Kvinna 45+, hur ska en man se ut?

TS, du har utseendenojor som känns ganska ovanliga i din ålder. Det brukar vara i tonåren som man tror att alla andra kollar in ens utseende, värderar det och kommenterar det med vänner.

Sanningen är att den absoluta majoriteten som är på en strand eller en uteservering är till största delen upptagna av sig själva. De granskar inte dig kritiskt. Så viktig är du inte. Det säger jag inte för att vara taskig, utan för att det är så människor funkar.

Om en stackars kändis kommer på stranden däremot! Då kommer många spana in honom/henne väldigt kritiskt och sedan kommentera nedlåtande i stil med "Han är inte alls lika snygg i verkligheten!" eller "Hon ser ju yngre ut i tidningarna!" Tänk dig medlemmarna i kungahuset. Varje dag är det garanterat människor som ser dem och lite besviket säger till varandra att de ser ju helt vanliga ut. Inte alls som på de offentliga bilderna. 

Men att de skulle skärskåda dig är ganska osannolikt. Folk tittar på varandra lite ytligt hela tiden. Det är mänskligt. Men jag lovar att de inte granskar dina vader. Inte en chans. Det sitter bara i skallen på dig. Och det låter som att du behöver hjälp att komma över din sociala fobi eller ångest eller vad det kan handla om. Dysmorfofobi kanske.

Jag och min kille träffades som 40-plussare för några år sedan. Ingen av oss är perfekt i utseendet. Hur skulle vi kunna vara det? Vi har gott om skavanker båda två, så här halvvägs in i livet. Men det är verkligen inget vi lägger någon vikt vid. Vi är friska och glada och håller igång fysiskt. Jag tycker han är sjukt snygg och lustigt nog verkar han tycka detsamma om mig. 

Men släta lår, sexpack, rynkfri hud och höga kindknotor lämnar vi till de som får betalt för att vara snygga.

Vänd på det.

Kan du hålla med om att det finns många kvinnor som inte alls har orimliga utseendekrav? Kan du hålla med om att det finns kvinnor som aldrig skulle anmärka negativt på någons utseende? Att det finns många kvinnor som älskar män som har massor av skavanker och defekter?

Kan du hålla med om att det finns många människor som är trygga och säkra på sig själva trots att de inte alls är perfekta eftersom de vet att deras värde inte sitter i utseendet?

Att det t o m finns många som har fått höra negativa kommentarer (t ex mobbning) men ändå har gått vidare och insett att man inte kan låsa sig vid sånt resten av livet?

De tar inte första bästa som anmäler sitt intresse. 

Jag lever ett ganska aktivt och utåtriktat liv där jag träffar mycket folk både på jobbet och på fritiden. Men jag var ändå singel i över två år efter min skilsmässa. Det kändes länge då men nu i efterhand tycker jag att det är en väldigt rimlig tid att vara singel innan man ger sig in i något nytt. 

Det var väldigt svårt att träffa seriösa män via dejtsidor. Många ville bara messa och få bekräftelse. Andra ville bara ligga. Och det nöjde inte jag mig med. 

Därför tog det ett tag innan jag mötte en man via en gemensam vän. 

Jag tror att du har sämre möjligheter på nätet än ute i verkligheten. Nätet är hårdare, mer skoningslöst. Utseende och framfusighet är viktigare faktorer där. Om du lär känna folk genom någon hobby eller liknande kommer de se och uppskatta andra sidor hos dig. 

Men jag tror du är lite rädd att göra dig synlig, och då gömmer du dig bakom en skärm hellre än att ta några sociala risker på riktigt. Eller hur?

Fast man måste inte vara en sån som tar stor plats i de större sammanhangen för att lyckas träffa någon. Alla gillar inte de som syns och hörs mest. Många föredrar personer som håller en lägre profil. 

Men du kommer inte undan kravet på att kunna ta plats tillsammans med den du pratar enskilt med. Du kan inte hålla på och "försvinna" helt bekvämt om du vill träffa någon och skylla på att du inte gör dig bra i sociala sammanhang.

Du måste våga visa vem du är och ta plats i det lilla. Annars blir du totalt ointressant för alla. 

Det håller helt enkelt inte att bara konstatera att du inte är social och därför bestämma dig i förväg för att du inte kan träffa kvinnor "naturligt". För mig låter det som en glasklar försvarsmekanism för att du ska slippa utsätta dig för jobbiga situationer.

Och på nätet måste man för övrigt vara mer synlig och mer pushig än vad man behöver vara i verkligheten.

Vill du hitta en livskamrat måste du se till att befinna dig där de tänkbara kandidaterna finns. Och tro mig, det är inte på nätet. Det låter inte som att du söker en partypingla utan någon med mer stillsamma intressen.

Du vill inte svara på Kjells fråga om vad du ska göra i sommar men en bra idé kan vara att t ex ta en gruppresa med kulturella aktiviteter. Där brukar det vimla av kvinnor. Du hittar reklam i alla tidningar. Det kan vara bussresor till Storbritannien där man tittar på slott och trädgårdar, eller till Frankrike där man kollar in konst, mat och vin, eller Bulgarien med medeltidsbyar och hantverk... osv.