Anonym (nyfiken)

Äldre 23 Feb 16:03

16 svar

Hur ser era liv ut? Är ni nöjda? Varför lever ni? Är meningen med livet att skaffa sambo, barn och bostadsrätt?

Hej!

Jag funderar väldigt mycket på meningen med livet. Därför är jag nyfiken på hur ni ser på meningen med livet.

Som jag uppfattar vårt sätt att leva ser de flesta på livet som en "tidslinje" indelad efter ålder. Så, först är man barn, sedan tonåring, därefter ung vuxen, vuxen på "riktigt" för att sedan bli gammal, dvs. pensioner.

I alla dessa åldersgrupper finns det vissa specifika saker man förväntas göra: som man ska eller bör. Låt mig förklara. Som ung vuxen (20-25) förväntas man vara nyfiken på livet; resa, prova på att studera, festa, dejta, etc. Detta för att man ska hinna "leka av sig" innan det "riktiga" vuxenlivet börjar.
Efter 25 års ålder (27-28-29-30), förväntas man ha bestämt sig för vad det är man vill jobba med, och helst vara färdigutbildad. Gällande det privata livet förväntas man att ha träffat någon, någon som man kan tänka sig att skaffa familj med. Många är sambos, har skaffat bostadsrätt och stabil ekonomi.
Då kommer nästa steg: att börja skaffa barn. När man sedan skaffat sina barn, upptäcker de flesta att livet inte blivit som de tänkt sig. Det tär på kärleksrelationen, och livet blir till ett enda stort "livspussel". Detta sker "normalt" sett runt 30-40-årsåldern. Så, efter några års kämpande med detta "livspussel", så känner många att de inte orkar mer. Det är då partners går isär/skiljer sig, för att sedan "upptäcka livet på nytt".
Under denna tid, är många mer öppna inför nya upplevelser; t.ex. börjar med på någon kurs, kanske reser, etc ("varannan-vecka-livet"). Detta tills de hittar en ny partner. Och så börjar "livspusslet" om, nu kanske ännu svårare att få ihop, med bonusbarn och krockande scheman, etc.
Därefter kommer tiden när barnen flugit ut. Man börjar närma sig 60, blir långsamt utfasad från arbetsmarknaden, och betecknas numera som "gammal". Pensionen inträder, och man måste hitta ett nytt sätt för att känna sin tillvaro som meningsfull; vem är man utan sitt jobb?
Sedan kvarstår 20 år tills man ligger på dödsbädden. Och först då börjar man fundera på huruvida ens liv blivit som man tänkt sig; om man har levt ett meningsfullt liv. Ofta kommer man fram till att det finns saker man ångrar att man aldrig gjorde. Och sen dör man.

Mina frågor till er är:
1. Ser era liv ut ungefär som det jag skrivit ovan? Att ni har följt ungefär samma livsmönster?

2. Känner ni er nöjda med hur ert liv ser ut och har sett ut? Dvs. är ni lyckliga och tillfredsställda med era livssituationer? Eller finns det något ni skulle vilja göra, men inte kan? Och i så fall, varför kan ni inte göra det?

3. Tänker ni ofta på meningen med livet? Inte bara på er individuella mening med livet, utan mer generellt.

Är så nyfiken på vad er åsikt är.

SweeneyTodd

Äldre 23 Feb 16:34

#1

''Hur ser era liv ut? Är ni nöjda?''

Jag är verkligen inte nöjd. Jag har haft LPT(lagen om psykiatrisk tvångsvård) i snart tre år, och jag tycker det är jättejobbigt. Jag har inte körkort, och det har gått lång tid mellan gymnasiet och högre utbildning. Jag vet inte om jag klarar studier på högre nivå, jag är livrädd för att bli förtidspensionär.
Eftersom jag har LPT/ÖPT(öppen psykiatrisk tvångsvård), måste jag bo på en gruppbostad mot min vilja. Det suger. Samt att fem stycken av personalen kallar mig för öknamn.

Anonym (H)

Äldre 23 Feb 16:45

#2

Anonym (nyfiken) skrev 2019-02-23 16:03:10 följande:

Mina frågor till er är:

1. Ser era liv ut ungefär som det jag skrivit ovan? Att ni har följt ungefär samma livsmönster?

2. Känner ni er nöjda med hur ert liv ser ut och har sett ut? Dvs. är ni lyckliga och tillfredsställda med era livssituationer? Eller finns det något ni skulle vilja göra, men inte kan? Och i så fall, varför kan ni inte göra det?

