BF december 2019
jag är en ung blivande mamma, kommer ha fyllt 18 år innan bebis är född. är beräknad 2/12-19 - och undrar nu , finns de någon mer än jag i denna tråd som är ung och gravid?
hade varit lite kul å träffa likasinnade :)
Inlägg från: Anonym (bell)
|
-
-
Åh grattis! ja men runt 20 årsåldern.. känns som att alla är runt 30, blir lite ensamt att vara 18 år då :) vart bor du?Emstahsa skrev 2019-05-20 23:52:10 följande:
Vad anses som ungt? Jag är beräknad 13/12 med mina twins, är 23 :)
Ja, som sagt.. runt 20 ???? vart bor du?Amec97 skrev 2019-05-21 07:55:00 följande:Vet inte vad som räknas som ungt, men jag hinner fylla 22 tills bebisen tittar ut.
själv bor jag i Stockholm :) -
äh de beror väl på hur man är uppe i kolan också, egentligen är väl åldern ingen stor grej.. så länge man har annat än bara bebis in common liksom :)Enmsik skrev 2019-05-21 14:01:36 följande:
Jag tycker själv att jag är rätt ung men jämfört mot dina 18 så är jag kanske gammal! ;) Haha blir 25 på fredag och har bf 22 december med första barnet. :)
känns tråkigt att VETA att folk kommer vara dömande mot en bara pga ens ålder tycker jag.. speciellt också där jag bor :/ -
drömmigt å bo utomlands!!Emstahsa skrev 2019-05-21 15:57:46 följande:
Just nu Egypten, innan det bodde jag i Stockholm:) planerar att återvända snart
tänkte eventuellt flytta utomlands vi med, hur skulle det funka med bebis tro? -
jag är i v 13 nu och tycker själv att det syns mycket på mig.. men kan också bero på tarmar å diverse, blir lätt svullen och magen blir alltid 4 ggr större efter jag fått i mig något att äta. men alltid kul å kolla på magen oavsett om de är tarmarna och fantisera om bebisen som ligger däri <3Ellie08 skrev 2019-05-21 19:55:11 följande:
Är i vecka 11 och har kubultraljud om två veckor. Blir första ultraljudet. Nervös men hoppas verkligen att bebis mår bra och allt går bra. Jag har fått ganska synlig mage. Första barnet. Har haft väldigt mycket illamående och kräkningar men det får man tåla så länge bebis mår bra, blir lite nojig över att min mage är så synlig och så stor som den är. Hur är det för er andra?
första barnet för mig med!
(mina bröst har blivit lite svullna men annars så har dom inte växt - någon mer än jag som inte har fått större bröst än? hört att dom växer för många redan i vecka 10) -
tack för råden - tror ändå att vi kollar runt lite på alternativa kostnader osv, isåfall hade det blivit Spanien för vår del.. men är lite mer tveksam nu.. :/oshark skrev 2019-05-21 17:32:59 följande:
Det skulle säkert funka jättebra beroende på land och språk och så. Det viktigaste tänker jag är att:
1. Kolla upp sjukvårdssystemet. Kommer barnet få samma kontroller och vaccinationer som i Sverige? Måste ni betala? Kommer ni kunna språket tillräckligt bra för att kunna kommunicera med personalen om något går fel?
2. Kolla upp kostnader för dagis om ni båda ska jobba. I England t.ex. är den genomsnittliga dagiskostnaden för ett barn under 2 år ca 1500 kr i veckan för 25 timmar dagis. Ca 2900 kr i veckan för 50 timmar dagis. I veckan!
skadar väl aldrig å drömma ;)
får bli när bebis är äldre om inte annat ! -
fått se bebis å allt såg super ut , pjuh!
när ska ni börja ?boa?? jag vill ju börja redan nu!! -
okej, men vad skulle ni säga är prio ett att införskaffa sig?
försöker skriva en lista men tankarna är lite överallt :P
vad är viktigast/vad är onödigt?
ni som har barn sedan innan -
hur tänker ni gällande att ta reda på kön?
har rul i början på Juli och vi vill då (om ungen visar sig) ta reda på kön :) -
min kille, sambo, blivande far till barnet i magen.. bortprioriterar mig? följer aldrig med på möten hos bm, utan bara UL, känns som att han fullständigt skiter i mig.. frågar knappt hur jag mår..
är det någon annan som har det såhär? hur fan handskas man med det liksom?
behöver honom mer än någonsin och då får jag tvärtemot - dvs ingenting. jättetråkigt och det får mig att må väldigt dåligt psykiskt.. klart man börjar tvivla, är jag inte intressant längre? är jag för jobbig, för på, för krävande? har kärleken försvunnit?
ni förstår säkert.. går inte heller att prata om det, antingen blir han sur (?) eller så går det in - och sen ut - direkt. känns som han inte bryr sig, tar mig för givet.. och ju mer jag försöker prata om det ju jobbigare känner JAG mig? ska det verkligen behöva va såhär?
någon som kan relatera? :/