Tvingar barnen till saker dom inte vill eller tror på

Helt ärligt så vet jag faktiskt inte. Min erfarenhet säger mig att inte göra ett dugg då soc inte kommer tycka det är så värst och därmed kommer barnen bara att få det värre vid nästa umgänge eftersom dom skvallrat.

Men samtidigt så ser jag ju hur dom lider innan och efter umgänge... så svårt

Jag ska ringa och rådfråga soc imorgon, så får jag se vad dom säger

Men barnet som är känslig mot vissa grejer verkar inte bry sig nämnvärt förrän efteråt. Däremot barnet som själv valt att utesluta viss mat och livsstil tar otroligt illa upp av att tvingas äta och göra sånt han ej vill. Det är där jag är mest tveksam, det barnet är ju inte allergisk utan har bara en stark tro och övertygelse om hur denne vill leva. Bör den andre föräldern acceptera det eller är det ?rätt? att tvinga barnet till att gå emot sina principer?

Ja absolut är det mest bara makten att bestämma som denna förälder gillar. Men jag är så orolig att soc inte ska tycka att det är så illa. Vi har varit med om detta förr och barnen fick verkligen sota för att dom skvallrat så därför vill dom knappt säga någonting längre. Eftersom att ungängena inte är så långa har jag sagt att dom kan vägra att göra som den andre föräldern försöker tvinga dom till men rädslan sitter kvar i dom trots att den andre föräldern inte fått chansen att slå dom på flera år. Jag har packat ner en liten gömd matsäck till dom så dom kan vägra äta och istället smyga i sig matsäck men tja.. dom har inte vågat än så länge.

Jo läkarintyg finns såklart

Rätten tar hänsyn till barnen redan från när dom är yngre. Nu för tiden så tar dom större hänsyn till mognadsnivån istället.

Men det är ju så otroligt komplext med barn, mina barn vill ju fortfarande åka dit, iaf en av dom ibland. Jag har ju tänkt att när dom nu är så pass stora så ska dom kunna åka lite som dom vill men tyvärr så går det inte så länge denna känsla av rädsla ligger kvar. Plus då att den andre föräldern inte skulle gå med på att barnen fick välja att vara där mindre än vad som är nu. Dom vågar fortfarande inte säga emot den andre föräldern och då är det svårt.

Så onödigt skrivet. Du vet ju faktiskt inte vad jag gjort och inte gjort för att skydda dom. Det är inget större fel på mitt föräldraskap, jag är nog som dom flesta, däremot är det fel i sveriges system ang barn som far illa. Jag hoppas verkligen inte att du någonsin hamnar i denna sits för då skulle du också upptäcka hur försiktig man måste vara och att man faktiskt kan förlora sina barn om man hindrar umgänge på något sätt.

Den andre föräldern är en otroligt bra manipulatör som har lyckats dupera de flesta vi varit i kontakt med inom socialtjänst och polis. Har man pratat sig ur en sits där en människa aktivt sett hur föräldern misshandlat barnet ute på öppen gata och därefter polisanmält, men föräldern ändå gått fri, ja då kanske du kan förstå hur manipulativ denna förälder är.

Jag är snarare den som behövt visa hur korrekt och överduktig jag är som förälder då den andre kommit med falska anklagelser, trots att jag verkligen inte är en superförälder så handlar liksom allt om vad man kan visa upp. Till slut vågade barnen iaf öppna upp sig och lyckas berätta för exakt rätta människor så vi äntligen fick det så bra som vi har nu. Men det ska otroligt mycket till för att en förälder helt ska uteslutas. Umgänge med umgängesstöd har vi redan genomgått men det är ju inget som visas där så mycket. Det är ju när ingen ser som det blir tokigt med barnen.

Soc öppnar om en timme så då ska jag förstås ringa och rådfråga.

Tack! Ja men då förstår du kanske varför jag ens frågar detta. Jag har liksom varit inne i detta så länge att jag vet av erfarenhet att det ibland är bättre att bara ligga lågt tills barnen vägrar eller någon annan uppmärksammar detta.

Det är ?bara? diarre och ont i magen som följd. Den andre tvingas äta stora portioner av sånt som den av etiska skäl inte vill äta. Sedan är det som sagt massa andra ?småsaker?. Men tja då är det kanske som jag trodde, bättre att bara ligga lågt och inte göra någonting

+ 1

Exakt så

Har pratat med socialtjänsten nu som bekräftar det jag tänkte. Dom tyckte inte att det är värt att orosanmäla eftersom att när barnen är hos den andre föräldern så gäller dens regler. Men dom rådde mig att ringa familjerätten också.

Dock har vi ju varit hos flera olika familjerätter på massa olika möten men vi har aldrig kommit någonstans eftersom att den andre föräldern inte är mottaglig för andra människors åsikter om vad som är rätt och fel. Sist vi var hos familjerätten så resulterade det i en polisanmälan mot den andre föräldern från handläggarna så vi får väll se vad som händer denna gång. Suck! Är bara så trött på att behöva kämpa hela tiden.

Varför kan man inte bara respektera sina barn!!!! Jag blir fan tokig!