3. Tänker ni ofta på meningen med livet? Inte bara på er individuella mening med livet, utan mer generellt.

Är så nyfiken på vad er åsikt är.

1. Jag har aldrig någonsin sett mitt liv utifrån ett livsmönster utan har gjort som jag känt för. Jag har haft förhållanden sen jag var 16, lekte av mig ett halvår när jag var 26, fann min riktiga kärlek när jag var 27, har bytt jobb flera gånger och vet ännu inte vad jag vill bli riktigt, har studerat och hoppat av och tänker kanske plugga igen till hösten.

Just nu är jag 29 år, har inga barn, bor i hyresrätt och har ännu inte studerat klart någon utbildning. Trots detta känner jag ingen stress. Klart jag längtar efter barn, hus och vill hitta yrket jag kommer jobba med livet ut. Men jag är ändå rätt nöjd liksom! Det får komma när det kommer.

Tänker aldrig på meningen med livet, nej.

Anonym (S)

Äldre 23 Feb 17:05

#3

1. Nej ... t.o.m gymnasiet följde jag mönstret... fram till 29 följde jag delvis mönstret ... jag gjorde en halv universitetsutbildning och hittade en partner. Vid 29 blev jag svårt sjuk i em kronisk sjukdom... mellan 29-34 har jag försökt studera klart.. (har inte funkat) dejtat massor.. t.o.m haft partners ... vilket ej hållt med denna svåra sjukdom. Idag är jag helt utanför samhället, kan ej jobba, förlorad sgi, får ingen egentlig hjälp av vården, får ingen sjukpenning eller sjukersättning.

Från att ha rest studerat utomlands och haft pojkvän till singel kroniskt sjuk snart 35 åring... livet blev heeelt annorlunda än tänkt.

2. Tror det säger sig själv att jag inte är nöjd med min situation ... jag trodde inte jag var helt nöjd tidigare heller men idag hade jag velat ge mitt yngre mig en käftsmäll.. för nu inser jag hur extremt bra jag hade det tidigare.. det är som natt och dag i jämförelse....

3. Senaste 5 åren har gått till analysering om livet och samhället.

Anonym (Nope)

Äldre 23 Feb 17:09

#4

Mina frågor till er är:

1. Ser era liv ut ungefär som det jag skrivit ovan? Att ni har följt ungefär samma livsmönster?

Nej, jag lekte av mig när jag va 15-18 även om jag hade ett långvarigt förhållande under den tiden, nu har jag ett nytt långvarigt förhållande som även är långdistans, jag är 20 och vi vill flytta ihop och skaffa familj redan, vi är förlovade och funderar även på att gifta oss inom en snar framtid.

2. Känner ni er nöjda med hur ert liv ser ut och har sett ut? Dvs. är ni lyckliga och tillfredsställda med era livssituationer? Eller finns det något ni skulle vilja göra, men inte kan? Och i så fall, varför kan ni inte göra det?

Jag är nöjd med att jag lekte av mig så ung för då känner jag ingen behov av det nu, men just nu är jag inte nöjd med min livssituation då det känns som jag är fast i nån slags limbo, vi letar lägenhet men det är så svårt att få en osv. Allt jag vill är att starta familj med min kille och bo tillsammans med honom, för mig är meningen med livet att skaffa egen familj med någon man älskar och verkligen kan se sig själv spendera resten av livet med. Har velat skaffa barn så länge jag kan minnas, även på den tiden när jag ?lekte? av mig men insåg ju såklart att det kanske inte va det bästa och det är jag glad över idag då jag nu känner att jag verkligen hittat den rätta.

3. Tänker ni ofta på meningen med livet? Inte bara på er individuella mening med livet, utan mer generellt.

Mja, men tänker mest på min individuella mening, och det är ju att vara mamma och fru. Mitt liv kommer aldrig vara fullständigt utan dem sakerna.

Men meningen med livet anser jag är olika för olika personer då alla vill och strävar efter olika saker. Meningen med ens liv är det man själv bestämmer, de finns alltså ingen bestämd sak som alla ska sträva efter att uppnå.

