Deprimerad och känslokall, snälla hjälp!

Är så förtvivlad! Har gått hemma sjukskriven sedan i somras pga av utmattningsdepression. (Mått dåligt och varit väldigt stressad länge pga mitt jobb)

Mådde fruktansvärt dåligt ända till december då jag helt plötsligt kunde känna känslor, hopp, lycka och ork mm igen efter att ha varit helt apatisk, känslokall och orkeslös under fem månader. Hade då testat lugn motion, yoga, meditation, psykologhjälp och mediciner. Bytte medicin i den vevan också. Gick från maxdos Duloxetin till låg dos Escitalopram.

Under december månad var jag mitt gamla jag igen dock med trötthet och värk i kroppen men jag mådde bra i psyket. Jag trodde att det hade vänt och jag körde nog på lite för mycket. Ville ju så mycket när jag äntligen kunde känna något igen.

På nyårsafton drogs rullgardinen ner igen och jag började känna mig dålig. Blev naturligtvis livrädd men tänkte att detta är nog bara ett litet bakslag. Jag mådde sämre och sämre...Ångesten ökade och jag började bli mer och mer deprimerad. Min läkare föreslog att höja medicinen så det har jag gjort. Hade ännu mer ångest i början under höjningen men så är det ju ofta. Har ätit den höga dosen i tre veckor nu men är så himla nere och ser ingen förbättring. Tycker jag är ännu mer avtrubbad nu.

Har världens finaste man och tonårsbarn som gör allt för att stötta men det känns som om jag stöter bort dem. Känner krav att det MÅSTE kännas bra med dem men det gör inte det och då får jag ångest och blir såååå förtvivlad! Ibland vill jag vara nära min man och kramas men oftast vill jag bara vara i fred. Får ju för mig att jag inte älskar honom längre!

Han vet inte vilket ben han ska stå på. Vi pratar väldigt mycket och han försöker förstå men det är svårt när han inte förstår hur jag känner det.

Det känns bättre att träffa en vän och prata en liten stund. Då känner jag inte samma krav.

Hade tänkt gå på en större fest häromdagen (den första sedan midsommar) men ju närmare dagen kom desto räddare blev jag. Insåg att det inte funkar att gå på stor fest när jag nästintill isolerat mig under 8 månader. Det blev ingen fest för min del...Märker att jag är folkskygg och blir orolig och osäker när jag någon enstaka gång försöker gå till en affär eller något.

Känner verkligen inte igen mig själv. Känner mig egoistisk och kan inte tänka på något annat än mitt dåliga mående. Vill ju bara bli mitt vanliga positiva, kramiga och kärleksfulla jag igen men jag har så oerhört svårt för att mobilisera kraft och ork. Känns som om jag bara dras ner i ett svart hål. ????

Fortsätter med min dagliga motion, mindfulness, psykologhjälp och har tom testat healing. Är ju desperat för att läka hjärnan. Mycket ilska mot mitt gamla jobb kom upp under healingen och det var rätt befriande. Ska gå dit igen.

Ska börja arbetsträna 25% inom kort men på ett annat ställe än mitt gamla jobb. Hoppas verkligen att detta kan få mig på fötter igen. Det är nog inte så bra att gå hemma isolerad för länge heller.

Jag vill gärna höra andras erfarenheter från utmattning och depressioner. Både från drabbade och anhöriga (som också blir drabbade)

1. Har ni ätit medicin och i så fall vilken/vilka?

2. Upplevde ni att era könslor blev avtrubbade eller stötte ni bort era närmaste?

3. Hur kom ni ur utmattning/depression och hur lång tid tog det?

4. Tips på att läka hjärnan, få bort oron, stressen och ångesten.

5. Har ni pratat med psykolog och har det hjälpt er?

6. Andra tankar och förslag.

Tacksam för tips och hjälp!

Kram på er! ????

Anonym (Jag med)

Äldre 24 Mar 21:05

#1

Hej!

Ganska samma status här.

Säckade ihop för flera år sedan. Kom sedan tillbaka men får perioder när orken är slut igen ibland.

Det svåraste är att inte påverka fru och barn under dessa perioder. Jag blir deppig, känslokall eller har ångest och startar onödiga bråk som raserar mycket helt i onödan. Prestationsångest att jag inte kan vara en roligare mysigare pappa och partner. Känner mig rutten.

