Jag är så arg.

Jag jobbar och pluggar på distans, båda på heltid. Har alltid varit en väääldigt tålmodig person som typ aldrig blir irriterad eller arg, men nu för tiden kan jag lätt fräsa till mina närmaste, trots att de inte vill något illa. Tror att det är pga stress, blir ofta kort i tonen och småelak när jag stressar. Har börjat meditera (använder appen Mindfullness) när jag har som mest stress, och märker en liten skillnad i varje fall, så kanske värt ett försök för dej också? :)

Studerar 100% och pluggar 50%? Är inte det samma sak?

Precis så är jag oxå. Väldigt tålmodig i vanliga fall. Visst kan det vara stress men upplever ändå att jag ägnar mig åt återhämtning en hel del. Ska kolla på den appen, tack för tipset.

Samma sak? Hur menar du?

menar du inte jobba och studera (eller jobba och plugga) 

I vilka situationer fräser du åt sambon?
Vad har hänt innan du fräser?

Sitter ni i soffan och ser på film och myser och han frågar vad ni ska ha till lunch i morgon och då fräser du tillbaka för att han alltid frågar dig om lunch istället för att någon gång själv ta initiativet och fixa lunch?

Haha nu såg jag. Självklar ska det vara jobbar 100 å pluggar 50.

Kanske inte om vi ligger och myser. Men det blir dom här fräsiga svaren när han absolut inte förtjänar det. Det kan tex vara att han kan fråga efter vart nåt ligger, jag ger ett snäsigt svar, han påpekar att jag inte behöver låta så otrevlig (vilket jag inte bevöver). När han påpekar detta känns det som att det bubblar ännu mer i mig bara för att jag vet ju hur rätt han har. Denna situation är så frustrerande. Jag vill inte vara den här griniga personen.

Fast vad har du för skyldighet att vara ett kontrollfreak och veta vart allt ligger?
Du kanske omedvetet börjar tröttna på något och då blir man lätt snäsigare än vad man tänkt sig.
Nu kanske han inte frågar så ofta, men om han dagligen frågar dig vart saker är och ni är sambos och han själv borde veta både vart hans egna saker och era gemensamma saker finns.

Det handlar inte alls om att jag är ett kontrollfreak, tvärt om. Att jag tog det som exempel var mer bara för att påvisa hur banala saker som får mig arg. Det är han som har koll på saker här hemma, inte jag. Vi har ett fantastiskt förhållande där vi delar lika på hemsysslorna.

Att jobba 100% och plugga 50% är rätt mycket faktiskt. Jag pluggar själv 50% men jobbar inte heltid, skulle aldrig klara det tror jag. Har vissa kurskamrater som kör som du gör och de säger att de nätt och jämt orkar med. Sånt kan absolut sätta sig i humöret även om man inte kopplar ihop det av sig själv. Just att ständigt ha saker man tänker på (gör i af jag med mina studier) och att man kanske inte alltid är "här och nu" - kan du känna igen dig? 

Känner igen mig - ja, absolut. Var också nästan jämt irriterad och arg förut, var typ som om jag blev konstant arg på allt och alla nästan hela tiden. Kändes väldigt energikrävande på nåt sätt, samtidigt som jag egentligen mitt i allt ihop på samma gång kände dåligt samvete gentemot dem jag blev irriterad och arg på. För min del kändes det hursomhelst som jag hade en massa undantryckt ilska inom mig. Numera känns ilskan inte lika intensivt längre utan känner mig väl i så fall mig snarare konstant ledsen istället, kanske kan bero lite på att jag numera är betydligt tröttare än vad jag var förut. 

Men, men...tror du det kan röra sig om nånting liknande för din del, att du har en massa undantryckt ilska och/eller frustration inom dig som liksom bara MÅSTE ut? Eller tror du att det kanske möjligtvis skulle kunna vara så att du har en massa stress och/eller frustration inom dig som du inte riktigt märker av trots att den finns där - alltså omedveten stress och frustration menar jag? Ibland kan det ju kanske vara svårt att riktigt märka och inse hur stressad man i själva verket är tänker jag.