Anonym (Minasvar)

Äldre 23 Feb 17:26

#5

Anonym (nyfiken) skrev 2019-02-23 16:03:10 följande:

Hej!

Jag funderar väldigt mycket på meningen med livet. Därför är jag nyfiken på hur ni ser på meningen med livet.

Som jag uppfattar vårt sätt att leva ser de flesta på livet som en "tidslinje" indelad efter ålder. Så, först är man barn, sedan tonåring, därefter ung vuxen, vuxen på "riktigt" för att sedan bli gammal, dvs. pensioner.

I alla dessa åldersgrupper finns det vissa specifika saker man förväntas göra: som man ska eller bör. Låt mig förklara. Som ung vuxen (20-25) förväntas man vara nyfiken på livet; resa, prova på att studera, festa, dejta, etc. Detta för att man ska hinna "leka av sig" innan det "riktiga" vuxenlivet börjar.
Efter 25 års ålder (27-28-29-30), förväntas man ha bestämt sig för vad det är man vill jobba med, och helst vara färdigutbildad. Gällande det privata livet förväntas man att ha träffat någon, någon som man kan tänka sig att skaffa familj med. Många är sambos, har skaffat bostadsrätt och stabil ekonomi.
Då kommer nästa steg: att börja skaffa barn. När man sedan skaffat sina barn, upptäcker de flesta att livet inte blivit som de tänkt sig. Det tär på kärleksrelationen, och livet blir till ett enda stort "livspussel". Detta sker "normalt" sett runt 30-40-årsåldern. Så, efter några års kämpande med detta "livspussel", så känner många att de inte orkar mer. Det är då partners går isär/skiljer sig, för att sedan "upptäcka livet på nytt".
Under denna tid, är många mer öppna inför nya upplevelser; t.ex. börjar med på någon kurs, kanske reser, etc ("varannan-vecka-livet"). Detta tills de hittar en ny partner. Och så börjar "livspusslet" om, nu kanske ännu svårare att få ihop, med bonusbarn och krockande scheman, etc.
Därefter kommer tiden när barnen flugit ut. Man börjar närma sig 60, blir långsamt utfasad från arbetsmarknaden, och betecknas numera som "gammal". Pensionen inträder, och man måste hitta ett nytt sätt för att känna sin tillvaro som meningsfull; vem är man utan sitt jobb?
Sedan kvarstår 20 år tills man ligger på dödsbädden. Och först då börjar man fundera på huruvida ens liv blivit som man tänkt sig; om man har levt ett meningsfullt liv. Ofta kommer man fram till att det finns saker man ångrar att man aldrig gjorde. Och sen dör man.

Mina frågor till er är:
1. Ser era liv ut ungefär som det jag skrivit ovan? Att ni har följt ungefär samma livsmönster?

2. Känner ni er nöjda med hur ert liv ser ut och har sett ut? Dvs. är ni lyckliga och tillfredsställda med era livssituationer? Eller finns det något ni skulle vilja göra, men inte kan? Och i så fall, varför kan ni inte göra det?

3. Tänker ni ofta på meningen med livet? Inte bara på er individuella mening med livet, utan mer generellt.

Är så nyfiken på vad er åsikt är.

1. Jag var sambo till 2013 (är 39 år nu), och jag gick från bostadsrätt, sambo och bil till singellivet. Plötsligt fick jag en massa tid att ägna mig åt mina egna kreativa projekt.

2. Livet tidigare var fint. Livet nu är roligt! Jag har välbetalt jobb, men lever mer som en typisk 20-åring. Vissa skrattar åt det, men jag skrattar i min tystnad åt dem som inte följer sin egen inre kompass, utan gör precis som alla andra. Jag dejtar ganska mycket (givetvis bara för att ligga, ha skoj och dricka vin), och påfallande många kvinnor är precis på samma sätt, med samma inrutade förväntningar på livet. De som är lite mer som jag, verkar såhär 2019 trivas rätt bra med livet. De kör sitt eget rece, helt enkelt.

