• Anonym (Ts)
    Äldre 21 Mar 05:43
    196 visningar
    1 svar
    1
    196

    Det blev missfall ändå

    Hej. Jag börjar med att länka min förra tråd som är relaterad till denna.

    Så. I vecka 6+~ satt jag i en annan stad hos pojkvännen, med influensa och fick en liten sparsam blödning. Jag ringde 1177 som skickade mig direkt till gynakuten. Där såg vi en liten ärta med ett pickande hjärta. Fick även veta att jag hade uvi. Blodet avtog och jag återgick till min jättestressiga vardag. Jag var, även fast jag sett ett hjärta slå, ganska säker på att kroppen skulle avsluta graviditeten.

    Graviditeten fortsatte med mitt hektiska liv och iom att killen tjatade om abort stup i ett, och jag som verkligen innerst inne inte förmår mig att göra en abort, och jobbet och övriga livet var så stressigt, så stressigt att jag kunde somna direkt efter jobbet och vakna morgonen efter, så bokade jag tid till psykolog. Ångest ångest ångest. Borta från jobbet igen. Men tiden hos psykologen gav mig en del, och hon gav mig diagnosen utbrändhet och bokade in en tid till min läkaren 7 dagar senare för att diskutera sjukskrivning. Jag är uppväxt med depression men aldrig behövt vara sjukskriven då jag försöker och försöker, men nu iom allt så kände jag att det går inte längre. Den veckan var superlång kan jag lova, men tillslut kom den dagen. Jag behövde inte anstränga mig, läkaren sjukskrev mig på stört. Vilken skön känsla att för en gång skull inte behöva sitta och försöka övertyga läkare om att så här dåligt mår jag. Det här var förra fredagen. I vecka 11 av min graviditet.

    Omkring vecka 9 slutade mina bröst göra ont och magen slutade kännas svullen, men törsten och hungern fortsatte och så kom illamåendet på posten. En kollega sa att det var ungefär då symtomen brukar börja. Det visade sig nu idag att illamåendet var ett sätt för min kropp att säga "nu är det över".

    Efter sjukskrivning förra veckan så orkar jag med att ta hand om hemmet, göra saker som jag alltid har skjutit upp för att jag inte orkar. I torsdags kom killen hit. Det var i fredags eller lördags jag började få bruna flytningar och illamående vid varje flytning. I lördags hade jag åter snacket med killen om graviditeten och han sa en grej som fick mig att bryta ihop totalt, så pass att jag för första gången på 10 år får självskadetankar. Jag smsar min mamma i all förtvivlan då jag genom vad killen sa, inte har något annat val än abort. Varje gång jag tänker på hur jag dödar och tvingar ut det lilla liv i mig brister jag ut i gråt. Jag försöker samtidigt intala mig att nej det lever inte. Jag är ganska avtrubbad mot killen, vilket han då börjar bråka om. Han sover på soffan, jag i sängen. Dagen efter, alltså i söndags pratade vi inte mer än om abort och jag bryter återigen ihop. Jag orkar inte bry mig att han är på väg att åka sina 40 mil hem nu. Jag säger inte hejdå.

    På kvällen börjar jag få molande värk i magen lite då och då. Tänker att det nog är missfall eftersom att någon växtvärk inte ska börja först i v12.

    Jag hoppas samtidigt att det är så, hemska tanke, men då slipper jag genomgå en medveten abort.

    Måndag kommer. Jag måste fara till en annan stad för ett ärende och orkar inte åka till gyn där för att kolla om det är ett pågående missfall. Vid det här laget är smärtorna mer tilltagande men ändå inte så pass att jag behöver smärtstillande. Sover kvar i staden och i tisdags hade jag fullt upp med en pågående flytt. Här reagerar jag på att brösten ser mer ut som innan graviditeten igen. Bruna flytningarna är lite mer tilltagna nu så jag bestämmer att imorgon måste jag ringa gyn, framförallt för aborten.

    Så kommer onsdagen. Jag ringer gyn. Förklarar att det gäller ett abortärende men att det kanske är ett missfall eller en infektion pga bruna flytningar, illamående och ont i nedre delen av magen. Jag får en jourtid. Jag kliver upp ur sängen, och får huvudvärk, och trots att mina flytningar har minskat så vet jag, huvudvärken betyder att jag inte längre är gravid. Hade huvudvärk nästan dagligen innan jag blev gravid, men när jag blev gravid försvann huvudvärken helt. Tills nu.

    Jag kommer till gynmottagningen och blir så fint bemött av alla. Hinner i väntrummet reflektera över att mammor och deras nyfödda kanske sitter bredvid en som precis nu har missfall. Det känns så fel på alla sätt och vis. Jag älskar bebisar, men att sitta där och se deras lycka, när jag vet att jag inte kommer få en sån liten, gjorde mig tårögd.

    Får träffa en jättetrevlig läkare och vi pratar lite om min situation. Vi kommer överens om att fortlöper graviditeten som den ska så behöver jag prata med en psykolog innan jag genomför aborten. Då det i mitt fall är en ofrivillig abort. Jag tackade dock nej till psykolog om graviditeten hade avstannat.

    Vi genomför ultraljudet och jag kunde se innan läkaren han säga något. Graviditeten hade avstannat. Enligt mätningar v.8 men då fostret tillbakabildas lite så kan den även ha varit så gammal som v.10. Jag blir lättad över att slippa ta ett svårt beslut. Det bestäms att jag ska ska få hjälpa kroppen att stöta bort fostret med medicinsk abort. Jag får första pillret där och sen läggs jag in på fredag på dagavdelningen för att ta cytotec. Det var aldrig någon talan om att jag skulle genomföra det hemma. Dom vill gärna att man är där om det är första gången man är gravid. Och jag vill inte vara hemma, jag vill vara i sjukhusmiljön då jag är livrädd för hur jag ska uppleva aborten.

    Så nu ligger jag här i min egna säng och har rikliga bruna flytningar, illamående och smärta, och jag är livrädd att missfallet drar igång på riktigt innan min tid på fredag. Jag är livrädd för att se blodet forsa ur mig, och smärtan men framförallt klumparna som ska komma ut. Bara känslan och veta att klumparna innebär att jag blöder ut mitt barn. Jag har ingen möjlighet att ha någon hos mig, och jag vill inte ha någon här, och jag har ingen möjlighet att någon kan skjutsa in mig om det blir akut.

    Min reflektion över varför det blev missfall är att antingen beror det på att det var fel på fostret, eller att min kropp har haft fullt upp med mitt mående och därav försökt stöta ifrån det som tar ännu mer energi ifrån mig. Eller så är det högre makter som hjälpt mig på traven. Men just nu är det jäkligt skönt att vara sjukskriven och det var som att missfallet började i samband med sjukskrivningen. Jag tror att allt har en mening och jag hoppas att jag kommer stärkt ur det här även om det känns jobbigt nu.

    Med vänliga hälsningar mig.

  • Svar på tråden Det blev missfall ändå
  • Anonym (Ts) Trådstartaren
    Äldre 21 Mar 05:45
    #1
Svar på tråden Det blev missfall ändå