Problem med bonusbarnet

Hej!

Barn har inte samma psykologiska tänkande som oss vuxna, de har inga förfinade vuxna sätt att uttrycka sig på annat än med uppkäftighet eller att dra sig undan. Det låter som om det någonstans på vägen har blivit en fnurra i kommunikationen, troligtvis från början redan.

Ett bonusbarn har en mamma och en pappa, den nya mamman eller pappan kan göra sig en stor otjänst genom att tro att den direkt kan gå in mellan pappa och barn och styra som om den vore den biologiska! Vänskap, lugn och ro, att hela tiden förklara och ha en öppen kommunikation. "Jag vet att jag kommer utifrån, men jag tycker jättemycket om din pappa och vill gärna vara en del av er. Jag förstår att du är misstänksam. Men du har en mamma redan och vi kan väl börja med att bli vänner? Så får vi se var det tar vägen?" Låta barnet visa vägen.

Kom ihåg att ett barn som gått igenom en separation ofta lägger den skulden på sig själv och att det kan finnas många underliggande saker som påverkar och har skapat ett beteende!

Försök prata med barnet, ta ett steg tillbaka och låt det komma till dig. Bryt cirkeln ni hamnat i för den kommer ni aldrig ur annars och skapar bara mer osämja och distans!

Både rätt och helt fel. Man kan väl inte kräva att ett barn ska tycka om bonusföräldern, det är bonusföräldern och förälderns ansvar att se till att barnet guidas in och tillåts tycka om. Man kan kräva uppfostran i form av att städa men inte känslor. Det är ett utbyte mellan två människor, är det en vuxen och ett barn är det den vuxnas ansvar att stå för fiolerna!