3. Jag tänker att meningen med livet inte ligger inpå knuten, utan de facto finns här och nu. Jag är anonym så kan bara berätta lite kort: Jag har haft ledigt en vecka nu. Förra helgen hälsade jag på en vän i Göteborg, och hade på förhand fixat två dejts. Träffade ena kvinnan på lördagen, och den andra på söndagen. Allt var bestämt på förhand - nu ska vi ha skoj! Och det hade vi, även om en av dem visst ville mer än bara kul visade det sig. Men så får det vara. Igår träffade jag åter en tjej, denna gång i min stad. Vi hade också väldigt skoj. Tre övernattningar på en vecka som 40-åring! Galet! Men jädrans kul. Däremellan försjunker jag i djupa dokumentärer, skriver en massa och umgås med alla härliga vänner (där flera blivit singlar på sistone). Så jag grubblar inte särskilt mycket, utan ser till att ha roligt och vara schysst och ärlig mot alla människor jag möter.

Anonym (K)

Äldre 23 Feb 17:38

#6

Anonym (nyfiken) skrev 2019-02-23 16:03:10 följande:

1. Ser era liv ut ungefär som det jag skrivit ovan? Att ni har följt ungefär samma livsmönster?

2. Känner ni er nöjda med hur ert liv ser ut och har sett ut? Dvs. är ni lyckliga och tillfredsställda med era livssituationer? Eller finns det något ni skulle vilja göra, men inte kan? Och i så fall, varför kan ni inte göra det?

3. Tänker ni ofta på meningen med livet? Inte bara på er individuella mening med livet, utan mer generellt.

1. Nej verkligen inte. Är 35 år, älskar att vara ute och festa. Gör det sällan dock. Tyvärr.

Har inte utbildat mig särskilt mycket, vet inte vad jag vill bli än. Vill inte plugga i en massa år och sen var det fel... Vill inte heller låsa mig. Är behovsanställd sen tre år tillbaka, på nästan heltid. Jobbar när och om jag vill, helt på mina villkor. Är gift med en underbar man, vi är lyckligt barnfria. Reser en del.

2. Det finns ingenting jag inte kan göra. Jag älskar mitt liv, både som det är nu och som det varit hittills. Jag har en massa syskonbarn som är "mina" ungar, träffar dom ofta och tar med dem på resor etc. Sist ville hälften av dem fira jul med mig istället för sina föräldrar...

En sak "kan" jag inte göra och det är att flytta utomlands en period. Jag har resan bott utomlands en gång och vill gärna iväg igen, men jag vill inte flytta från ungarna.

3. Nej, aldrig.

Anonym (jo och)

Äldre 23 Feb 17:49

#7

För en del är ju livet sambo,bostadsrätt och barn o sen färdigtbyggt hus och ytterligare barn som man exponerar på insta.Vad poängen nu är med att exponera färdigtbyggt liten villa vet jag inte.

Kanske vill man härma jocke o jonna men man når såklart inte den pubertala publiken heller då jocke & companys villa och koncept är långt ifrån färdigbyggt litet hus.Flummigare idé er har jag dock sett.

Anonym (gul)

Äldre 23 Feb 18:00

#8

Anonym (nyfiken) skrev 2019-02-23 16:03:10 följande:

Hej!

Jag funderar väldigt mycket på meningen med livet. Därför är jag nyfiken på hur ni ser på meningen med livet.

Som jag uppfattar vårt sätt att leva ser de flesta på livet som en "tidslinje" indelad efter ålder. Så, först är man barn, sedan tonåring, därefter ung vuxen, vuxen på "riktigt" för att sedan bli gammal, dvs. pensioner.