Det jag har lärt mig funkar bäst för mig är att släppa det mesta. Boka av allt. Få ut ångest genom musik. Försöka acceptera läget och hoppas att man kommer ur det snart igen.

Göra något nytt jag blir glad och får gnista av.

Inte köra på för fullt så fort man känner sig lite pigg igen.

Sköt om dig!

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 25 Mar 22:10

#2

Tack för ditt svar. Tar till mig det du skriver och hoppas på det bästa. ????

Chattisen

Äldre 25 Mar 22:26

#3

Har inga vettiga förslag direkt, då jag aldrig varit deppremerad och haft den typen av ångest som inte kommer av att man gjort fel. Men jag har ändå behov av ensamhet och drar mig undan när jag behöver det, vilket händer i perioder. Men det är självvalt och stör mig inte direkt. I ditt fall kan du skulle må bra att tvinga ut dig själv och trotsa den sociala fobin, det finns bla kbt och säkert många andra metoder till att ta små små steg mot ett ångestfritt liv. Psykolog för mig är bara ältande, men det är klart dom som har det behovet, blir säkert hjälpta bra.

Känslokall tror jag är ganska vanliga symtom på mediciner mot depression då det ändå ska bli ett stabilt stämningsläge. Men tycker du att det funkar dåligt, så skulle jag vända mig till läkaren och kolla över en ev med inställning eller ett byte av medicin.

Det kan fungera väldigt olika på olika individer.

Lycka till

lindalicious

Äldre 25 Mar 23:15

#4

Anonym (Ledsen) skrev 2019-03-24 17:45:39 följande:

Är så förtvivlad! Har gått hemma sjukskriven sedan i somras pga av utmattningsdepression. (Mått dåligt och varit väldigt stressad länge pga mitt jobb)

Mådde fruktansvärt dåligt ända till december då jag helt plötsligt kunde känna känslor, hopp, lycka och ork mm igen efter att ha varit helt apatisk, känslokall och orkeslös under fem månader. Hade då testat lugn motion, yoga, meditation, psykologhjälp och mediciner. Bytte medicin i den vevan också. Gick från maxdos Duloxetin till låg dos Escitalopram.

Under december månad var jag mitt gamla jag igen dock med trötthet och värk i kroppen men jag mådde bra i psyket. Jag trodde att det hade vänt och jag körde nog på lite för mycket. Ville ju så mycket när jag äntligen kunde känna något igen.

På nyårsafton drogs rullgardinen ner igen och jag började känna mig dålig. Blev naturligtvis livrädd men tänkte att detta är nog bara ett litet bakslag. Jag mådde sämre och sämre...Ångesten ökade och jag började bli mer och mer deprimerad. Min läkare föreslog att höja medicinen så det har jag gjort. Hade ännu mer ångest i början under höjningen men så är det ju ofta. Har ätit den höga dosen i tre veckor nu men är så himla nere och ser ingen förbättring. Tycker jag är ännu mer avtrubbad nu.

Har världens finaste man och tonårsbarn som gör allt för att stötta men det känns som om jag stöter bort dem. Känner krav att det MÅSTE kännas bra med dem men det gör inte det och då får jag ångest och blir såååå förtvivlad! Ibland vill jag vara nära min man och kramas men oftast vill jag bara vara i fred. Får ju för mig att jag inte älskar honom längre!

Han vet inte vilket ben han ska stå på. Vi pratar väldigt mycket och han försöker förstå men det är svårt när han inte förstår hur jag känner det.

Det känns bättre att träffa en vän och prata en liten stund. Då känner jag inte samma krav.

Hade tänkt gå på en större fest häromdagen (den första sedan midsommar) men ju närmare dagen kom desto räddare blev jag. Insåg att det inte funkar att gå på stor fest när jag nästintill isolerat mig under 8 månader. Det blev ingen fest för min del...Märker att jag är folkskygg och blir orolig och osäker när jag någon enstaka gång försöker gå till en affär eller något.

Känner verkligen inte igen mig själv. Känner mig egoistisk och kan inte tänka på något annat än mitt dåliga mående. Vill ju bara bli mitt vanliga positiva, kramiga och kärleksfulla jag igen men jag har så oerhört svårt för att mobilisera kraft och ork. Känns som om jag bara dras ner i ett svart hål. ????

