• Fri 19 Apr 2019 14:57
    1234 visningar
    19 svar
    19
    1234

    Hur accepterar man?

    Förstår dig exakt!! Precis samma sits som er för 2 år sen och samma känslor inför ÄD. Sitter nu här med min 10 mån dotter och ångrar inte för en sekund. Hon är lika mkt min som ett genetisk barn. Hon är inte lik mig men en kopia av sin pappa. Om 3 mån åker till st Petersburg för syskonförsök:)

    Smält det ett tag men finns inget som du älska så mkt som ett barn oavsett hur det kom till!

    Lycka till!

  • Fri 19 Apr 2019 16:01
    #11
    CrookedTail skrev 2019-04-19 15:33:17 följande:

    Åh, vad intressant att höra någon som gjort samma resa. Hur många IVF-försök gjorde ni, och hur kom ni fram till att ni skulle ?ge upp?? Och hur lång tid tog det innan det kändes ok att ta nästa steg? Hur kände du inför det då, hade du accepterat det då? Hur tacklar du känslan av att dina barn aldrig kommer att ha drag från dig? Många frågor! Jag förstår ju att det kan låta ytligt, men jag hade ju sett fram så emot att få se en minimänniska som är ett resultat av mig och min sambo. Jag tycker det känns extremt jobbigt att en annan kvinna ska vara roten till mina barn. Kan du förstå känslan? Hur har du hanterat det?


    Vi gjorde 6 väldigt täta försök, fick ut Max 5 ägg, alltid ET men dålig kvalitet. Dom sa redan innan vi började att det troligen var något vi skulle ställa oss in på så innerst inne kanske det var en tanke som slog rot redan där. Men jag var givetvis väldigt ledsen över det i perioder men jag gillar när det finns en plan B och jag vet inte när jag helt hade accepterat det men det tog inte jättelång tid. För varje misslyckat försök kom jag närmare mitt beslut och till sist så var det ju vår chans om vi inte skulle ge oss på adoption. Jag förstår din känsla men i slutändan kommer du inte bry dig, tro mig!! Hon hade ju aldrig blivit till utan mig, även om hon aldrig blir lik mig till utseendet så kommer hon ju säkert bli lik mig till sättet och på andra sätt som påverkas av miljön hon växer upp i.

    Du måste såklart ta dig tid att fundera på om det är något för er men finns ju inte så mkt alternativ om man vill ha ett barn. Resan är lång och längs vägen kommer det ordna sig, det är jag helt säker på:)
  • Sat 20 Apr 2019 07:04
    #13
    CrookedTail skrev 2019-04-19 20:39:27 följande:

    Det låter som att vi är rätt lika, jag måste oxå alltid ha en Plan B (och gärna en C och en D!).

    Tack för att du ville dela med dig. Jag ska försöka smälta detta nu och hoppas att jag kan känna mig mogen för ÄD om ett tag.


    Ja, låt det ta lite tid.

    Läste något som en tjej skrivit här på fl som var en tankeställare för mig:)

    Du ska baka en sockerkaka. Du har alla ingredienser man behöver, socker, mjöl , mjölk, vaniljsocker, bakpulver och ströbröd. Sen inser du att ägget du tänkt använda var ruttet så du kilar över till grannen för att låna ett ägg där. Det blir en fin och god sockerkaka.

    Men vems är kakan? Inte grannens iallafall:) Så kul och bra beskrivning tycker jag! Ni står ju för alla andra ingredienser och utan dom hade det inte blivit någon sockerkaka:) Gener är ju inte allt men är det just likheten till ditt barn kan det ju bli knepigt.Vi var i Ryssland, där får man se bilder på donatorn som barn så man kan ju välja någon som är så lik dig som möjligt. Vi struntade i det och gick på känsla, den enda likheten jag och hon hade var att vi var ungefär lika långa och blonda.Många barn är ju ändå inte lika sina mammor!

    Glad påsk:)
  • Mon 22 Apr 2019 08:42
    #19
    CrookedTail skrev 2019-04-21 07:57:04 följande:

    Tack för att du delar med dig! Jag har läst ytterst lite om epigenetik, men känner igen det du skriver om hästar (måste ha läst i nån hästtidning). Vilken skön känsla att ena barnet blev likt dig! Jag förstår ju att det inte är något man kan garantera, inte ens med en normal befruktning, men det hade ju känts lite konstigt om barnet utvecklar uppnäsa eller höga kindben, då ingen av oss har det. Nu ska jag sätta mig in lite mer i epigenitik.


    Kan varmt rekommendera Olga fertility clinic i st Petersburg. Inte bara för att dom är sjukt proffsiga och för att vi fick vår tjej på första försöket men om just utseende är viktigt för dig är det en bland få kliniker man får se bilder på donatorn, även en hel del annan info från högt till lågt. Dom har seminarium i storstäderna varje månad så gå dit förutsättningslöst och se hur det känns. Dom går även igenom era journaler och ser om dom tror dom kan göra något annorlunda med Ivf och egna ägg. Kanske du behöver nåt försök till innan det känns ok att gå vidare?
Svar på tråden Hur accepterar man?