Förlåt

Okej, så nu har jag pratat med både socialtjänst och famljerätt. Båda bekräftar mina misstankar om att inte så mycket kan hända. Dom sa att umgänget är så lite och sällan att det förmodligen inte kan bli mindre så det som kommer hända är att man kommer prata med den andre föräldern men inte så mycket mer än så om jag inte väljer att gå till tr igen. Att tingsrätten skulle döma till noll umgänge är helt osannolikt då barnen inte far tillräckligt illa. Så slutsatsen skulle bli att den andra föräldern bara skulle bli varse att barnen ?skvallrat? och därmed skulle straff utdelas nästa gång dom kom till denne.

Sedan skulle barnen aldrig mer våga säga någonting. Varken till mig eller utredare, vi har så att säga gått denna väg förut och då var det dessutom misshandel inblandat men socialtjänsten och tr tyckte ändå att ett visst umgänge ska finnas.

Därför kommer barnen fortsätta att åka till den andra föräldern och vi kommer ligga lågt här hemma tills någonting större händer eller att barnen vågar vägra åka dit eller att dom vågar säga till skolpersonal så dom gör en orosanmälan. Jag har naturligtvis pratat med deras lärare och uppmanat dom att gärna hålla ett öga öppet och kolla lite då och då om barnen vill prata med dom.

Ni som inte varit i denna sitsen har nog ingen aning om hur det tyvärr ser ut i verkligheten men jag förstår att ni tycker detta låter hemskt. Jag tackar för alla svar, hoppas att ingen hamnar i denna situation även om jag vet att många med mig och efter mig kommer hamna här. Tack för mig

Hade du vågat stå upp för dig själv och sagt att du mår dåligt av att träffa din ena förälder när samma förälder slagit hotat och kränkt dig över halva ditt liv? Mina barn är inte starka nog att våga göra det IGEN, förra gången dom gjorde det fick dom ändå åka tillbaka dit och där få så fruktansvärt straff att dom inte vågade berätta något för mig på 2 år. Men du kanske var en exeptionellt stark och orädd 11 åring som barn, vad vet jag.

Jag tänker att det på sikt kommer bli så här med. Eller så kanske den andra föräldern helt plötsligt vaknar upp och ändrar sig helt. Kan man hoppas iaf

Alternativet var att hålla dom hemma och gå under jorden. Med följd att den andra föräldern hade fått ensam vårdnad och boende eftersom att jag ?hindrat? umgänge mellan förälder och barn. För tro mig, jag gjorde så en gång, det fick vi bittert ångra. Förutom att jag blev den som skulle betala för mina rättegångskostnader skulle jag även betala den andra förälderns eftersom att denne gick till tr med begäran om verkställigande. Plus att barnen var tvugna att åka dit. Det blev en dyr läxa för oss alla tre...

Alltså svenska rättssytemet är inte så bra som man kanske skulle vilja hoppas, bara så ni förstår.

Jag har stångat mig blodig för att hitta samtalskontakt, tyvärr tar inte bup emot eftersom att det finns ?för många barn med npf diagnoser som väntar?, vc barnpsykolog kunde bara erbjuda 2-3 samtal, skolkurator sa att barnen måste komma självmant, kommunen tyckte att ?du verkar vara så vettig förälder? så dom kunde inte heller erbjuda någonting. Jag fick tips om något som heter ?trappan? men vi bodde i fel kommun så då kunde inte barnen gå där heller. Alla komet grupper har varit fulla i alla världens tid så ja... jag hade också gärna sett att dom hade någon att vända sig till men vet du, jag är för trött för att orka fortsätta söka.

Barnen klarar sig väldigt bra nu och vårat liv har blivit väldigt sammansvetsat och lugnt. Så för tillfället känner varken jag och barn att det behövs mer nu. Barnen börjar bli stora så vill dom vända sig någonstans skulle dom nog gå till kuratorn, jag flaggar för det lite då och då så vi får väll se.

Ok... så om du fick träffa dina barn några timmar i månaden pga att du misskött dig så mycket att du tom förlorat vårdnaden, så skulle det viktigaste i din relation med dom vara att promt se till att tvinga dom till nått dom inte vill för att du då ska uppfostra dom de ynka timmarna du träffar dom? Ingen tanke på att kanske försöka bygga upp förtroendet igen och kanske börja respektera dina barn och deras åsikter? Som jag skrivit i trådstarten handlar det inte bara om maten heller men även om det ?bara? varit det så hade jag tyckt annorlunda än dig iaf.

För övrigt så har barnen inga problem att lyssna och hålla sig till regler, som bygger på ömsesidig respekt förstås.

Skulle så gärna vilja prata privat med dig. Går det att få göra det utan att vi röjer oss här?

En liten uppdatering...

Barnen vågade tillslut säga att dom ej vill åka till den andre föräldern mer, både till skolan och soc plus till den andre föräldern.

Så nu lever vi lugnt och fridfullt igen. Barnen har repat sig återigen och hoppas att dom aldrig behöver träffa den andra föräldern. Otroligt sorgligt men samtidigt kan jag tycka att barnen, och jag, givit den andre föräldern så många chanser att ändra sig att det liksom får vara nog nu och den får skylla sig själv.

För min del hoppas jag att den sitter ensam på äldre dar och ångrar sig tillräckligt för att be om ursäkt till barnen. Jag själv kommer aldrig aldrig aldrig förlåta den människan för allt den utsatt mig och barnen för. Nåväl, det var allt.