Fortsätter med min dagliga motion, mindfulness, psykologhjälp och har tom testat healing. Är ju desperat för att läka hjärnan. Mycket ilska mot mitt gamla jobb kom upp under healingen och det var rätt befriande. Ska gå dit igen.

Ska börja arbetsträna 25% inom kort men på ett annat ställe än mitt gamla jobb. Hoppas verkligen att detta kan få mig på fötter igen. Det är nog inte så bra att gå hemma isolerad för länge heller.

Jag vill gärna höra andras erfarenheter från utmattning och depressioner. Både från drabbade och anhöriga (som också blir drabbade)

1. Har ni ätit medicin och i så fall vilken/vilka?

2. Upplevde ni att era könslor blev avtrubbade eller stötte ni bort era närmaste?

3. Hur kom ni ur utmattning/depression och hur lång tid tog det?

4. Tips på att läka hjärnan, få bort oron, stressen och ångesten.

5. Har ni pratat med psykolog och har det hjälpt er?

6. Andra tankar och förslag.

Tacksam för tips och hjälp!

Kram på er! ????

Hej! Förlåt jag har inga vettiga råd men ville bara tala om att du inte är ensam. Jag känner igen mig väldigt mycket i känslorna du beskriver, tex det du skriver om att inte vilja vara nära din sambo och tvivlar på känslorna. Jag vet att jag älskar min sambo men får tankar av tvivel ibland då jag jämt vill va ifred och mycket sällan klarar beröring eller närhet. Sexlusten är också helt borta. Det blir förstås kämpigt för sambon också, men vad gör man. Ni verkar ändå prata med varann och det tror jag är nyckeln till att relationen överlever. I mitt fall har vi svårt att prata och det är inte bra.

Du verkar göra mycket för att läka och har en grym inställning! Jag önskat jag hade lite av din jäklar anamma, du verkar ta tag i både arbetsträning och prova på olika metoder för läkning, heja dig!

Jag har diagnosen depression och GAD, äter fluoxetin nu och står under upptrappning så medicinen har inte börjat verka än. Men en tanke jag fick, du kan inte byta tillbaks till din gamla medicin? Om det var den som gjorde att du kom tillbaks tidigare menar jag. Men det kanske inte är något alternativ?

Hur har du det med sömnen? Sömnen är ju så oerhört viktig för läkandet, och tveka inte att ta medicinsk hjälp OM du har svårt att sova. Ibland är det värt att under en kortare period äta sömnmedicin, då sömn är en ytterst viktig komponent när man lider av psykisk ohälsa överlag.

Och försök släpp kraven på dig själv ett tag, att du borde vara på ett visst sätt.

Om medicinen fortsätter vara i stort verkningslöst så finns det många andra mediciner som kan fungera bättre. Det är väldigt individuellt vad som fungerar för vem. Nu minns jag inte om du skrev om du har något samtalsstöd? Annars kan en psykolog eller kurator vara till hjälp när man behöver bena ut tankar, eller när man behöver ett bollplank.

Ta hand om dig. Kram

Don't get mad, get even.

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 26 Mar 08:44

#5

Tack för era svar. Alltid skönt att höra hur andra har det. Man känner sig inte så ensam då.

Jag sover bra tack och lov. Sover nog för mycket men det kanske det kroppen behöver.

Jag har samtalsterapeuter och det är skönt att prata med dem men jag tycker att jag står och stampar.

Osäker på om jag vågar byta medicin nu när jag ska börja arbetsträna. Kanske är det bättre att avvakta lite så att jag inte förvärrar saken ännu mer.

Du som ska börja med Fluoxetin, meddela gärna hur den fungerar. Kan ju ta ett tag innan den börjar verka.

Prata i relationen är superviktig även om min man har lite svårt med det liksom många andra. Det har dock blivit mycket bättre när jag skickat länkar till honom om sjukdomen så att han ska förstå. Jag berättar också för honom att hans omsorg och förståelse är viktig för mig och en förutsättning för att jag ska orka.

Det är nog så att det är svårt med känslor när man mår dåligt. Man har ju ingen ork alls för någonting...

Deprimerad och känslokall, snälla hjälp!

INNEHÅLL