I alla dessa åldersgrupper finns det vissa specifika saker man förväntas göra: som man ska eller bör. Låt mig förklara. Som ung vuxen (20-25) förväntas man vara nyfiken på livet; resa, prova på att studera, festa, dejta, etc. Detta för att man ska hinna "leka av sig" innan det "riktiga" vuxenlivet börjar.
Efter 25 års ålder (27-28-29-30), förväntas man ha bestämt sig för vad det är man vill jobba med, och helst vara färdigutbildad. Gällande det privata livet förväntas man att ha träffat någon, någon som man kan tänka sig att skaffa familj med. Många är sambos, har skaffat bostadsrätt och stabil ekonomi.
Då kommer nästa steg: att börja skaffa barn. När man sedan skaffat sina barn, upptäcker de flesta att livet inte blivit som de tänkt sig. Det tär på kärleksrelationen, och livet blir till ett enda stort "livspussel". Detta sker "normalt" sett runt 30-40-årsåldern. Så, efter några års kämpande med detta "livspussel", så känner många att de inte orkar mer. Det är då partners går isär/skiljer sig, för att sedan "upptäcka livet på nytt".
Under denna tid, är många mer öppna inför nya upplevelser; t.ex. börjar med på någon kurs, kanske reser, etc ("varannan-vecka-livet"). Detta tills de hittar en ny partner. Och så börjar "livspusslet" om, nu kanske ännu svårare att få ihop, med bonusbarn och krockande scheman, etc.
Därefter kommer tiden när barnen flugit ut. Man börjar närma sig 60, blir långsamt utfasad från arbetsmarknaden, och betecknas numera som "gammal". Pensionen inträder, och man måste hitta ett nytt sätt för att känna sin tillvaro som meningsfull; vem är man utan sitt jobb?
Sedan kvarstår 20 år tills man ligger på dödsbädden. Och först då börjar man fundera på huruvida ens liv blivit som man tänkt sig; om man har levt ett meningsfullt liv. Ofta kommer man fram till att det finns saker man ångrar att man aldrig gjorde. Och sen dör man.

Mina frågor till er är:
1. Ser era liv ut ungefär som det jag skrivit ovan? Att ni har följt ungefär samma livsmönster?

2. Känner ni er nöjda med hur ert liv ser ut och har sett ut? Dvs. är ni lyckliga och tillfredsställda med era livssituationer? Eller finns det något ni skulle vilja göra, men inte kan? Och i så fall, varför kan ni inte göra det?

3. Tänker ni ofta på meningen med livet? Inte bara på er individuella mening med livet, utan mer generellt.

Är så nyfiken på vad er åsikt är.

Av det du skriver låter det som du själv är i början av vuxenlivet?

Om man inte kan ha en meningsfull tillvaro utan ett jobb att identifera sig med, har man missat en stor bit i livspusslet.

Meningen med livet?

Att överleva och reproducera sig.

Utöver det, är det fritt fram att skapa sin egen mening med livet.

Anonym (Joa)

Äldre 23 Feb 18:32

#9

Joa... Livet ungefär som jag tänkt mig. Det som fattas är barn men jag jobbar på det och är i tidig graviditet nu. Jag har ofta känt att jag varit lite sen med allt och inte riktigt tagit alla chanser jag fått när det gäller jobb eller kärlek och det blir ju svårare med åren. Nu är jag 39 så försöker få barn sent också. Så jag känner nog att jag gjort det mesta men är 5-10 år efter alla andra.

Jag funderar över min mening med livet mer än någon mening i allmänhet. Jag tar livet seriöst och försöker göra det bästa av livet, tänker framåt och planerar för att bygga upp det liv jag vill ha i framtiden. Det handlar om att skapa något nu för att känna stabilitet i framtiden. Jag känner nog att jag vill vara stolt över mig själv och att jag använder tiden på ett bra sätt så jag kan se tillbaka på det med stolthet och att jag utförde något meningsfullt och med glädje.

Det är tråkigt att vi jobbar så mycket och arbetar bort livet så försöker jobba mindre och satsa på andra delar i livet.

Anonym (jo och)

Äldre 23 Feb 19:03

#10

Anonym (gul) skrev 2019-02-23 18:00:37 följande:

Av det du skriver låter det som du själv är i början av vuxenlivet?

Om man inte kan ha en meningsfull tillvaro utan ett jobb att identifera sig med, har man missat en stor bit i livspusslet.

Meningen med livet?

Att överleva och reproducera sig.

Utöver det, är det fritt fram att skapa sin egen mening med livet.

precis, den här stjärnan har inte förstått att själ och kropp slits bara tidsfråga innan det sker.Varannan får ju sjukdomar något som denne "unge" förträngt.Kom ihåg denna tråd och dessa visa ord när det väl sker.Det är först då du ser din styrka inte innan allt rullar på.

Anonym (Jj)

Äldre 23 Feb 20:23

#11

Jag är supernöjd med livet.jag gled igenom skoltiden utan betyg och började jobba när jag var 18 år.

Fick fast arbete när jag var 21.

Separerade efter ett 12års långt förhållande.

Jag har 2 barn. Pengarna kommer in på kontot varje månad, barn varannan vecka. Har inget mål i livet. Låter ganska tråkigt. Men jäääävlar vad jag är chili.

