Hemmafruns ansvar att serva sin man

Din man må vilja ha dig som hemmafru men han ser dig uppenbarligen inte som en jämlik äktenskapspartner.

Eller så är vår syn på jämlikhet en annan än din?

Finns säkert många arbetsskygga, lata (ofta med icke fördelaktigt yttre/tar den de kan få) kvinnor att välja bland. Så självklart är det ts som bör vara tacksam att hon hittat en man som vill försörja henne så hon själv slipper utan kan lalla runt hemma och mest slappa på dagarna.

Å andra sidan arbetar jag minst åtta timmar om dagen och orkar ändå koka mitt eget te. Jag skulle skämmas att kräva att min partner gjorde det åt mig. Oavsett vad han har sysslat med under dagen. 

Barnen är hemma från 14-15 och alla lov, som nu.

Att du inte förstår får stå för dig, jag tänker inte redovisa hur mina dagar ser ut.

Hur blir jag betald för mitt arbete menar du? Han tjänar stora summor på sitt.

Skojar du?
Om man har barn - vilket TS verkar ha - så tar det ju en timme i anspråk på morgonen bara att få upp dem ur sängarna, fixa fram frukost och sedan skicka iväg dem till skola/förskola.

Sedan utgår jag från att man diskar, städar, tvättar mm om man är hemmaförälder. I en barnfamilj finns det alltid tvätt och städ att göra. Inga problem att fylla ett par timmar till med sådant. Har man hund ingår förstås promenader med den. 

Det ska förstås planeras måltider, handlas och övriga ärenden ska utföras, typ hämta ut paket eller införskaffa sånt som inte finns på Ica. Är man hemma på heltid, är det vanligt att man bakar. Kanske ska barn hämtas på förskolan tidigt på eftermiddagen.

Man ska kanske skjutsa iväg större barn på aktiviteter när de kommer hem, eller hjälpa till med läxor ett tag, efter att ha fixat mellanmål. Sedan ska middagen börja lagas. Och efter middagen ska det diskas och plockas undan, man ska förbereda rena kläder, planera matsäckar mm inför morgondagen och barnen ska badas och höra godnattsaga och ibland tar läggningen två timmar bara för ett barn och... Pust!

När mina barn var små och jag i mitt ekorrhjul av trötthet funderade på om det skulle vara värt att stanna hemma några år, räknade jag med åtskilliga timmars hemarbete varje dag. Visst, då hade vi ett hus som skulle vedeldas, husdjur och lite sånt mickel förutom de absolut mest nödvändiga hushållssysslorna. 

Men inget unikt. De flesta familjer har ju ett gäng åtaganden utöver de basala med mat, disk och tvätt. Det kan vara gamla föräldrar som behöver hjälp, någon tidskrävande hobby för barnen, stor trädgård osv. Jag kom fram till att jag skulle få slita väldigt mycket utan lön.

Den största vinsten skulle gå till den som fortsätter yrkesarbeta, som inte tappar sin position på arbetsmarknaden utan går upp i lön, drar in alla pensionspoäng mm, och samtidigt befrias från en massa vardagsstress därhemma. Och jag har oerhört svårt att se varför den personen skulle ha automatisk rätt att bli servad med ett specialte på kvällstid. 

Det handlar liksom inte bara om vårt förhållande. Du vet inget om vår relation. Vi båda är i viss mån beroende av varandra. Vi hade inte kunnat leva så som vi önskar om vi inte haft våra roller. Jag vet också mer om att vi inte kommer att skilja oss än vad du gör. Tycker du att det är naivt har jag inga problem att leva med det.

Nu ska ju inte TS hushåll skötas på det mest effektiva sättet utan det ska bl a serveras flera olika rätter varje dag där det i makens mat ingår att väga alla råvarorna och tillreda så att ett visst kaloriintag inte överskrids. Sedan sätter mannen standarden gällande städning och den låg lite högre vad jag kunde förstå.

I ett hushåll där båda jobbar får man prioritera bort en hel del, medan idén med att en stannar hemma är just att det finns utrymme för mer utan att man stressar så mycket.

