Värt att göra dna test?
Hej!
Jag har en son som snart är 7 år, och jag har länge funderat på om jag är hans biologiska pappa då hans mamma var otrogen flera gånger. Vi hade sex vid tiden då befruktningen bör ha skett, oskyddat, så jag vet att chansen bör vara stor att jag är det men jag har ändå tanken i bakhuvudet relativt regelbundet att jag kanske inte är det.
Anledningen till oron är att jag är väldigt lång, och han är väldigt kort för sin ålder, långt under sin kurva baserat på moderns och min längd, och han delar inte några ansiktsdrag ifrån mig... Grannar o så kan säga ibland: "Oj vad han är lik dig" men man vet ju inte om det är så, eller om de inbildar sig likheter. Han har dock stora beteénde drag ifrån mig, saker som jag gjorde när jag var liten, såsom tvångstankar och tålamodet osv, men jag vet inte hur ärftligt sådant är.
Jag älskar han mer än allting, och oavsett resultatet så skulle jag aldrig lämna honom, vi står varandra extremt nära och jag kan inte tänka mig livet utan honom, och jag är livrädd för hur det skulle kännas om resultatet var negativt. Så jag vet inte vad jag ska göra nu, ska jag ta testet och hoppas på att det ger mig frid? Eller ska jag fortsätta leva med tankarna i bakhuvudet om att det kanske inte är min biologiska son? Ibland kan det gå många månader innan jag ens tänker på det, andra gånger är det som en stor klump i magen som kan vara i dagar, oftast kommer det dem gångerna det är hans mammas vecka med han.
Jag tog upp detta med henne när han var någon månad gammal, om hon var helt 100 på att jag var pappan, då blev hon väldigt arg att jag kunde ifrågasätta det, och när jag tänker på hennes reaktion idag så vet jag inte om det var för hon har något att dölja och ville inte att jag skulle gräva djupare i det.
Alla tips är välkomna, jag är vilse här.
Mvh