Konservativ

Äldre 23 Feb 20:39

#12

Anledningen till att du ser ett mönster beror ju på att det för många människor passar bäst att bete sig på likartat sätt. Det är enklare att först studera och sedan skaffa barn, även om många gör det i omvänd ordning. Det är svårare för kvinnor att skaffa barn efter 50-årsstrecket (och för män också). Det är även ganska många som inte skaffar barn nuförtiden.

Det behöver inte betyda att dessa mönster är meningen med livet, även om just barn är livets mening för många.

Jag andas varje minut, alltså långt fler gånger än jag har fått barn. Men att andas är inte livets mening för mig.

Varför lever jag? Roligare än att inte göra det. Snart nog lägger jag näsan i vädret i alla fall.

Bostadsrätt har jag INTE.

Anonym (Livet)

Äldre 23 Feb 21:06

#13

Anonym (nyfiken) skrev 2019-02-23 16:03:10 följande:

Hej!

Jag funderar väldigt mycket på meningen med livet. Därför är jag nyfiken på hur ni ser på meningen med livet.

Som jag uppfattar vårt sätt att leva ser de flesta på livet som en "tidslinje" indelad efter ålder. Så, först är man barn, sedan tonåring, därefter ung vuxen, vuxen på "riktigt" för att sedan bli gammal, dvs. pensioner.

I alla dessa åldersgrupper finns det vissa specifika saker man förväntas göra: som man ska eller bör. Låt mig förklara. Som ung vuxen (20-25) förväntas man vara nyfiken på livet; resa, prova på att studera, festa, dejta, etc. Detta för att man ska hinna "leka av sig" innan det "riktiga" vuxenlivet börjar.
Efter 25 års ålder (27-28-29-30), förväntas man ha bestämt sig för vad det är man vill jobba med, och helst vara färdigutbildad. Gällande det privata livet förväntas man att ha träffat någon, någon som man kan tänka sig att skaffa familj med. Många är sambos, har skaffat bostadsrätt och stabil ekonomi.
Då kommer nästa steg: att börja skaffa barn. När man sedan skaffat sina barn, upptäcker de flesta att livet inte blivit som de tänkt sig. Det tär på kärleksrelationen, och livet blir till ett enda stort "livspussel". Detta sker "normalt" sett runt 30-40-årsåldern. Så, efter några års kämpande med detta "livspussel", så känner många att de inte orkar mer. Det är då partners går isär/skiljer sig, för att sedan "upptäcka livet på nytt".
Under denna tid, är många mer öppna inför nya upplevelser; t.ex. börjar med på någon kurs, kanske reser, etc ("varannan-vecka-livet"). Detta tills de hittar en ny partner. Och så börjar "livspusslet" om, nu kanske ännu svårare att få ihop, med bonusbarn och krockande scheman, etc.
Därefter kommer tiden när barnen flugit ut. Man börjar närma sig 60, blir långsamt utfasad från arbetsmarknaden, och betecknas numera som "gammal". Pensionen inträder, och man måste hitta ett nytt sätt för att känna sin tillvaro som meningsfull; vem är man utan sitt jobb?
Sedan kvarstår 20 år tills man ligger på dödsbädden. Och först då börjar man fundera på huruvida ens liv blivit som man tänkt sig; om man har levt ett meningsfullt liv. Ofta kommer man fram till att det finns saker man ångrar att man aldrig gjorde. Och sen dör man.

Mina frågor till er är:
1. Ser era liv ut ungefär som det jag skrivit ovan? Att ni har följt ungefär samma livsmönster?

2. Känner ni er nöjda med hur ert liv ser ut och har sett ut? Dvs. är ni lyckliga och tillfredsställda med era livssituationer? Eller finns det något ni skulle vilja göra, men inte kan? Och i så fall, varför kan ni inte göra det?

3. Tänker ni ofta på meningen med livet? Inte bara på er individuella mening med livet, utan mer generellt.

Är så nyfiken på vad er åsikt är.

