misstag.

Vet att många som följt och skrivit i tråden är trötta på mitt velande fram o tillbaka. Ni som inte orkar följa mitt liv kan med gott samvete avfölja tråden. Jag väljer att skriva här för att jag inte har någon att prata med mina problem om och på något sätt känns det skönt att få skriva av sig då och då. Och om någon vill kommentera eller skriva till mig är det välkommet.

På sista tiden har jag varit väldigt nedstämd. Tror att när alla papper gällande utmätningen kom blev alla mannens misstag så mycket tydligare och känslan av besvikelse oundviklig. Han är en ?fantastisk? man och far egentligen. Men jag kan och vill inte se det just nu. Har gått ett par veckor utan någon slags intimitet. Förut kunde jag ändå ligga med honom trots känslorna för kollegan. Men nu kan jag inte ens det, och har ingen sexlust öht längre. Och trots att jag ?dämpat? känslorna för kollegan och undvikit honom är det som om vi ?hittat tillbaka? till varandra igen. Vi samtalar om vardagliga saker, skrattar mycket tillsammans... Det kommer nog bli fler samtal på kontoret efter jobbet vill jag tro. Jag kanske blir den som stjäl någon annans man ändå. Jag kanske visst kan få det jag vill ha om jag anstränger mig lite mer. Men vad blir konsekvenserna av det i framtiden... är jag beredd att leva med det? Kanske är jag det ändå. Eller kanske inte...

Någon som har tips på ett ?bra? sätt att berätta om mina känslor för kollegan? Idag gjorde jag nästan det. Känns som om jag hela tiden är påväg att säga ngt men sen gör jag det ändå inte. Vet inte ens hur man börjar en sån mening... jag gillar honom så mycket... Vill att han ska vara nära. Vill inte i värsta fall göra bort mig och få honom att ta avstånd...

Vi har aldrig träffats enskilt utanför jobbet. Men idag var vi kvar en stund efter att alla gått hem och det blir alltid så långdraget när vi ska gå för dagen. Och då vill jag bara slänga ur mig det. Hjärtat slår fortare, rösten blir lite mer skakig och jag måste verkligen anstränga mig för att inte verka uppenbar. Och jag upplever att han gör likadant. Allt blir så tafatt bara. Önskar att han kunde sägs ngt. Tror det skulle vara annorlunda om vi båda var singlar.

Just nu är ångesten total. Gråter och kan inte kontrollera mina känslor. Vill att han ska veta vad jag känner. Vill lära känna honom mer. Vill vara nära. Vill allt och lite till. Varför ska det behöva vara såhär? Jag har inte bett om de här känslorna!