Det vet du väl inte. TS kanske odlar sina egna örter/grönsaker och/eller föder upp kycklingar. Eller gör en massa annat som tar tid.

Du har ingen aning om vad hon gör, mer än inbillar dig att vad det än är kan det inte ta 8 timmar om dagen. Vilket det med lätthet, men inte med nödvändighet kan.

Det vet du väl inte.

Och vems "problem" är era barn när någon av er är hemma och vabbar medan TS man går till jobbet som vanligt och tjänar bra och betalar mycket skatt?

Har du aldrig jobbat deltid? Anser du att man sätter sig lite "i skiten" då?

Jag skulle personligen aldrig kunna ha hemmafru som "yrke", men det borde människor få besluta om själva.

Så hon måste bevisa för dig genom att räkna upp vad hon gör annars är din slutsats att hon inte gör något särskilt. OK.

Du kanske inte sorterar tvätten varken före eller efter tvätt? Det gör vi i min familj. Det funkar liksom inte att bara trycka på en knapp så är det klart. 

Och på väldigt många jobb, arbetas det sannerligen inte effektivt 8 timmar om dagen heller. Jag har svårt att tro att TS man kommer hem helt utsliten. Han har säkert hunnit med ett par extra kaffekoppar, skvaller med kollegorna och lite slösurfande också. , 

På hemmafrutiden arbetade ofta män med tungt kroppsarbete. Tio timmars skogshuggning utan skördare och skotare... Och de orkade förmodligen ändå värma sitt kaffe själva när de kom till timmerhuggarkojan på kvällen.

Man blir lite fundersam över att TS man inte orkar koka te själv - och över att så många tycker att det är hemmafruns jobb, och att han borde få slippa det efter sin slitiga arbetsdag.

Dom som lyfter mest bidrag ÄR ensamstående kvinnor med barn.

Tror du att en ensamstående kvinna som varit från arbetsmarknaden i 10-20 år får ett jobb och senare pension som hon kan leva på? Nej.

Han är beroende av mig för vår livsstil. Och jag av honom. Vilken tur då att han inte kommer att sticka(inte jag heller givetvis), jag särar inte för vem.som helst liksom.

Nej, det hade han inte kunnat. En moders/hustrus omvårdnad är något helt annat än vad exempelvis en städerska kan erbjuda.

Ja, jag hade tagit ett sådant där vad heter nu det där exotiska...jobb,heter det va? Bland annat. Det är så intressant, så fort feminist-kvinnor får höra att man är hemmafru vill de veta alla detaljer om ens liv. Hur man sköter ekonomin, hur många barn man har, hur man sköter allt, hur ens förhållande är osv.... Och vad man hade gjort om livet förändrar sig(vilket mitt kan, men inte med en skilsmässa) . Handlar det däremot om en polis, en "influencer", en pensionär så är det "sköt dig själv och skit i andra". Intressant, minst sagt.

Vår inkomst. Men det ger inget att pajkasta kring det. Antingen köper du det eller inte. Jag kan leva med vilket som.

Han kan köpa en standardtjänst. Han kan inte köpa kärlek, kultur, individanpassning, en gemensam historia och framtid, välbefinnande etc.

Vilken syn har man på sig själv/andra om man tänker att alla är totalt utbytbara och oviktiga, att alla är en grå massa?

Varför skulle min man ge mig kärlek ? Det låter ju helknäppt. Eller nåt. Alltså, va?

Vi båda ger och tar, vår kärlek är grunden för vårt förhållande, är det verkligen så svårt att förstå?

Nyfiken fråga: Tjänar du och din man exakt lika mycket ? Om du tjänar mindre, får du då också mindre kärlek tillbaka?

Var skriver jag att bara en hustru kan vårda eller bre mackor? Var enskild hustrus omvårdnad är däremot förstås unik.

Det är ju bara löjligt. Om en hemmafru/man blir ensam kan hen naturligtvis söka jobb om annan försörjning inte finns förstås.