1. Ser era liv ut ungefär som det jag skrivit ovan? Att ni har följt ungefär samma livsmönster?

"Lekte av mig" mellan 13-26 år - dvs. testade gränser, relationer, resor, projekt, olika jobb, volontärarbete, träffade fantastiska människor, läste på universitetet. Insåg sedan vad jag verkligen ville syssla med, vilket är något jag brinner för och är snart färdig med den utbildningen, nu innan 29 årsstrecket. Är så nöjd med att jag väntade och verkligen kände efter, mitt yrke som har med människor att göra kan nästan liknas vid ett livskall. Har ingen partner, men kanske kommer att vilja ha det i framtiden. Kanske kanske kan tänka mig att skaffa barn. Men det finns mycket att beundra i livet. Som mina vänner, att kunna göra en skillnad i samhället och att grotta ner sig i ämnen som filosofi, historia och psykologi.

2. Känner ni er nöjda med hur ert liv ser ut och har sett ut? Dvs. är ni lyckliga och tillfredsställda med era livssituationer? Eller finns det något ni skulle vilja göra, men inte kan? Och i så fall, varför kan ni inte göra det?

Jag har allt jag behöver, är väldigt tacksam.

3. Tänker ni ofta på meningen med livet? Inte bara på er individuella mening med livet, utan mer generellt.

Ja, jag tänker ofta på den saken, både i generell och individuell mening. Och som många påpekar, det är verkligen upp till en själv att avgöra den saken, även om jag utifrån ett etiskt perspektiv anser att vi alla borde sträva efter att försöka bidra till världen på något sätt.

Anonym (U)

Äldre 23 Feb 21:10

#14

Jag är nöjd med livet. Skulle aldrig slösa tid på en sambo.

Förstår inte att man kan nöja sig med en sambo.

Har hus , make , barn och katter.

Anonym (Kvinna 35+)

Äldre 24 Feb 13:38

#15

Jag festade, pluggade, gjorde misstag, fick drömjobbet osv fram till 29 års ålder. Sedan köpte vi gård, mark och massa hästar. Vi gifte oss och skaffade 2 barn( en pojke och en flicka) strax efter 30.

Idag lever vi i en kärnfamilj med dagarna fulla av jobb, dagishämtningar och djurskötsel.

Vi är löjligt lyckliga tillsammans! Jagskulle inte ändra på något. Hade jag valt att ändra på något så hade jag nog väntat med barn ytterligare några år.

Anonym (Retr)

Äldre 24 Feb 13:52

#16

1. Ser era liv ut ungefär som det jag skrivit ovan? Att ni har följt ungefär samma livsmönster?

Nej inte alls, pluggade en del runt 20-24 år ålder, men sen har det varit arbete, har börjat plugga nu igen vid 30+ för att jag vill byta bana och göra något jag finner mer meningsfullt. Har aldrig och kommer antagligen aldrig att resa eller festa, har inte "lekt av mig" och kommer antagligen inte göra det heller, har generellt ett litet intresse för att träffa folk och tycker fester är tråkiga.

Lever sparsamt nu vid 30+ års ålder då jag studerar är inkomsterna små. Bor i hyresrätt och kommer antaligen alltid göra så, har svårt att se hur jag någonsin skulle ha råd med bostadsrätt eller hus, det jag utbildar mig till är knappast högavlönat, men det är jag medveten om.

Har flickvän sedan 10+ år tillbaka, vi är dock överrens om att vi inte kommer skaffa barn någonsin, vilket vi båda är nöjda med.

Hur det blir senare i livet återstår att se, men jag slipper eventuella "bonus"barn åtminstone.

2. Känner ni er nöjda med hur ert liv ser ut och har sett ut? Dvs. är ni lyckliga och tillfredsställda med era livssituationer? Eller finns det något ni skulle vilja göra, men inte kan? Och i så fall, varför kan ni inte göra det?

I det stora hela, ja. I och med att jag kommit in på en utbildning och därmed troligtvis slipper mitt gamla jobb så ser jag mer ljust på framtiden. Hade kanske önskat att jag var mer framgångsrik med tjejer och vänner när jag var ung och singel, men det är inte mycket man kan göra åt det nu, utom att gräma sig.

3. Tänker ni ofta på meningen med livet? Inte bara på er individuella mening med livet, utan mer generellt.

Jag försöker se det som att den individuella meningen är det samma som den generella, alltså att meningen med livet är något man bestämmer själva.

Hur ser era liv ut? Är ni nöjda? Varför lever ni? Är meningen med livet att skaffa sambo, barn och bostadsrätt?

INNEHÅLL